För ungefär två år sedan började vi märka av att vi utvecklades inom löpning och kunde springa distanser inom tidsramar som vi aldrig trodde vi skulle nå. Det gav såklart mersmak, så vi gav oss till viss del in i världen av träningsplanering, kostråd och träningskvalité för att lyckas ännu bättre. Mycket av livet började plötsligt att kretsa kring ett specifikt mål med löpningen och vägen dit fick inte kantas av så många hinder. Det begränsade oss, men eftersom vi enligt planen skulle bli ännu bättre så tyckte vi att det var okej. Ända tills allt inte var okej längre.

Det är otroligt lätt att dras med i olika trender eller influeras av något som någon annan gör. Funkar det för dom kan det ju funka för oss? Riktigt så enkelt är det däremot inte, och det har vi fått lära oss. Vi blev inspirerade till att träna mer och hårdare, för just då sprang vi lite ostrukturerat, mycket på känsla och vad vi hade lust till. Det kanske gjorde att vissa pass inte blev riktigt så tuffa eller givande som vi ville, och vi fick vi en känsla av att vi inte tränade på ”rätt sätt”. Det var främsta orsaken till att vi började strukturera upp vår träning, som även ledde till att vi under en tid tog hjälp av en person som gjorde träningsprogram till oss.

Att gå från oplanerade träningspass till att följa ett schema är en stor förändring som kräver engagemang och lite uppoffringar. Nu skulle alla pass i veckan bli av, och om de inte blev det infann sig en känsla av besvikelse ganska snabbt. Även vår närmaste omgivning kände av förändringen, för vi var bestämda över att varje pass skulle bli av oavsett hur dagarna såg ut. Samtidigt började vi försöka navigera bland alla kostråd, och framförallt David påverkades av personer i sin omgivning som inspirerade till att förändra hans kostvanor. Att göra det kräver verkligen engagemang och uppoffringar, och det var vi inte redo för..

Resultatet av denna ”satsning” gjorde att vi blev begränsade och fick ut väldigt lite av vår träning. Träningsglädjen började sakta försvinna, för nu försökte vi prestera en träning som inte gick ihop med vår vardag. Vi begränsade oss till att springa samma runda om och om igen istället för att upptäcka nya ställen, för det kändes tryggare att veta var och hur långt det var hela tiden. Det såg ju bra ut på klockan med distanser och kilometertider, men det ledde till en onödig stress och press i vår träning. Även om det gick bra i perioder och vi kunde prestera så var det inte lika härligt att träna längre, men vår tro på att det skulle löna sig gjorde att vi höll i. Då klev David över gränsen och drog på sig en kraftig benhinneinflammation som höll honom borta från löpning i tre månader, och problemen återkom till och från även efter det. Det blev helt enkelt för mycket träning och för lite näring, men det var också ett uppvaknande.

Idag är vi någonstans mittemellan ett ostrukturerat och helt planerat träningsupplägg, men med fler träningstimmar än förut. Vi har lärt oss mer av vad vi behöver ha för nyckelpass i vår träning, men utöver det går vi efter dagsform och känsla, och fokuserar på att springa i olika tempon och med olika utmaningar. I skogen får vi oftast allt vad det innebär med tröskelfart, olika intervaller, lång- och kortdistans, löpteknik och styrketräning. Våra pass anpassas efter vår vardag så att det funkar med övriga livet, och vi har nästan inga ”måsten” nu för tiden. Träningen kommer naturligt för att vi vill träna och för att det är härligt! Vi tycker att vi hittat en bra balans nu där vi inte behöver kompromissa eller känna någon större stress eller press. Och det fina är att vi nu känner oss i bättre form än någonsin. Ett litet bevis för det här!

Vi vet hur snabbt det kan svänga, från lätta löpsteg till blytunga ben bara på någon dag, men det är bara att acceptera. Det betyder inte att vi är sämre än dagen innan. Det behöver inte alltid vara roligt, men vi vet att när man väl är ute och springer ångrar man sig sällan för att det är härligt att bara komma ut. MEN! Ångrar man sig för att man är sliten, trött eller inte känner för att träna just den dagen så är det helt okej. Några inställda pass definierar inte oss som löpare och det påverkar inte hela vår säsong. Det är otroligt viktigt att tänka på, för att minska på pressen och istället kunna njuta. Ibland måste vi även träna på att vila.

