Ungefär 9 gånger av 10 skulle jag välja stiglöpning före grusvägslöp (om jag själv fick välja). Nu får jag inte alltid välja eftersom coachen envisas med att lägga in pass som tenderar att lämpa sig bättre på flack grusväg än i stökig skog. Men kan jag välja så väljer jag skogen.
För ett par veckor sedan såg jag fram emot ett lugnt långpass längs Sörmlandsleden eftersom det råkar vara ett pass som lämpar sig väl att förlägga i skogen längs slingrande stigar. Lugnt, långt, lågpuls. Så härligt i tanken innan. Inte alls lika härligt på plats i verkligheten.
Skogen bjöd på djup snö på otrampade stigar och efter 1 km var jag tvungen att stanna för att få ned pulsen. Efter ytterligare 1 km i snigelfart med skyhög puls började fundera på om mitt tilltänkta pass egentligen skulle passera som ett intervallpass. Efter tre kilometer stod jag i ett vägskäl där leden passerar en grusväg. Konstaterade att tre kilometer i något som närmast kan jämföras med att springa på en mjuk sandstrand var tillräckligt. Jag kastade in stighandduken till förmån för grusväg och med en något bitter besvikelse började jag springa längs grusvägen.
Det var som att springa i himmelriket. Vackert, lättsprunget och helt underbart och de resterande 15 km försvann i ett nafs. Får nog överväga att revidera min aversion mot grusväg.
