Icebugs drömresa till kaffets hemland

Jonas Svengård är Race- och Eventmanager på skoföretaget Icebug. Han är mannen bakom Icebugs populära Xperience-lopp, och brinner verkligen för att utveckla spännande projekt kopplat till löpningen. När chansen att anrodna en löparresa till Etiopien dök upp var han inte sen att hugga. Här är hans reseberättelse från ett av Afrikas riktiga löpareldoradon. 

Text Jonas Svengård:

”Vi på Icebug älskar att göra upplevelser och vi brinner verkligen för att bjuda in andra att dela dessa upplevelser med oss.  När Sveriges bästa kafferostare Per Nordby, inspirerad av sina egna etiopiska kaffeäventyr, hörde av sig till oss undrandes om inte vi borde arrangera en löparresa till detta fantastiska land var vi inte sena på att svara.

Det lät helt enkelt alldeles för spännande att inte presentera idén om en kaffe-löpar-vecka för kollegorna på Icebug. I mitt eget huvud började en riktig drömresa att formas… En resa där mina egna favoritnöjen med kaffe och löpning kunde varvas med att göra gott för andra.  Coffee Run blev spikat först när den sista och allra viktigaste pusselbiten föll på plats. Nämligen att vår kontakt P-O Hansson på Linköpings Universitet och grundare av Global Relations, fick driva idéen vidare. Han har med sina skolor i Kenya och Etiopien stor vana av att åka med lärarstudenter i grupp till Afrika, med andra ord perfekt för att vi också skulle kunna göra nytta för andra.

Till sist, efter mycket planerande, en hel del kaffekoppar och ett par mil springandes för att komma på idéer om hur vi kunde forma denna resa bäst så stod vi äntligen där, på Arlanda flygplats redo att bege oss ner till Etiopien!

Efter en lång flygresa, från ett kallt och novemberruskigt Sverige landade vi, 25 stycken vilsna men förväntansfulla norrmän och svenskar, i Addis Abeba. Direkt när vi landade så insåg vi att detta var en stad som antagligen skulle ge vilken stadsplanerare som helst hjärnblödning. Men vilka skatter vi skulle hitta här och vilken glädje!

De 25 deltagarna på kaffe-löparresan till Etiopien.

Huvudstaden i Etiopien är ett kaos av människor, getter, åsnor och evigt tutande bilister. Vår första dag på resan, dvs söndagen, inleddes med besök på Merkato, Afrikas största marknad. Jag hade en romantisk idé om vackra tyger, kryddor och annat spännande… Men den kom snabbt på skam och jag fick istället uppleva ett myller och en spänning långt ifrån mina vardagliga besök på ICA. Därefter gjorde vi ett besök på en av de 300 kaffeexportörerna som finns i Addis Abeba. Kaffeh har sitt ursprung i Etiopien och det är faktiskt det enda landet i världen där kaffebönorna växer vilt. Kaffet är en så viktig exportvara att den Etiopiska staten bestämt att allt kaffe av högsta kvalité MÅSTE gå på export för att landet ska få in så mycket dollar som möjligt! Helena, ägare av kaffeexportfirman, gav oss en lektion både i den etiopiska statens planekonomi som i kaffets förtjusande värld. Det var ju självklart väldigt inspirerande att träffa en så passionerad person och som på ett naket och ärligt vis berättade om de utmaningar hon och hennes företag, men även de utmaningar Etiopien står inför.

Därefter bjöds vi Etiopisk kultur i form av lokal dans och mat, typisk turistfälla visst, men med förvånansvärt god mat och en fin show av lokala sånger och danser. Perfekt som uppvärmning för våra löpturer!

2600 möh! Lungorna kändes för små, benen som granstockar och den kyliga luften skar som knivar i luftstrupen! Så hälsade höjden, Merscha (Kenenisa Bekele´s coach) och Kenenisa´s farthållare Teffere oss välkomna till deras träningsanläggning i Suluta. Mercha och Teffere berättade att de skulle följa med oss under hela resan och skulle få oss till att prestera på topp på resans final, söndagens lopp i Addis (Great Ethiopian Run). Trots lungornas protest, kunde jag njuta av den enorma utsikten,  de afrikanska vidderna vackra och ståtliga – det var ju det här vi hade drömt om!

Så fick vi till sist börja springa, en trail-slinga på 2 km- första 2 varven i väldigt lugnt tempo! Vi skulle vänja oss vid den höga höjden och sedan försiktigt öka hastigheten, huvudvärk, näsblod och krånglig mage var biverkningar man kunde förvänta sig… Efter två varv fick jag lite feeling och tryckte på ganska hårt, lyssna på coachen har aldrig varit min ”a-game”.  Som ett brev på posten krympte lungorna till ingenting, syreupptagningsförmågan blev till en kolibris och huvudet nästan sprängdes av värk. Men när man möter den Etiopiska eliten i spåret är det svårt att inte få feeling, herregud vad vackert, lätt och ledigt de springer, som att se Foppa spela hockey och själv aldrig ha stått på is!

