För några dagar sedan hamnade jag mitt emot en av våra mest kända traillöpare. Det är inte första gången jag möter en av dem, men det är första gången jag möter en som kommit till insikt. Insikt om vilken SJUK sport vi håller på med. Inte i grunden men i ytterligheterna. Hennes (ja, det var en tjej – har vi några framstående herrlöpare i Sverige?) utgångspunkt var kosten. Min utgångspunkt är ju som vanligt balansen mellan återhämtning och belastning. Men vi pratade om EXAKT samma sak. Att ta ut mer än vad man sätter in.

Tänk dig ditt bankkonto. Du får in lön, du betalar hyran, du köper mat. Du bor i Sverige så du har råd med ett enormt överflöd även om du inte reflekterat över det. Oavsett hur mycket pengar du tjänar eller gör av med så vet vi en sak. Hamnar saldot på minus så har vi ett problem. Så länge det är på plus har vi inte så mycket att oroa oss för. Eller hur?

Om du nu föreställer dig din kropp som ett bankkonto. Du fyller på med mat och sömn och kärlek. Har du en någorlunda hälsosam livsstil så är du regelbundet ute i friska luften och rör på dig. På ett mentalt och spirituellt plan fyller du på “bankkontot” när du är ute. Men fysiskt, hur bra det än känns, så bränner du kalorier och ökar behovet av återhämtning för varje steg du tar. Och om du tar ut en kalori mer än du sätter in, ja då hamnar saldot på minus. Om du sover dåligt en natt, då är vissa av dina förmågor nedsatta. JA, det räcker med en natt. Och när saldot är på minus för länge så kommer övertrasseringsavgifterna. I form av skador, sjukdomar och mycket annat. Så länge saldot är på plus så växer vi och/eller vår prestationsförmåga. Fysiskt och mentalt.

I vår sport har det blivit trendigt att “springa” i flera dygn. Ju längre du orkar förflytta dig utan energitillskott desto coolare är du. Att springa många långa lopp är en större merit än att springa snabbt på en hälsosam distans. Och så vidare… Människor som knappt ens klarar av att springa en kilometer med ett hälsosamt löpsteg anmäler sig till Backyard Ultra och Kullamannens förbannade jävla självskadeorgie. Oj, överreagerade jag? Ja men det är nog fasen på tiden, nu när sistnämnda loppet precis fått någon slags världscupstatus och plötsligt blev ännu “coolare”.

Jag förstår att det finns såna som lockas av att springa långt. Och jag har hört de här argumenten om stenåldersmänniskan som sprang ihjäl djur och att det är vår natur och så vidare. Jag håller med. Vi är born to run. Jag om någon är born to run. Jag har till och med fått en diagnos som säger det. MEN.

Problemet uppstår när vi glömmer det där med bankkontot. Du sätter upp ett mål, du tittar på hur eliten tränar, du gör så gott du kan för att komma ikapp det du missat hittills. Grattis, du har gjort alla fel du kan göra. Och ska jag berätta en hemlighet? De flesta av de där Elitlöparna gör samma fel som du. I synnerhet i vår sport, men även i andra. Ett mål är inte värt NÅGONTING utan en nulägesanalys.

Även elitlöparna gör alltså misstaget då och då. Tittar på målet, tränar hårdare än vad kroppen klarar, äter så mycket de kan men ändå lite mindre än vad de behöver, sover så mycket de kan men ändå lite mindre än vad de behöver. Gunde Svan ska ha sagt:

“Om jag hade klarat av att äta mer mat så hade jag också tränat ännu hårdare”

Precis som med det andra bankkontot gör det inte så stor skada att gå över gränsen någon dag då och då. Någon hundralapp i övertrasseringsavgift (eller i metaforiska fallet, en ofrivillig vilodag eller ett par veckor med förkylningssymptom) kan väl de flesta leva med. Men när det går någon sådan hundralapp per dag året runt, då börjar kroppen ta stryk på riktigt.

Dessutom kryllar det av “tränare” som kan ge dig tydliga instruktioner för hur du sakta men säkert bryter ner kroppen till oigenkännlighet och ett säkert förtidsslut på karriären. Betydligt färre är de tränare som berättar hur du ska få kroppen att klara all den där träningen. Och de flesta tränare som faktiskt VET vad de gör är oftast anställda av något förbund, i något landslag.

Lösningen på problemet är förstås att hålla sig inom ramarna för det vi klarar av. Absolut – vi klarar en Ultra. Men kanske inte två. Åtminstone inte med för kort mellanrum. Det är möjligt att det finns undantag, Kilian Jornet klarar nog av att springa betydligt fler Ultralopp på ett år än vad jag gör. Men då är han också bokstavligen född in i sporten och i bergen.

För att kunna genomföra en Ultra hälsosamt behöver vi vara förberedda. Utvilade och påfyllda. Tränade för uppgiften (och återhämtade från träningen). På samma sätt behöver vi vara redo för VARJE TRÄNINGSPASS. En vilodag för mycket är ALLTID bättre än ett träningspass för mycket. Allt handlar om att äta och sova tillräckligt bra för att klara den belastning vi utsätter oss för.

Jag tjatar ofta om vilopulsen. Den löser förstås inte allt, men vilopulsen går upp när kontot är övertrasserat. Oavsett om det beror på jobb, stress, träning, för lite näring eller dålig sömn. Vilopulsen är ett symptom – mätningen av den ett verktyg.

Vilopulsen berättar ju hur kroppen mår totalt sett, men säger mindre om den lokala belastningen av muskler och leder. Löpare är väl kanske den enda folkgrupp som BARA tränar den sport de ska prestera i, och det blir ytterligare en dimension av problemet. En längdskidåkare, till exempel, kan gå ut och träna skate eller löpning eller cykel när stakmusklerna är slut. Men en löpare skiter i att benen är slut och springer ändå. Eller möjligtvis cyklar testcykel OM skadan redan gått för långt.

Hur som helst – mitt enda vattentäta verktyg är vilopulsen, som mäter helheten. När det kommer till att flytta belastningen mellan olika delar av kroppen så lämnas vi åt känslan. Åtminstone vi motionärer. Åtminstone vi som utövar en sport som fortfarande är en förskoleförkyld bebis i sammanhanget.

Det var nog allt för denna gång,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!