Det är lätt att bli lite religiös när man springer i skogarna, längs stigen, på bergstoppen eller den slingrande grusvägen. Ibland nås man av känslan av att vara ett med allting. Det kanske egentligen inte är en religiös känsla utan snarare känslor som utvecklas i takt med att kroppen frigör mängder av endorfiner som gör att vi mår bättre och känner ett välbefinnande. Oavsett hur vi tolkar dessa känslor så gör dessa upplevelser något med oss. Vi vill uppleva det igen och vi vill även kunna berätta det för andra som inte ännu upplevt detta...men orden räcker inte till för att beskriva dessa känslor.
Jag råkade följa en tråd om ultralöpning där en bön dök upp och den tilltalade mig, egentligen inte för att det handlar om en religiös övertygelse utan i det att jag kände igen mig så i bönen som bygger på alla tankar som en löpare känner under ett längre lopp. Den är skriven som en bön till en Gud men för mig är den en text till mig själv. Några delar av den kommer i denna text och bygger på flera steg som en löpare genomgår under ett längre lopp:
Herre,
Vaka över mig idag när jag springer.
Jag har kämpat för att springa det här loppet
genom sommarvärmen, vintervindarna,
uppför kullarna, genom skogarna, över rötterna
Det finns andra dagar och andra tävlingar,
men det här är dagen och nu är det fokus på detta lopp
Herre,
Vaka över mitt sinne.
Se till att jag bevarar min klokhet när jag springer.
Låt mig kunna tolka signalerna inifrån
när jag njuter av scenerna utifrån.
Håll mig från dårskap i början
så att jag kan avsluta med visdom i slutet.
På samma sätt kan vi under längre löpningar eller tävlingar känna oss helt utelämnade till naturen där vi kämpar med oss själva mentalt i att försöka finna mening i varför vi ska fortsätta och inte bara helt enkelt ge upp. Ni vet känslan när man (troligtvis pga låg energi) drivs sakta men säkert åt DNF-diket. Liksom en osynlig kraft som motarbetar en ger man slutligen upp inför motståndet. När du sedan i efterhand funderar över vad som hände så har du ett grumligt minne över varför du gav upp.
Herre,
Vaka över min själ.
När timmen är sen och mitt engagemang
dämpas och suddas ut,
kan de inre resurserna som
jag har komma fram och ge mig
beslutsamheten att fortsätta.
Om du lyckas hantera de negativa känslorna och får ny energi så kan du kanske genomföra loppet och ta dig i mål. Det är att vinna anser jag. Inte det att du kommer först utan det att du har genomfört loppet och inte gett upp. Ultralöparens bön avslutas med:
Herre, låt mig vinna.
Inte genom att komma före mina vänner,
utan genom att övervinna mig själv.
Låt det vara en inre vinst.
En strid vunnen för mig.
Jag ber att jag i slutet kan säga:
"Jag har kämpat väl.
Jag har avslutat loppet.
Jag har behållit tron."
Detta är detta det handlar om...att övervinna sig själv, en inre vinst och det att behålla tron på sig själv. Du har kämpat väl, du avslutade loppet, din tro är intakt och kan kanske stärkas i detta.
