Idag är jag lamslagen av loppångest. Imorgon bitti väntar Kullamannen Sprint Ultra på nätta 100 km. Jag har alltså massiv loppångest trots att jag bytt ner mig från 100 miles.
Vad består då denna ångest i. Jag tror det till mångt och mycket handlar om att jag aldrig sprungit 100 km. Jag har aldrig sprungit längre än ca 80 km. De gånger jag har varit uppe och nosat på distanser kring 70-80 km har jag dessutom alltid sprungit med sällskap. Imorgon är det sololöpning som gäller. Det känns läskigt. Att behöva spendera så många timmar ensam med mig själv.
Skämt åsido. Det är med skräck och pepp jag ställer mig på den där startlinjen imorgon.