Men trots kolibrilungorna var det så skönt. 10 km lätt etiopisk morgon-trail följt av frukost är en magisk kombination.

Inför resan hade vi samlat ihop kläder, skor, papper och pennor för att kunna ge till skolelever som P-O haft kontakt med. Den första skolan vi besökte låg bara någon km från Kenenisa´ s tränings anläggning, Etiopien har skolplikt och skolan är gratis, dock är det inte alla familjer som släpper iväg sina barn. Rektorn på skolan brukade åka runt i byarna runt skolan och hämta barnen och då främst se till att flickorna kom och fick den för alla så otroligt viktiga utbildningen! Det är ju här allt börjar, det är antagligen den bästa och snabbaste vägen ur den extrema fattigdom som Etiopien befinner sig i. Skolan var stor, 930 elever från 4 år till 14 år, utan el, bara 2 toaletter och med mörka hyddor som klassrum. Mycket av undervisningen skedde utomhus och på schemat varje dag stod träning/rörlighet. Fylld av nya intryck och ödmjukhet inför hur fantastiskt bortskämda vi är här i norden!

Efter träning och skolbesök fortsatte resan mot Lake Ziway och ett av Haile Gebreselassies Hotell. På vägen stannade vi vid en av de berömda stenkyrkorna som byggdes under mark på 1400-talet, Etiopien är ett kristet land och då främst ortodoxt.

Sedan lärde vi också, den hårda vägen, att helst inte köra bil på kvällen i mörkret… Landsbygden kryllar av åsnor, getter och barn som har dålig tillgång till reflexer och de som kör i trafiken litar mer på sin ”mörkersyn” än att sätta på ljus på bilen… Men vi kom fram utan att skada oss själva eller någon annan.

Måndag och morgonjogg innan frukost… Mercha, Kenenisa´s och numer vår coach, hade ett program som skulle form toppa oss till Great Ethiopian Run på söndagen… Noggrann uppvärmning, och sedan iväg på bakgator för några km upp-jogg. Dessa morgonrundor kommer jag ta med mig  länge… Överallt där vi sprang kom barn ut från sina hus och sprang med oss, barnen var ju på väg till skola men att springa med oss lockade mer. När vi var ordentligt varma kom vi till en liten sliten 400 meterers bana där coach fick fart på oss med några stärkande tusingar. Vi började alla inse att Coach -Mercha tog sitt jobb på stort allvar, alla som ville fick tekniktips och individuella träningsprogram att ta med sig hem! Men för mig var den stora behållningen att bara njuta av omgivningen och se glädjen hos barnen när de sprang med oss.

Efter frukost skulle vi ut på sjön och hälsa på en säregen familj, nämligen ett gäng flodhästar! Imponerande djur minst sagt och istället för oss som älskar att kuta runt på stigar så är de i sjön hela dagarna och betar sjögräs. Det var maffigt att se dessa stora djur och fint för oss att märka hur guiderna visade djuren väldig respekt. Dessutom insåg jag att, hade jag varit intresserad av fåglar så hade jag fastnat här… Vi passerade en ö i sjön som formligen kokade av häckande fåglar och stora varaner som var på jakt efter sina frukostägg. Två timmar på sjön med ett stopp på en bebodd ö, ön bestod av en lerhydda, en kyrka, några hönor och getter – vad mer kan man behöva?

Därefter satte vi oss i våra bilar för en resa till Aregash Lodge, här bodde vi i väldigt fina hyddor med halmtak, med hyenor och apor som närmsta grannar. Varje hydda hade 4 sängar med toalett och dusch. Lite som Etiopiens svar på Ishotellet i Jukkasjärvi. Absolut det finaste stället vi bodde på under resan, lyxhotell finns ju över hela världen men att bo på ett ställe som verkligen har ansträngt sig att ge sina gäster en annorlunda upplevelse var  fantastiskt.

Därefter gav vi oss ut i skymningen för en lätt trail-runda. Pannlampor är tydligen inte ett vanligt fenomen på landsbygden i Etiopien så det blev en väldig uppståndelse när vi sprang igenom små byar! Man är ju inte helt van vid att 6-åringar springer fortare än en själv och hjälper en upp för de branta backarna samtidigt som de skrattar och sjunger, kanske dags för min egen son, Viggo 5 år, att följa med på lite löpning hemma i Sverige – kan nog funka om han får ha med sig sin iPad när han springer!