Du kanske vill ha din träning på ett annat sätt, men fundera över hur det ser ut. Idag får vi så mycket inspiration och inputs på sociala medier, men hur vi svara på olika träningsformer är högst individuellt. Hitta en form av träning som passar dig och inspireras av andra att utvecklas och våga, men låt det inte styra dig för mycket.

Om ni vill läsa en mer strukturerad syn på detta med bra exempel kan jag rekommendera Andreas Lundblads inlägg, även han inspiratör här på Trailrunning Sweden. Han har en egen teori och diskuterar kring kvantitet och kvalitét i träning, och vi känner igen oss i hans sätt att tänka omkring träning. Mycket läsvärt!

 

Löpningen har alltid varit en naturlig del i vardagen, men det var först för två år sedan som Sanna El Kott Helander från Åre bestämde sig för att satsa fullt ut på bergslöpning. Nu är hon en av fyra tjejer som uttagna att representera Sverige vid VM i Ultra Trail i Portugal den 8 juni.

Första gången Sanna kom i kontakt med ultralopp i bergs- och fjällmiljö var 2013 då hon sprang det 47 km långa loppet Jämtlandstriangeln Unplugged. Tillsammans med tvillingsyster Lina har det därefter blivit diverse resor till lopp runt om i Europa och världen. Två år i rad har de tillsammans vunnit det tuffa etapploppet Gore-Tex Transalpine Run och ifjol gjorde båda två flera starka lopp i Skyrunning-serien.

För första gången ska Sanna nu få representera Sverige i ett internationellt mästerskap och målsättningen är hög.
– Jag har inte så bra koll på konkurrenterna, men vill absolut satsa högt och få ut mitt allra bästa. En plats bland de 10 främsta känns som ett rimligt mål.

Var du förvånad över uttagningen?
– Nej det var jag väl egentligen inte. Snarare var jag besviken att jag inte redan fick chansen redan ifjol, men jag har ju visat med flera bra resultat att jag kan vara med där uppe och fightas.

På VM väntar en 44 km lång bana, en distans som bör passa Sanna El Kott Helander bra.
– Helst vill jag ha tuff kupering och jag föredrar långa backar, både uppför och utför. Under våren kommer jag att ladda upp med att springa Matheysins Skyrace i Frankrike den 19 maj. Sedan hade jag tänkt springa Zegama, men det är bara sex dagar innan VM-loppet, så jag kanske får tänka om så att det inte blir för tufft.

Vid sidan av träningen gillar Sanna att laga vegansk mat, och jobbar även med att arrangera loppet Sweare Åre Trailtour tillsammans med syster Lina och företaget Sweare.
– Det är fjärde året i rad som vi gör loppet nu och det är kul att få visa upp fjällen där vi tränar mycket för andra löpare.

Så här kan en träningsvecka se ut för Sanna El Kott Helander vintern 2019:

Måndag
FM: Längdskidor skejt 2-3 timmar
EM: Löpning fartlek 45 minuter + 40 minuter kroppsstyrka

Tisdag
FM: Längdskidor klassiskt 2-3 timmar
EM: Längdskidor skejt 1 timme

Onsdag
Morgonjogg 30 minuter
FM: Längdskidor 1,5 timme
EM: Löpning ca 1-2 h

Torsdag
FM: Löpning i slalombackarna i Åre i 3h
Kväll: Kroppsstyrka

Fredag
Skidalpinism 5 timmar, eventuellt lättare skidåkning eller löpning

Lördag
Skidor 1,5 h avbyte till löpning 1 timme

Söndag
Löpning eller längdskidor beroende på väder och form. Samt styrka.

– Jag kör rörlighetsövningar och stretching varje dag. Pass med intensitet utifrån energi under dagen, inget jag planerar innan, utan jag känner efter hur min kropp känns och tar dagen därifrån samt hur vädret ser ut. Är det väldigt fint väder blir jag garanterat ute längre 😉

Här är den svenska truppen till VM i Ultra Trail

Uttagningen till VM i Ultratrail är klar. Laget som representerar Sverige vid VM består av Fanny Borgström, Johanna Bygdell, Lisa Ring, Sanna El Kott Helander, André Jonsson, Joakim Lantz och Johan Lantz.

