Vallåsen Everest Challenge

Att köra en utmaning på 8848 hm tre veckor efter ett lopp som slutade på dryga 36 mil och en mindre kollaps är ren och skär fåfänga och kanske även ett sätt att bli kompis med sin kropp igen. Det lyckades. Eller jag är åtminstone kompis med kroppen medan den är lite sur på mig. Men sånt går över och nu är vi kvitt. Dessutom har jag gjort mitt livs längsta backpass på träning. 

I helgen tog jag mig an Vallåsen Everest Challenge, en utmaning som precis som det låter går ut på att klara 8848 hm upp och nedför Vallåsen i Färila (Hälsingland). Det är en bra utmaning som passar de flesta, då man får välja om man vill göra det på 24h, 1 vecka, en månad, 3 månader, 6 månader eller 1 år och om man vill gå, springa, cykla, eller skida. Ett flertal personer hade redan bestigit sitt Everest, dock ingen inom 24h och jag har varit sugen på att testa detta sedan i våras men inte fått till det tidsmässigt. Tiden var som sagt inte perfekt nu heller, men med risk för snö och det faktum att vi far upp till Abisko nästa vecka så fanns det inte så mycket att spela på så jag bestämde mig för att köra ändå. Men jag gav mig själv en liten utväg i att jag kunde göra det inom en vecka istället om det inte kändes bra. 

Klockan 07 söndag morgon tar jag första vändan upp. Det känns inte särskilt bra alls men efter en timme börjar jag komma igång. Efter 3000 hm och ca 5 h är jag till och med lite kaxig, inte för att det går särskilt snabbt utan för att benen fortfarande är fräscha. Men högmod leder ofta till fall och bara 500 hm senare är jag halt. Tokhalt. Problemet är både uppför och nedför och jag börjar misströsta, jag börjar även känna att jag inte alls är tränad för det här, Jag har tränat platt i tre veckor inför Big*s, sprungit platt tre veckor efter och som salt på det inte levt särskilt hälsosamt. Nej, jag är inte i form för den här utmaningen. Inte utvilad och dessutom mentalt helt oförberedd på att det faktiskt kommer att bli jobbigt. Nonchalant (hur svårt kan det vara?!) och ganska typiskt mig. När jag är inne på sjätte timmen kommer mamma förbi. Hon är helt ointresserad av ultralöpning, eller löpning för den delen. I hennes värld tror jag att det fortfarande är en form av destruktivt beteende, och kanske något tvångsmässigt. Kanske är det det. Tvångsmässigt. En gång i tiden tränade jag nästan ihjäl mig och vi har ett komplicerat förhållande jag och löpning – jag känner mig sällan nog, inte tillräckligt tränad och oftast för tung. Men när jag tillåter mig själv att bara vara så är det rätt enkelt och mest bara kärlek. Tänker att fler borde tillåta sig att bara vara, bara springa utan att fundera och tänka så mycket. För utan tankar och värderingar är löpning enkelt och det bästa som finns. För min del när jag tillåter mig att bara vara så är jag faktiskt perfekt. Sitter ner med mamma ett tag och äter en risifrutti, hittills har jag kört på en gel i timmen, ca 2,5 dl sportdryck och ett par skumtomtar som avbräck och det har funkat bra. Men jag påminner mig om att detta inte är en tävling och att det inte finns någon mening med att stressa eller köra in i kaklet, detta ska ändå vara en “kul” grej. 

Efter 4000 hm kommer Roger och hundarna och jag blir en aning gnällig. Jag rör mig dåligt på grund av att höften gör ont och låser sig och det är inte alls särskilt roligt längre. Jag försöker fokusera på det som är bra – att jag får vara ute, att det är en fin dag, och att varje steg räknas. Men jag vill inte fortsätta och erkänner för Roger att det inte går bra. Han tycker att jag ska lägga ner, att det är onödigt att bli skadad. Att det var en jättekorkad grej att göra från början. Innerst inne håller jag med, men nu har jag ju börjat, och grejen att han verkar övertygad om att jag inte kommer att genomföra provocerar mig. Det är möjligt att jag ofta är impulsiv och kanske inte allting tänker igenom saker i förväg men några vändor i en backjävel ska jag väl ändå kunna klara? Jag är ingen jäkla porslinsfigur! Ägnar en timme åt att tänka igenom situationen och kommer fram till att man måste välja sina strider. Den här striden tänker jag ta, kosta vad det kosta vill. Det är bara träning, bara en “kul” grej, men det är principen. Jag vill inte avsluta 2020 med ett DNF. Jag vägrar. Jag behöver göra klart, för mitt egets huvuds skull. För att visa att jag kan. Inte för någon annan – alla andra verkar reda ha en övertro på vad jag kan och inte kan. Men för mig själv, för att jag inte har samma övertro. 

