Erik Eng: Att springa långt är brutalt och ärligt

Ultralöparen från Åkersberga var tvåa på Kullamannen 2017 men väggade 2018 och blev 15:de. I år satsar han mot UTMB.
– Jag gillar att jobba mig igenom svackor och annat som händer när man springer länge. 

Varför springer du så där jättelångt?
– Jag älskar det, att bara mata på kilometer efter kilometer! Och det är också en sådan skön känsla efter ett långpass, när de flesta problem plötsligt har försvunnit ur huvudet.

Jag gillar att springa långt för att det är brutalt och ärligt, det är befriande på något sätt. Det är inget tjafs och det går liksom inte att snacka sig förbi, eller komma dåligt förberedd och göra en bra tid. Man vet att det kommer vara jobbigt och hårt, och det är inte säkert att man kommer att klara av det. Det blir aldrig som planerat och man får lära sig lyssna på kroppen.

Det verkar passa mig att springa långt, vilket så klart gör det roligare. Jag är halvdålig på allt –inte så snabb och inte så bra upp- eller nerför branta backar. Om man sätter ihop allt och drar ut det över lång tid, så är det nästan som att de där svagheterna blir styrkor. Jag är rätt uthållig och i kombination med att jag har ett psyke som passar bra för den här typen av utmaningar, så är det en stor anledning till att jag uppskattar det så mycket.

Vid tävlingar är det ju också kul att träffa andra löpare och småsnacka med funktionärer och publik. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som får uppleva så mycket tack vare löpningen!

Vad tänker du på under långa lopp, som 100 miles?
– Inget särskilt och allt möjligt. Det kan vara allt från mantran som dyker upp, till vardagsfunderingar. Under min kollaps i mörkret på Kullamannen senast, så hörde jag plötsligt mig själv säga den peppande meningen “Jag orkar inte mer” om och om igen. Då gäller det att kunna skratta åt sig själv eller åtminstone veta att det förmodligen kommer gå över (vilket det i ju för sig inte gjorde i det loppet). Oftast försöker jag ta in omgivningen som jag ser längs banan, det brukar hjälpa att få tiden att gå.

Hur lång tid tar det att återhämta sig efter ett lopp på 16 mil?
– Det är säkert väldigt olika för alla. Jag brukar ta det lugnt och lyssna på kroppen och anpassa träningen till hur det känns. Jag har sällan ont, men för första gången så hade jag nu lite känningar efter Kullamannen och jag tror att det berodde på att jag gick så mycket och fick någon snedbelastning i kroppen. Det tog fyra veckor innan det släppte helt. Sedan är det ju en stress på hela kroppen som inte handlar om enbart musklerna som man får vara vaksam på.

Har du en favoritdistans?
– Favoritdistansen är längre lopp där man kommer upp en bit över 100 km. Jag är lite för långsam för korta lopp. Jag är verkligen sugen på fler 100 miles-lopp så det är väl kanske på väg att bli en favoritdistans.

Var springer du helst?
– Jag gillar att kombinera naturupplevelser med att springa och är inte så sugen på att springa korta varvbanor inomhus eller i städer. Många lopp har jag valt för att jag vill se platsen. Efter att ha passerat Höga Kusten under en massa år så ville jag verkligen springa där och det var ju perfekt att då anmäla sig till High Coast Ultra. Åre, Kebnekaise och Kullaberg är fantastiskt fina platser som jag har sprungit på. Sedan gillar jag även att sticka ut i skogen där jag bor. Det är fint här, med både lantliga omgivningar och närhet till havet. Hade vi haft ett berg också så hade allt varit perfekt, nu får jag nöja mig med 38 höjdmeter i Hackstabacken.

Har du alltid varit löpare?
– Nej, jag började springa när min dotter föddes för elva år sedan, efter rätt många år utan träning. Tidigare var det mycket bollsport, främst fotboll. Jag tyckte inte löpning var så kul på den tiden och jag sprang aldrig längre än 10 km. Men jag har alltid varit konditionsstark och haft lätt för att springa. Jag har dock fortfarande lite svårt att identifiera mig som “löpare”. Visst, jag älskar att springa och jag springer ganska mycket så utifrån det så är jag väl löpare idag.

Hur tränar du?
– Jag springer mest och gör inte så mycket annat. Jag springer för att jag älskar att springa och lägger inte upp träningen för att prestera på max, utan utgår från det jag vill göra. Det är lusten som får styra och det blir väl ofta mer mellanmjölksträning än kräknivå. Jag springer ju för att må bra och tycker verkligen att jag genom löpningen blir en piggare, gladare och mer skärpt version av mig själv. Träningsmässigt är jag ointresserad av att grotta ner mig i siffror och håller mest koll på de stora penseldragen som antal träningstimmar, höjdmeter och mängd.

När jag började springa så följde jag några träningsprogram de första åren, vilket medförde att jag efter ett lopp kunde tappa sugen och falla ur träningen. Nu ser jag till att behålla lusten hela tiden och jag gör det jag vill utan att följa någon annans upplägg.

Hur var 2018?
– 2018 var ett år utan djupa dalar men också utan höga toppar. Livet var rätt hektiskt och jag var glad för den träning jag fick till. I slutändan så blev det ändå rätt mycket löpning, men jag lyckades aldrig få den där extra tiden till att höja mig en nivå. Jag ser det som ett bra basår och att jag förhoppningsvis kan göra några bra resultat i år. Utmaningen är ju som för många andra att hinna med familj, jobb och träning och att även sova och få en bra återhämtning. Tiden räcker inte alltid till.

Vad har du för mål 2019?
– För det första att vara skadefri och frisk. När det gäller lopp så fick jag en plats till UTMB, så det mesta handlar om att vara redo för det loppet. Brant uppför och brant nerför är inte min specialitet så det lär bli ett helvete. Men, jag ser sjukt mycket fram emot det och är så laddad! Jag ska verkligen njuta av det. Sedan är jag klar för ett Kullamannen 100 miles till. I övrigt har jag inte bestämt mer. Jag funderar på om jag ska tävla mig i form eller om jag ska satsa på att styra upp lite egna äventyr.

Vad gör dig riktigt nöjd med dig själv?
– När det gäller löpning så är jag på ett sätt nöjd med allt jag gjort, eftersom jag vet att jag alltid gör mitt bästa med de förutsättningar som jag har. Det lopp som jag är mest nöjd med är när jag satte personbästa på Berlin Marathon 2017. Då fick jag verkligen fick ut max av det jag hade i kroppen och lyckades få till ett stabilt och jämnt lopp.

När det kommer till mig själv så uppskattar jag att jag i grunden har en positiv inställning och tror att allt är möjligt, vilket så klart hjälper även när det gäller ultralöpning. Men det går ju inte att gå runt och vara nöjd med sig själv hela tiden då skulle inte mycket bli gjort. Jag vill framåt och jag vill utvecklas, både som löpare och som människa.

Hur ser ditt liv ut utanför löpningen?
– Jag bor med min lilla familj i Åkersberga utanför Stockholm och jobbar som projektledare/strateg på en kommunikationsbyrå. Mycket jobb, mycket familjetid och mycket löpning, inte så mycket annat.

Foto: Ella Eng

 

 

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X