Gå-jogging!

Dripp-dropp….

Sakta strilar regnet ner, fåglarna har slutat att kvittra, löven har fallit, på marken finns groparna av bökande vildsvin. Jag hör mitt eget flåsande fast jag bara är ute och trail-walkar så andas jag tungt.

Tänker på den gamla goda tiden, när jag klämde milen på en timme, hur jag for fram genom skog å mark som en fullvuxen älg. Långa kliv över stock och sten, granbarr i håret och en utpräglad mossdoft i håret. Det var tider det…..

Och samtidigt är jag så oerhört glad, euforisk att fortfarande kunna förflytta mig i naturen, det kunde gått riktigt illa, tänk, hemska tanke, OM jag hamnar i den situationen att jag inte längre kommer ut??? Vad ska jag då ta mig till, hur ska jag då insupa naturens krafter? Naturens helande dofter?

Äsch, jag hittar på nå´t sätt om jag så ska krypa så nog sjutton ska jag ut i naturen…

Tar ett par trevande löpsteg, känns bra även om kroppen protesterar och påminner mig om att jag har kroppsliga skavanker, men det ska inte hindra mig. Det känns bra, JA!

500 meter i sakta löpande, flåsande, dunsande steg så stannar jag upp, känner efter, pulsen uppe på 170, foten hänger med, ryggen likaså… 500 till, pulsen går upp och den går ner.  Det tuffaste är uppför, då får kroppen jobba men det värsta är nog nerför då rädslan för att trampa fel sitter inpräglad i fötterna, rädslan för att ramla, trampa fel, skada sig… tänker på att jag ska trippa ner, med tårna, det går bra, underbart! 🙂

Kommer fram till klubbstugan, tittar på klockan och tänker ojdå lite drygt 9 km, har jag varit ute så länge??

Eufori, jag gjorde det!

 

Liknande inlägg by Annika Repo Wallman

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X