Foto från Lenzerheide, Schweiz november 2016
Det är en sån dag. Vardagens bekymmer har kommit ikapp dig, du känner dig trött och sliten. Lite gnällig utan att riktigt veta varför. Ni vet.
Imorse snörade jag hursomhelst på mig dojjorna och rättade till pannbandet. Ninja mode. På schemat stod en timma distans i skogen i ett skönt tempo. Huvudet var med och jag kände mig motiverad och mer än redo att kickstarta nya träningsrutiner, rutiner som uteblivit nästan helt den senaste tiden. Jag kan nog räkna på två händer de löppass jag fått till - för min egen skull, inte som coach - sen jag flyttade hem till Sverige igen efter några månader i Alperna. Mitt liv har vänts upp och ner och jag har, dels självmant och dels tvunget, haft den längsta viloperioden jag nånsin haft sen jag började med löpning (förutom de 10 mil jag sprang på Kullamannen nu i november, men det är en annan historia...).
Hur taggad jag än kände mig i huvudet när det väl var dags att börja springa så var det som att kroppen fattade noll. Frukosten skvalpade i magen och den hemska träningsvärken i låren från förra veckans HIIT-pass vägrade envist att släppa. Skosnörena var för hårt knutna. Och när jag började komma ut i naturen efter en kortare transportsträcka på asfalt så snubblade jag runt som en blind hare över mina egna fötter eftersom jag inte såg rötterna eller groparna under den nyfallna snön. Kollade på klockan. 13 minuter hade gått sen jag startade! 13 - MIN-U-TER. JAG VILLE JU VARA I ETT FLOW. Jag ville flyga fram över marken! VAFAN ÄR DET HÄR! Jag joggade i alla fall på i vad som för mig kändes som snigelfart, kände inte alls igen mig själv men vägrade ge upp.
När jag hade släpat mig själv till skogens början var det som att det hände nåt. En knapp sattes på och helt plötsligt fick jag nya krafter. Huvudet var tomt, träningsvärken försvann, och jag började flyga över marken, över stigarna. Jag njöt av vinterlandskapet och av kylan. Skitsamma vilket tempo jag sprang i. Jag njöt av att ha en kropp som bär mig, som ger mig energi om jag tar hand om den. Det där flowet som jag varit ute efter innan, det kom när jag minst anade det. När jag släppte förväntingarna och inte längre ställde några krav
Plötsligt hade det gått mer än en timme och jag kände mig oövervinnerlig. Och jag känner mig fortfarande oövervinnlig, tre timmar senare. Den Jënni som existerade innan löprundan är som bortblåst och har ersatts med en ny, glad, positiv och energifylld Jënni. Det låter klyschigt men det är sant. Vad hände?
Jag har sagt detta förr men det tåls att sägas igen - naturen är magisk. Mer än vad vi människor kan förstå på ett medvetet plan. Men att ge oss själva tiden att gå ut och spendera en liten stund i naturen varje dag - det gör skillnad. Det behöver inte vara en lång stund, och det behöver inte vara så komplicerat. Promenera, spring svettiga intervaller eller sätt dig ned på en sten och ta in den fantastiska omgivningen. Tystnaden. Lugnet. Tänk om vi alla skulle unna oss själva detta nån gång då och då? Tänk vilken skillnad det skulle göra. För oss själva - för att vi mår bättre. För de människor vi kommer att möta under dagen - för att vi sprider energi som garanterat smittar av sig.
