Decembermörker och rejält ruggigt ute. Då drar Jessica Ståhl-Norris ut och springer 18 mil på ett dygn.
– Jag kände att jag hade det i mig, jag kände mig stark och ville verkligen göra ett försök på mitt distansrekord nu.
Bjärehalvön i nordvästra Skåne var platsen för banan som hade start och varvning hemma hos Jessica i Västra Karup. En bana som både tog henne ner till tekniska partier längs havet och som delvis gick på väg. Starten gick tidigt på lördagsmorgonen och knappt ett dygn senare kunde hon lägga sig på golvet hemma i hallen och pusta ut.
– Jag var helt slut, det fanns inget kvar. Min man fick bära mig uppför trappan och in i duschen. Sedan låg jag i sängen med frossa ett tag innan jag somnade.
Men vi tar det från början. Inledningsvis höll Jessica ett relativt högt tempo på runt 5.30 min/km.
– Det gick nog lite för fort i början, jag kände av ett knä då. Men sedan kom en av killarna i löpargruppen här i Båstad och sprang med mig, det hjälpte mig att sänka tempot. I stort sett hela dagen hade jag sällskap av olika löpare från gruppen. Det gjorde att jag knappt märkte att kilometrarna rullade på. På kvällen slarvade jag med maten lite och då gick tempot ner. Jag tryckte i mig en massa risgrynsgröt och kunde återhämta mig igen. De sista 10 kilometrarna var jag riktigt trött, jag var själv och kände att nu räcker det – jag ville inte dra på mig skador.
Det har blivit några ultralopp vid det här laget och Jessica betonar vikten av att ha mer erfarenhet.
– Jag känner igen mina reaktioner, har lärt känna kroppen och vet vad som passar mig att äta. Risgrynsgröt och blåbärssoppa var huvuddieten i helgen. Mentalt är det ofta segt mellan 70 och 100 km och sedan mellan 120 och 130 km. Jag försökte dela upp det i 10 km etapper hela tiden. Jag bara älskar ultralöpning och har inga problem att motivera mig ens när jag springer själv i mörkret.
De 18 milen tillryggalades betydligt fortare än Jessica väntat sig.
– Tidigare har jag som snabbast gjort 100 miles (160 km) på 26 timmar, nu passerade jag på 20 timmar och 23 min. Jag saknar ord för hur glad jag är över detta. Äntligen har jag gett allt! Jag vågade tro på mig själv och springa på fortare än tidigare. Tänkte att ska jag krypa i mål, så kan jag göra det nu när jag ändå är hemma. Jag har känt mig stark under en längre period nu, allt har fallit på plats med jobbet, ledighet, mat och träning. Att kroppen funkar ger självförtroende. Det var kul att kunna pressa på. Men det är tydligt att det sliter mer på kroppen att hålla ett högre tempo. Jag kunde knappt stå upp igår och knäna är slitna. Träningsvärken är brutal i baksida lår och vader, nu ska jag vila och träna alternativt tills kroppen är återhämtad.
