Äntligen riktig tävling igen! Racerapport Skatås Ryggar 2021

8 juni, 2021 |

Vilken dag det blev! Helt klart roligaste dagen jag haft i år, men så makabert egentligen att bli helt lyrisk av att se människor live på en löpartävling. Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva i mitt liv. Att bara få parkera där vid orienteringsstugan och höra en speaker gav mig nästan gåshud. Nummerlappsutdelning!? På riktigt? Inte virtuellt, utan på riktigt?! Nedräkning till start? En startfålla med startande deltagare, samtidigt?!?

I lördags var det första dagen sedan skitviruset slog till som jag på riktigt kände att vi är på väg att ta oss ur pandemin. Det är inte över ännu och jag har inte ens fått mitt vaccin, men känslan ändå av att se ljuset i tunneln och att restriktionerna lättar lite.

Skatås Ryggar hade ordnat med flera olika startgrupper och jag köpte in mig sent på en startplats för fem ryggar, 21 km, med start kl 12:00. Mitt på dagen en av årets varmaste dagar hittills. Jag hade egentligen tänkt att köra Jernbrukets Backyard Ultra som gick av stapeln nära där jag bor, men ångrade mig då jag vet att kör jag min första Backyard Ultra, så vill jag gå ända in i kaklet och se var min absoluta gräns går. Det blev lite dålig timeing bara några dygn innan sista passet med löpargruppen som jag är en av ledarna för.

Ser man till loppet så gjorde jag en urusel insats. Det var verkligen så otroligt mycket som gick väldigt fel och trots att jag genomfört massor med tävlingar, så kände jag mig ringrostig. Vi kan börja med morgonkvisten där jag redan när jag vaknade kände att jag låg inte helt bra till vätskemässigt. Jag har också väldigt svårt att äta “på kommando” och är sällan hungrig på morgonen utan vill bara ha mina tre muggar med kaffe. Jag fick tvångsmata mig med äggmackor och vatten och fick inte ens i mig sista mackan pga mättnadskänsla, så rotade fram en pre-sport-gelé istället och tryckte i mig för lite mer kollisar och b-vitamin. Sedan blev jag stressad, jag hade ju en ny löparväst jag ville testa och höll på att fippla med den och fick inte av plasten från vattenflaskorna mm. Alltså sådant där strul vill man inte ha när man har en tid att passa inför en tävling. Det var överlag en väldans massa fippel innan jag kom iväg, men väl i bilen tänkte jag fortsätta fylla på med vätska eftersom jag inte var helt hydrerad. Vad glömde jag hemma? Vattenflaskan jag skulle ha i bilen. Så klart.

Felbedömde restiden till parkeringen vid tävlingen och kom dit 30 min innan start, men det är ändå skönt att vara på plats i god tid och slippa stressa med säkerhetsnålar för nummerlappen mm. Dock saknade jag just vattenflaskan där i värmen. Hade velat småsippa lite vatten eftersom jag småsvettades lite redan i solgasset. Tyvärr så småsippade jag just – på den enda vattenflaska till löparvästen som jag hade tagit med. Redan nu har vi flera misstag uppradade som skulle stå mig dyrt senare.

Precis innan start så upptäckte jag att något skramlade något så makalöst i min löparväst. What? Selfiepinnen till min GoPro var kaputt. Helt omöjligt att springa med sådant ljud! Slet loss selfiepinnen och slängde precis innan jag klev in i startfållan till min gruppstart.

Äntligen dags för race dock! Ställde mig längst bak i min startgrupp och tänkte ta det lite piano i början. Överlag var taktiken att ta det lugnare första 11 km och sedan öka om det kändes bra på slutet. Jag vet även hur bansträckningen är och bränner man sig för hårt i början så blir de fem olika ryggarna riktigt tuffa. Jag ville inte hålla “All In”-tempo för 21 km, utan snarare hitta ett tempo som kanske passade ett ultralopp. Jag plockade några positioner efter 1 km för att hitta mer lämplig fart och hittade en rygg på en glad och trevlig tjej som det senare visade sig att jag skulle växelvis springa framför eller bakom i en mil. Hon körde rätt så jämnt tempo, men drog av i uppförsbackarna vilket passade mig rätt bra. Jag pratade med andra löpare. Andra löpare pratade med andra löpare. Oj vad jag har saknat den gemenskapen ute på tävlingarna! Vi som inte är elitlöpare får en annan dimension där ute på stigarna.

