Carl Johan Sörman är egentligen specialiserad på längre distanser än de 47 km som EM i trail avgjordes över. Men han blev ändå bäste svensk på en fin 21:a plats.
– Loppet gick bra tycker jag. Som överlägset äldst i ett starkt startfält, i en disciplin som inte är min specialitet, så känns det helt ok att hamna i mitten. Kanske att jag hade kunnat sprungit ett par minuter fortare om jag hade vågat trycka på lite hårdare från början, och om jag hade varit modigare i den första tekniska utförslöpningen? Men det är svårt att veta. Summa summarum är jag som sagt väldigt nöjd. Magen och min nutritionsplan fungerade perfekt tycker jag. Jag har sällan sprungit så här kort på hög nivå, så jag hade i princip ingen koll på de andra löparna. Den enda jag kände till var en italienare som jag har tävlat mot några gånger förut på längre distanser. Så han var egentligen min enda referens för hur loppet gick. Sedan vet jag så klart inte om han hade en bra eller dålig dag. Vi sprang väldigt jämnt, och det slutade med att jag kom i mål 15 sekunder före honom. I slutet på loppet var det en balansgång för att benen inte skulle krampa ihop totalt, vilket ändå är ett bra tecken på att jag hade legat på en lagom intensitet. Jag har nog aldrig sett så många åka rullstol vid en målgång förut, men jag kunde stå upp på mina egna ben. För min del hade loppet gärna fått vara ett par mil längre, säger Carl Johan.
För de andra svenska deltagarna, Sebastian Ljungdahl och Patrik Lindegårdh, blev det en tyngre resa.
– Det var en total katastrof. Jag känner mig i väldigt bra form, men inget funkdea på tävlingsdagen. Kändes okej i ca 3 km, sedan hade jag det oerhört tungt. Det började kännas lite bättre halvvägs, så då ökade jag lite men väggade jag fullständigt i stället. Fick gå ca 15 km till mål för att Sverige skulle få en lagplacering. Jag är oerhört besviken, säger Sebastian.
– Det var en häftig upplevelse att få representera Sverige och få klä på sig landslagskläder och tävla mot andra nationer. Tyvärr gjorde jag det klassiska misstaget att träna för hårt och för mycket inför loppet. Jag körde många riktigt hårda pass sista veckorna och var riktigt sliten när jag kom ner till La Palma. Väl på plats kändes alla pass tunga och jag var trött hela veckan. När väl loppet gick var benen tunga och jag fick krampkänningar redan efter 15 km. Då det även var lagtävling ville jag ta mig i mål, så jag krigade på men hade helt förstörda ben när jag kom i mål. Fick till och med åka rullstol till sjukvården då jag inte kunde gå och behövde tvätta rent några skrapsår, säger Patrik som blev 27:a.
I lagtävlingen slutade det svenska laget på en 7:de plats.