Innan middagen var det varje kväll en obligatorisk kaffe-ceremoni där en tjej rostade kaffet över öppen eld, mortlade de rostade kaffebönorna för att till sist brygga det som kokkaffe. Inte direkt nescafe på 2 sekunder utan denna process tog 2 timmar. Coach rekommenderade en kaffe och honungs sirap för krånglade magar och om det inte funkade (det gjorde det inte) så var nästa rekommendation den lokala majsspriten! Kombinationen av hög höjd och lokala baciller gjorde de flesta av våra magar lite oroliga… Som tur var hade vi en bra laddning av Imodium som löste biffen!

Mätta och glada, somnade in till ljudet av syrsor och hyenor…

Nästa morgon… Nu tänkte Coach att vi anpassat oss till den höga höjden! Lätt jogg igenom byarna på ca 4 km för att sedan vända hem för 30 st 30 sec sprintar på ca 80% av max! Vilken otrolig upplevelse, de här ville inte byborna missa… kvinnor i klänningar, barn i skoluniformer och ungdomar i flipflops- alla ville vara med och hjälpa de långsamma skandinaverna att få lite fart på benen!

Därefter en stärkande frukost och iväg till en av alla kaffestationer som fanns i området. Hit kommer kaffebönderna med sitt kaffe, där det tvättas eller torkas för att få bort bärköttet (det är kärnan i kaffebäret som vi rostar och sedan brygger till kaffe). Man slås av hur många människor som är inblandade för att jag ska kunna få min välbehövliga morgonkopp.

-Köp inte billigt kaffe hemma i din affär! – det drabbar bara de i första ledet, de som knappt har mat för dagen och måste hålla sina barn hemma från skolan för att de behövs på gården! Det mest effektiva sättet att hålla kvar människor i extrem fattigdom är att köpa billiga råvaror från dessa delar av världen.

Besöket på kaffestationen blev en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Kvinnorna som hade som jobb att vända kaffet på tokbäddarna (för att det inte skulle mögla efter tvättning) ville visa sin väldiga stolthet över just deras kaffe och stämde upp i sång och dans som aldrig ville sluta. Vi ville ju självklart veta vad de sjöng… Det var enkel marknadsföring sången handlade om!

 – Vårt kaffe är nr1, vårt kaffe är det bästa.

Nu var intrycksbägaren full. Så med gråten i halsen och tårar på kinden sa vi adjö till dessa glada men så hårt jobbande människor. De sliter för en bedrövlig lön så att du kan köpa en latte för 50 kronor på din lokala kaffebar! Problemet är att det är så fattigt och bönderna har så lite mark att de inte har råd att tänka kvalité (och då få ett bättre pris på sitt kaffe), utan tänker bara på hur de ska kunna mätta sin familj för dagen… det enda incitamentet de har är kvantitet. Så om du undrar varför du ibland hittar stenar i kaffet när du köper hela bönor, så vet du nu lite varför. Stenar väger nämligen mer än små kaffebönor! Jag vågar inte tänka på vad som händer de gånger skörden slår fel i denna region…

Tillbaka på Aregash Lodge stod säkert 30 barn och väntade på oss. Stela ben skulle ju självklart avhjälpas med vila! Alltså vila ”The Ethiopian Way”,  lätt jogg i ca 5km på slingriga stigar med efterföljande rörlighet och stretch! Under denna kvälls-jogg ville barnen öva på att räkna till 50 på engelska under tiden vi sprang, vilken härlig kör det blev och vad fort de springer sin joggvila! Vi flåsade och fick svårt att räkna, de skrattade så att de kiknade!

Därefter massage alltså… Våra avgrundsdjupa skrik från Coach´s stuga fick mig att tänka på någon av de födslar jag varit med om (som 4 -barns far har det ju blivit några stycken). Merchas massage av våra trötta muskler lämnade ingen oberörd- vilka nypor!

Efter en härlig middag, med mycket skratt och härliga rövarhistorier från vår reseledare P-O Hansson (grundare och ordförande av Global Relations) somnade jag in till de aldrig hyssjade ljuden från områdets alla djur.

Nästa dag… Nu hade vi börjat komma in i Coach Mercha´s schema, 06:30 löpning med lite fartlek, den så viktiga rörlighet- och stretch-fasen började och avslutade varje pass. Tror nog att de flesta i guppen fick med sig viktiga detaljer för att springa skadefria, även hemma i vårt kalla Sverige.

Efter fina dagar på Aregash Lodge och den etiopiska landsbygden väntade lyx på Heile´s resort i Awasa! Poler, gym, biljardbord, pianobar, shopping och flertalet restauranger- Härligt avkopplande för våra trötta muskler!