Jag kände mig inte superpigg i löpsteget, men tyckte att det gick att rulla på. Kom till vätskestation1 vid ca 5 km, tog en klunk sportdryck och lite vatten och sedan vidare. Kom till vätskestation2 och här började det gå fel på riktigt. Jag hade redan sippat en del ur min vattenflaska och började redan nu känna mig lite törstig, men drack alldeles för lite vid vätskestationen och VARFÖR fyllde jag inte på min enda 500ml vattenflaska när jag ändå var där?!?! Det hade tagit kanske 30 sekunder stopptid att ösa i två muggar vatten, men istället stressade jag på tok för mycket då jag hade löpare som jag precis hade kommit ikapp och ville ta rygg på. Dumt nog. Jag kände mig nöjd ändå när jag lämnade stationen, men det tog inte många kilometer innan jag började bli törstig igen och plötsligt insåg mitt misstag. Dessutom hade jag bestämt mig för att trycka i mig salt vid 10-11 km, vilket i teorin var en klok idé för att undvika kramp i värmen. Tog en salttablett och krossade i munnen och svalde, men det blev ju ännu mer fel nu när jag hade för lite vatten att dra ner saltet med. Jag hamnade därefter in i stråk med solen precis ovanför och där det var vindstilla. Där var värmen riktigt påtaglig och jag kände hur kroppen jobbade med nedkylning. Det märktes på pulsen och hur min kropp betedde sig.

Jag låg rätt länge rygg på tjejen som jag gjort följe med och tackade för draghjälpen. Hon föreslog att jag skulle ta täten istället vilket jag gjorde – och ökade tempot utan att jag tänkte på det. Det tog inte många minuter innan jag hade förlorat henne bakom mig och jag fattar inte varför jag drog upp sådant tempo. Nu började misstagen onekligen samlas på hög – varför behöll jag inte samma tempo och trummade bara på i det? Törsten ökade ännu mer och nu började orken tryta. Började känna mig trögare i besluten och trött i huvudet. Jag började nästan få paniktankar kring vätska, typ högsta drömmen blev att bara få dricka något. Ge mig en bäck eller vad som.

Det var väldigt trötta ben som nådde vätskestation3 och här skedde det oundvikliga; jag svepte sportdryck och muggar med vatten för att kompensationsdricka och släcka törsten.

Alltså den kluckande magen jag lämnade den stationen med var inte att leka med. Det skvalpade som Titanic med slagsida i kistan. Tror ni jag fyllde på min vattenflaska här då? NEJ. Inte denna gången heller, suck.

Från station3 mådde jag lite dåligt på förekommen anledning och kände mig inte supermotiverad. Såg på armarna att jag var alldeles vit av saltutfällning och insåg att för längre distans än 21 km idag hade jag behövt mer salt. Sedan kom jag på att jag hade glömt en till sak – en belöning i bilen. En kall avslagen cola i en kylväska eller vad som. Det där att se fram emot på slutet, som gör att motivationen höjs. Istället kunde jag bara tänka på att den enda vattenflaskan jag hade tänkt ha i bilen, hade jag glömt hemma. Gah!

Sedan kom sista klättringen upp till Getryggen, en sista vätskestation där jag åter behövde dricka och sedan tog mig an skidbacken Brudarebacken vilket kändes bara rätt ok att nöta. Efter den var det bara rull neråt, fick upp lite mer fart i benen och kom in på upploppet mot mål där jag äntligen, ÄNTLIGEN fick känna på känslan att spurta lite. Ökade tempot och fick omedelbart flera kramkänningar i vaderna, men tryckte på i 3:40-tempo ändå in över mål.