Dryga 9 timmar in äter jag mat, chicken cashew och ris nedsköljt med cola. SItter i tältet och kliar Scout, medan Bosse och Roy mojar i tältsängen. De är vana vid diverse konstigheter vid det här laget och verka tycka att det hela är rätt trevligt. Roger går det heller ingen nöd på för han plöjer avsnitt efter avsnitt av Vikings förutom de gånger han sticker ut huvudet och frågar om jag behöver hjälp med något. Till sist sliter jag mig från kaminens värme och sätter igång igen. Och sett utifrån är detta faktiskt ett ganska intressant experiment: hur tätt klarar jag relativt hårda utmaningar? Vad säger huvud och kropp? Kan jag t e x springa två 100-mileslopp med bara några veckor emellan och om än inte prestera på topp men åtminstone helt ok? Det är en ganska väsentlig fråga då 2021 kommer bjuda på en del sådant om inte corona sätter stopp. Nackdelen med backe är att det egentligen aldrig är någon vila för även att gå uppför kräver en viss ansträngning, Nedför går inte heller att slappna av då backen är väldigt lerig och inte helt oteknisk så det gäller att hålla koncentrationen uppe i mörkret. Jag gör ändå ett riktigt faceplant men det går bra och gör att jag skärper till mig lite. Jag hittar ardenner-mode och tuggar på. Talar om för mig själv att även om jag inte är snabbast eller starkast så är jag för det mesta steady going. Och om inget annat så har det här året gett mig en betydligt högre lägstanivå. 

Med dryga 2000 hm kvar äter jag igen, mest för att jag är less och för att jag behöver ladda telefonen. Säger till Roger att det inte är så mycket kvar nu och han tar ner mig på jorden genom att berätta att det är nästan en fjärdedel. Jaha. Går ut igen. Försöker få höjdmeterna att rulla snabbare men det är svårt när man inte orkar trycka på och det går inte ett dugg fortare för att jag tittar på klockan varannan minut. Känslan av dålighet gör sig påmind, det är ju faktiskt bara att bita ihop och göra. Jävligt enkelt. Att maska leder inte någon vart. Så jag matar på. Motvilligt. Har inte ett dugg kul. Tycker synd om mig själv för givetvis är det ENORMT SYND om mig som vald detta alldeles själv… Vi har en diskussion i huvudet jag och jag. Jag säger att det går så långsamt att jag lika gärna kan lägga ner och jag säger att varje meter uppåt räknas. Jag nummer tre lyssnar med ett halvt öra och suckar lite åt de käbblande småbarnen. Så bestämmer sig Scout för att följa med ett varv. Han studsar uppåt och även om jag gör allt annat än det så blir jag glad igen. Vi har det väldigt bra trots allt. Nere i vändning tittar Scout efter mig när jag vänder om och jag ser hur han buffar på tältduken. Han är klokare än jag den där hunden.  

Så är det inte ens 1000 höjdmeter kvar och jag tittar på klockan och gör ett överslag. Det har gått nästan femton och en halv timme men sub 18 skulle kunna gå. Så jag tar sikte på det för att motivera mig att inte vara alltför lat. Jag vill åka hem. Efter 17 har och 33 min, 104 km och exakt 8848 HM stannar jag klockan. Roger har redan plockat ner tältet och lastat hundarna. “Är du klar?” frågar han. “Jajamensan” svarar jag. På väg till duschen kräks jag tre gånger och konstaterar att jag nog är tröttare än vad jag tror. Men det bästa med trötthet är att man oftast blir pigg ganska snabbt igen.

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

 

Ett svar till “Vallåsen Everest Challenge”

  1. Håkan Balcker skriver:

    Dina (Anna Carlsson) inlägg är oerhört inspirerande, även för glada amatörer som håller sig på helt andra distanser 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Ultralöpare som helst springer stig och obanat. Skriver om charmen med att springa långt och länge, om att försöka förflytta mina egna gränser samt livet på fjället tillsammans med min malamute Scout.

Född: 1985

Kontakt: [email protected]

Mål: Att springa längre och snabbare och ha så roligt som möjligt längs vägen.

Motto: Det går aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå!

Prenumerera på Trailrunning Swedens nyhetsbrev

Spännande lopp

lör16jan10:00FeaturedLåtsasloppet Vintern3 km, 7 km, 11 km, 21 kmAnmälan

sön28feb10:00FeaturedLåtsasloppet Halvan6 km, 14 km, 23 km, 42 kmAnmälan

sön21maralldayalldayFeaturedEdsvidsleden Trailrun14 km, 28 km, 56 kmLandskap:Västergötland

lör27mar10:00FeaturedHoka Torekov-Båstad21,2 kmLandskap:SkåneAnmälanDeltagare

sön18apralldayFeaturedIsaberg 50010,5 kmLandskap:Småland

12majallday16alldayFeaturedTrailresa TjeckienAnmälanInfo

01jul(jul 1)15:0004(jul 4)13:00FeaturedLöparweekend SälenLandskap:DalarnaAnmälanInfo

lör28aug04:0019:00FeaturedSalming Idre Fjällmaraton12 km, 28 km, 45 km, 84 kmLandskap:DalarnaAnmälanDeltagare

