Skogen, I love you! Och kanske extra mycket en dag som idag när våren hänger i luften. Det är soligt, stilla och alldeles tyst i skogen bortsett från prasslande löv och fågelkvitter.

Jag har haft en högst ofrivillig löpvila i tretton dagar på grund av en envis förkylning med lätt feber, halsont och lite hosta. Inte covid enligt test men nog så rackarns envist och störigt ändå.

Nu tänker vissa av er kanske att tretton dagar inte är så värst länge och visst det är det väl inte på det stora hela. Men är man som jag van att springa nästan varje dag med 1-2 dagars löpvila som mest så är tretton dagar en ocean av tid.

För att inte ramla ut i skogen direkt så värmde jag upp med 7 km grusvägslöp under gårdagen. Visade sig snabbt att jag fortfarande hade koll på hur man tar sig fram löpandes på någorlunda stabilt sätt. Så idag vågade jag mig ut i skogen för 15 km längs Sörmlandsleden. Pulsen var lite halvcrazy och ville gärna skena iväg lite så jag fick aktivt jobba för att anpassa farten därefter. Något oklart om det beror på att jag har varit krasslig eller det faktum att jag mest sprungit platt och snäll väg de senaste månaderna. Sannolikt kombinationen.

Men nu är jag igång igen och jag gissar att jag åter kommer förlägga allt fler av mina pass i skogen framöver. Det är nu skogen är som allra bäst!