Det blev en bedrövligt dålig placering, men föga förvånande då min löpförmåga försvann puts väck när jag gick låg på vätska och kände av värmen. Jag skulle ha varit bättre hydrerad innan, haft med mig vatten osv i bilen för att kunna sippa innan loppet, skulle ha planerat saltintaget kopplat till vätskestationerna samt haft med mig mer vatten i löparvästen. Alltså, använder man inte vattnet, så gör det ju inget, men att hamna i ett läge där man är törstig och försöker krama ur det sista ur vattenflaskan i halvpanik är ingen höjdare. Sedan betyder “belöning i bilen” så mycket för min motivation om jag går ner i en dipp. Att ha något att se fram emot som bör att man ser bortom trötthet eller svackor. Lite godis, lite potatischips, en glass i en kylväska, avslagen kall cola eller vad som. Det kan få mig att springa över spikmattor.

Otroligt nyttigt dock att få väcka liv i gamla rutiner osv, jag har liksom glömt bort allt sådant här under pandemin. Alla virtuella tävlingar och allt har varit en helt annan grej med flexibla starttider och där själva tävlingsmomentet med andra löpare inte riktigt har funnits. Det var så otroligt härligt med tjejen som jag låg rygg på länge och där vi i omgångar växlade med att ta täten. Bara de där ordväxlingarna och känslan av att man delar samma grej, samma slags upplevelse och är på väg åt samma mål.

Trots en katastrofalt dålig insats och en bottenposition i resultatlistan, så firar jag ändå dagen i sig. Så otroligt roligt att få återuppleva gemenskapen i spåren, atmosfären och tävlingskänslan.

Avslutningsvis så vill jag hylla hela gänget bakom Skatås Ryggar, IFK Göteborg Orientering. Jag har kört flera events som de anordnat och det är alltid så otroligt välskött och välorganiserat. Toppenlogistik vad gäller parkering, målområde, startfålla, nummerlappsutdelning mm, men det som utmärker sig mest är banmärkningen. Den är helt i världsklass, inget annat lopp som jag har sprungit har haft så här bra banmärkning. Dels hela tiden röda märkningar som var extremt lätta att se, men sedan innan en korsning så var det ofta 1-2-3 röda märken efter varandra, typ som det kan se ut vid en tågkorsning. Sedan röd markering in på stigen man skulle in på och direkt efter ännu en ny röd markering mm. På något ställe var det en remsa tvärs över marken så man skulle uppmärksamma att banan lämnade en större led. Sedan skyltar uppsatta med information till friluftsare och andra ute i skogen om att en tävling pågår. Föredömligt! Slutligen alltid så glada och trevliga funktionärer. Jag tog mig lite tid att gå runt och tacka flera för arrangemanget. Jag vill varmt rekommenera både Skatås Ryggar samt “Skatås Mörkaste” som går av stapeln i november och som också är ett riktigt härligt lopp.

Nu kan sommaren få börja på riktigt. Med hopp om en tillvaro utan restriktioner så småningom.

Senaste blogginläggen

  • Pryltest - Craft Nordlite Ultra / Pure Trail Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Men. Du är väl aldrig sjuk? Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Att komma dit man är Malin Tidqvist
    Läs mer
  • 10 månader mot 10 mil - my experience Sara Costa
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Löpargrupper

För dig som vill upptäcka nya stigar på hemmaplan - ihop med andra.

Outnorth Trailtour

Vilka är landets bästa traillöpare över säsongen 2024? Vilket är det starkaste teamet? Från stränder, via klippor och fjäll till djupa skogar.

Trails of SWE c/o Dacia

Trails of SWE c/o Dacia är 4 lopp, 4 naturtyper, 4 sätt att uppleva vårt fantastiska land. Och 4 sätt att få använda hela din kapacitet, att våga vara grym.

Guider utrustning

Få hjälp inför ditt köp av skor, pannlampor eller löparryggsäck. I samarbete med Outnorth.

Trailkalendern

På fjället, längs havet, i skogen. Här hittar du alla svenska traillopp i en kalender.

Shop

Snyggkläderna, presentkort och löpargrupperna

Trailrunning Sweden AB
Hästtorget 6, 312 30 Laholm
VAT-nr SE559145416901
Email: [email protected]


Lägger till i kundvagnen

  • x
X
X