03sepallday05alldayFeaturedIcebug Xperience West Coast Trail74 km (23 km + 29 km +22 km)Landskap:Bohuslän

Senaste blogginläggen

  • Pryltest - Inov-8 X-Talon Ultra 260 Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Valp och utebliven löpning Linda Doktar
    Läs mer
  • En fantastisk höst med Trailrunning Sweden löpargrupp Göteborg/Härryda! Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • November testar oss rejält Bröderna Backa
    Läs mer
  • Vallåsen Everest Challenge Anna Carlsson
    Läs mer
  • I huvudet på en coach för en löpargrupp Peter Lindquist
    Läs mer
  • 666 The Number Of The Runstreak
    Läs mer
  • Upplandsstigar vid Siggefora Tony Hoffstrom
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer
TRAILRESA
TJECKIEN
12-16 MAJ 2021

I samarbete med

LÖPARWEEKEND
SÄLENFJÄLLEN
1-4 JULI 2021

I samarbete med

BUSS & BOENDE
SALMING IDRE FJÄLLMARATON
27-29 AUGUSTI 2021

I samarbete med

Slider
GUIDER
UTRUSTNING
GUIDER
UTRUSTNING

Att springa i skogen är enkelt och fritt. Bra funktionell utrustning kan ändå underlätta och göra traillöpningen ännu roligare. Därför vill vi på Trailrunning Sweden hjälpa dig att hitta rätt i djungeln av prylar.

TRAILSKOR
TRAILSKOR

Att hitta rätt trailsko kan vara en rejäl utmaning. Vad du som traillöpare vill ha på fötterna beror på vilket underlag du har tänkt springa på, det beror på tycke och smak, på just dina fötters beskaffenhet och på vilken känsla just du är ute efter.

Att hitta rätt trailsko kan vara en rejäl utmaning. Vad du som traillöpare vill ha på fötterna beror på vilket underlag du har tänkt springa på, det beror på tycke och smak, på just dina fötters beskaffenhet och på vilken känsla just du är ute efter.

LÖPARRYGGSÄCK
LÖPARRYGGSÄCK

För oss traillöpare som vill vara ute och njuta av naturens stigar i timmar blir löparryggsäcken nästintill ett nödvändigt tillbehör. Förutom vätska och energi kan vi lätt ta med oss några extra stödplagg för snabba väderomslag, och lite sjukvårdsmaterial om olyckan skulle vara framme.

För oss traillöpare som vill vara ute och njuta av naturens stigar i timmar blir löparryggsäcken nästintill ett nödvändigt tillbehör. Förutom vätska och energi kan vi lätt ta med oss några extra stödplagg för snabba väderomslag, och lite sjukvårdsmaterial om olyckan skulle vara framme.

PANNLAMPOR
PANNLAMPOR

Med en bra pannlampa är du fri att springa var du vill ändå! Fundera över hur du ska använda pannlampan, hur starkt ljus och hur lång batteritid du behöver till dina aktiviteter. Ska du främst ha lampan för att springa på gångvägar eller gator till och från elljusspåret, eller tänker du tävla i night trail?

Med en bra pannlampa är du fri att springa var du vill ändå! Fundera över hur du ska använda pannlampan, hur starkt ljus och hur lång batteritid du behöver till dina aktiviteter. Ska du främst ha lampan för att springa på gångvägar eller gator till och från elljusspåret, eller tänker du tävla i night trail?

Slider
Trailrunning Sweden
podcasts

Vi gillar traillöpning och vi gillar att snacka! Därför blev Trailrunningpodden och Idre Fjällmaratonpodden till. I Trailrunningpodden möter Elisabeth löpare och profiler för att snacka om trailrunning, träning, mål och äventyr. I Idre Fjällmaratonpodden går Per Forsberg på djupet i fjällmaraton och fjällöpning.

Vi gillar traillöpning och vi gillar att snacka! Därför blev Trailrunningpodden och Idre Fjällmaratonpodden till. I Trailrunningpodden möter Elisabeth löpare och profiler för att snacka om trailrunning, träning, mål och äventyr. I Idre Fjällmaratonpodden går Per Forsberg på djupet i fjällmaraton och fjällöpning.

Vi gillar traillöpning och vi gillar att snacka! Därför blev Trailrunningpodden och Idre Fjällmaratonpodden till. I Trailrunningpodden möter Elisabeth löpare och profiler för att snacka om trailrunning, träning, mål och äventyr. I Idre Fjällmaratonpodden går Per Forsberg på djupet i fjällmaraton och fjällöpning.

Trailrunning
podden
Trailrunning podden

med Elisabeth Hansson

Idre fjällmarton
podden
Idre fjällmaraton podden

med Per Forsberg

PlayPause
Slider
X
X