För några år sedan blev jag intervjuad i en artikel som skulle handla om extremsport. Jag hade väl inte riktigt tänkt på mina aktiviteter som extremsporter, men det stämmer nog. Att ta sig upp på okända berg, ut i okända skogar, för egen maskin, för att springa/åka skidor/cykla. Bo i husbil mitt i naturen… Ja kanske att det är lite extremt. Om vi utgår från samhällsnormen. I detta inlägg vill jag istället vrida perspektivet och utgå från människorasen. Från den kropp jag bor i. Vad är egentligen mest extremt med min livsstil? En topplista i tre punkter blir nog lagom.

Slätlöpning (alltså på asfalt, betong, löparbanor, grusvägar etc…) hamnar på en stark tredjeplats på listan över de mest extrema saker jag utsätter min människokropp för. Våra kroppar är designade för att springa. Absolut. Men när de designades fanns inget så stumt, monotont och själadödande som exempelvis asfalt. Det skulle möjligtvis vara sand isåfall. Men den är jag rätt övertygad om att stenåldersmänniskan undvek i den mån det gick.

Slätlöpning är ju förstås inte i närheten av lika skadliga som punkt 1 och 2 på listan, så länge den genomförs i balanserad form. Med tillräcklig återhämtning och varvat med andra fysiska aktiviteter. Slätlöpning kan rentav vara hälsosamt, i rimliga doser. Därför får den ha en relativt regelbunden plats i mitt liv. Men jag skulle förstås ALDRIG få för mig att springa så långt eller så mycket på asfalt att jag tvingas köpa skyddsskor (eller mängdskor, som ni andra kallar dem).

Det näst mest extrema jag utsätter min människa för är kontorsarbete. För min egen del är intoleransen mot detta så stark att jag, på gott och ont, tvingas hålla mig borta från det. Ibland blir försörjningen och den intellektuella stimulansen lidande av denna intolerans och jag ger mig in i leken med ett tydligt mål. Att genomföra uppgiften så bra och snabbt jag bara kan, för att kunna återgå till verkligheten igen redan senare samma dag.

På en klar förstaplats. Har inget mer att tillägga där.

Det var nog allt för den här gången,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!