Det är alltid med viss nervositet jag ställer mig på startlinjen till ett swimrunlopp. Det finns allt och inget att noja över. Kommer det bli för varmt eller kanske för kallt? Kommer jag ha tillräckligt med energi? Kommer alla springa om oss? Kommer jag ha det tufft mentalt?
Jag brottas mer ofta än sällan med demoner och hjärnspöken. Under 2019 körde jag så många lopp att jag började få rutin på det hela. Bra till viss del eftersom utrustning, energistrategi mm satt som en smäck. Baksidan med rutinen var att jag ”visste” att vi skulle komma nästan sist (eftersom jag ofta får det tufft med värme och puls i löpet). En självuppfyllande profetia skulle man kunna välja att kalla det.
Unde tiden som har gått under året som försvann så har jag jobbat med löpet. Aktivt valt att följa coachens program efter bästa förmåga. Till punkt och pricka är svårt när man har jobb och familj och annat som ibland behöver prioriteras. Successivt har mitt självförtroende i löpet ökat. Jag har känt mig starkare och framförallt mer jämn och stabil. Simmet har väl ärligt talat varit lite mer so so men där har jag känt att jag har en tryggare grund (behöver varken brottas med värme eller hög puls där).
Med stort mått av nyfikenhet, viss nervositet och förväntan har jag därför ställt mig på startlinjen till både Stockholm swimrun och ÖtillÖ World Series Utö under den senaste månaden. Och vilken jäkla kick det har varit att gå in med en helt ny känsla av att våga springa hårdare och pressa sig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Som en helt ny sport och framförallt en helt ny nivå av utmaning.