Men schemat höll vi oss till och som vanligt stod lätt kvällsjogg på schemat efter att vi checkat in. Och som vanligt fick vi med oss en härlig grupp av glada barn och ungdomar som ville följa oss när vi försökte köra slalom mellan åsnor, getter på bakgatorna i Awasa.

Dagen efteråt väntade en kortare resa till ännu en av Heile´s resort.  (allt under 2 timmar är kort i Etiopien, och frågar man chauffören hur långt det är kvar så är standard svaret 20 minutes). Besök på en fransk vingård och att kunna slappa vid polen var en skön avkoppling från vårt matiga schema. Men självklart väntade kvällsjogg innan middagen. Det tog några dagar men nu var gruppen väl sammansvetsad och så roligt att lära känna nya Icebug-vänner.

Nu var det bara någon dag kvar till finalen och deltagandet i ”Great Etiopian Run”. Fokus var därför på att  samla krafter och hålla uppe rörligheten. Men även om distanserna blev lättare så fick vi se lika mycket av det härliga myller som var inne i de många byarna vi joggade genom. Vill nog påstå att det är ett av de bästa sätten att lära känna en ny miljö är att springa på morgonen och se staden/byn vaknar till liv.

Efter ännu lite mer rörlighet… tillbaka till kaoset i Addis Abeba för middag med löparlegenden Kenenisa Bekele! Innan det tog vi en sväng upp till Suluta, efter fyra års slit och ovisshet har Global Relations och Kenenisa äntligen fått den mark de väntat på! På marken ska de nu bygga en skola för 500 gymnasieelever, som ska öppna i September 2019! Vi kunde verkligen se glädjen i P-O´s, Kenenisa´s och de andra i organisationen att skolan äntligen blir av… vad som nu saknas för att skolan ska kunna byggas är ca 500 000 kr och vi på Icebug hoppas kunna hjälpa till med en insamling som startar i december…

Efter middagen med en blyg Kenenisa var det dags för mig att åka till Hilton och hämta nummerlapparna inför racet. Jag fick där träffa tävlingsmanagern som var mer än lovligt stressad… Det var nämligen så att 2 dagar innan 40 000 afrikaner skulle springa Great Ethiopen Run kom regeringen på att de var tvungna att ändra banan på grund av AU, den afrikanska unionens, möte i Addis samma dag. Tänk att bli tvungen att helt ändra Göteborgsvarvets bana ynka 2 dagar för start…

Racemorgon…

07:00 samling i lobbyn för avfärd mot starten! Vad skulle man vänta sig? Magen var fylld av fjärilar (och kaffe). Det pratades i bussen om tider och att det skulle vara svårt att persa då den nya banan var ganska kuperad. Vi blev avsläppta 2 km innan start och det kändes som att vandra i en karneval, alla dansade, sjöng och tutade i sina Vuvuzelas. Efter 5 st säkerhetskontroller (vilket kändes betryggande) var vi slutligen framme i startfållan. Jisses vilket liv, vilken fest, så långt ifrån alla lopp jag sprungit tidigare!

Här var väldigt få för tiden, personbästa var perifert, det var mer en tävling i att dansa och sjunga mest! När starten gick och en känd sångerska sjöng den Etiopiska nationalsången urartade det till en karneval som Rio-borna hade varit stolta över. Vi bleka skandinaver fick en egen sång –  ”You come- You run – You Go” vet inte om det var en hyllningssång eller om de var trötta på oss turister… Säkert både ock.

Efter målgång… Nu vet jag hur det är att dansa och sjunga i 10 km.  Helt underbart, så otroligt häftigt och antagligen mina bästa 70minuter på en löparbana någonsin. Och ja jag persade, jag har nämligen aldrig dansat och sjungit 10 km förut så mina 70 minuter sångspring är mitt finaste pers någonsin!

Hur säger man adjö till Etiopien? Jo man ser till att bli inbjuden till någons hem, i detta fall, hem till Coach Mercha. Väl hemma hos Mercha kommer två får gående ihop med slaktaren, dessa blev grillade på en Muurika till en utsökt måltid. Ihop med injerra (platt bröd man äter till allt och används istället för bestick) och några lokala öl blev det en väldigt fin avslutning på en oförglömlig resa. Vi har fått nya vänner,  samlat in otroligt många intryck (som tar lång tid att smälta), fått se stora delar av Etiopien som turister sällan få se och som bonus haft underbara löparupplevelser! Dessutom kommer vi hem med massor av lärdomar om kaffe och om Etiopien.

Min drömresa blev den bästa upplevelse jag någonsin haft på resande fot! Jag hoppas att jag får chans att komma tillbaka och då hälsa på den nybyggda skolan med en massa kunskapstörstande ungdomar med en lite bättre framtid än deras föräldrar haft!

 

// Jonas Svengård, Race & Event Manager, Icebug

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X