I fjol blev Johanna Bygdell bästa svenska löpare med sin 16:de plats, strax före Fanny Borgström som slutade som 17:de. Tillsammans med Kristin Berglund blev de femma i lagtävlingen. På herrsidan blev Johan Lantz 20:de.

2019 års världsmästerskap avgörs i Mirandha do Corvo i Portugal den 8 juni. Det som väntar är 44 km med
2 200 meters stigning. I lagtävlingen räknas de tre bästa individuella resultaten i dam- respektive herrklassen.

”Vill du träna mycket, eller vill du bli bra?” – C Minatti

Hur kvantifierar du din träning? Räknar du mil, timmar, höjdmeter, eller kanske inte alls? Som uthållighetsidrottare är det lätt hänt att man hamnar i ett läge där träningsmängden blir viktigare än både välbefinnandet och prestationsnivån. Skidåkare pratar om ”motionärsgränsen” på 520 timmar per år, löpare har någon idé om att man måste uppnå ett visst antal mil per vecka.  Och så vidare. I min värld är det desto viktigare att hålla koll på sin maxgräns. Det vill säga att hålla mig under den belastning som just min kropp just nu klarar av. Låt oss ta en närmre titt på hur detta kan tänkas gå till!

Inte allt för sällan hamnar jag i diskussioner (eller egentligen är det nog jag själv som provocerar fram dem) om just träningsmängd. Framförallt med löpare som sedan urminnes tider har räknat sin träningsmängd i löpta kilometrar (eller mil, för svenskar). För mig låter det som en väldigt konstig enhet att räkna sin belastning i – det allra dummaste är ju förstås att det motiverar motionärer till att springa lite för platt och lite för fort på lite för hårt underlag – men jag har ändå börjat hålla lite koll på mina mil (löpning) sedan ett drygt halvår tillbaka. Dels för att få ett perspektiv på denna enhet och dels för att se om den får mig att ändra något i min träning. Andra enheter som jag använder när jag följer upp min och andras träning är:

  • Höjdmeter (uppför)
  • Tid
  • Tid per pulszon
  • Strava Relative Effort (eller liknande)
  • (Totalt antal hjärtslag under träning)

Längre följer en liten genomgång av respektive enhet och vad jag lärt mig av funderat på kring var och en av dem. Samt hur jag använder mig av informationen.

Relevans i / syfte med att räkna volym (varför?)

Först vill jag dock reflektera lite över varför vi överhuvudtaget ska räkna träningsmängd. Det är förstås kul att se sin egen nerlagda tid från vecka till vecka samt vad den gör med prestationsförmågan. Men den kan lätt bli en stress. Framförallt för den som försöker nå upp till en miniminivå. I själva verket är det väldigt mycket viktigare, på lång sikt, att hålla sig under en maxnivå! Kroppen klarar en viss belastning och en viss ökning av denna belastning över tid, och det är den som lyckas ligga nära (läs: under) gränsen för sin egen kapacitet som utvecklas mest. Går du över gränsen blir du skadad, övertränad eller sjuk. Ligger du precis rätt kommer du snart att vara i toppform! En balansgång som innebär ett livslångt lärande. Inte minst för att gränsen ständigt flyttas (upp, ner, åt sidan…) och dessutom påverkas av ALLT annat som händer i livet. Att kvantifiera träningen, tillsammans med att kolla vilopuls och äta/sova är alltså ett av alla hjälpmedel som en elitidrottare använder för att hålla koll på sin egen gräns och hålla sig på rätt sida av den. Är du som jag, i första hand motionär, så kanske det i första hand handlar om att motivera sig till att fortsätta eller dela med vänner. Men de som har allra störst behov av att följa upp (begränsa!) sin mängd är förmodligen de som vill ta sig vidare från motionärs- och ”upp” mot elitnivån. Sen vill jag alltid nämna att några av de starkaste atleterna jag mött aldrig har ägt en träningsklocka och/eller skrivit träningsdagbok…

Löpsträcka (kilometer/mil)

Ni har säkert redan förstått att jag inte är så imponerad av denna enhet. Jag gör ändå ett försök att hitta fördelar.

Fördelar:

  • Den får mig att klämma in lite mer löpning i min träning. Det är ju trots allt löpning jag ska tävla i!
  • De flesta löpare och löptränare använder denna enhet. Det blir förstås lättare att coacha/följa upp varandra om man pratar samma språk.

Nackdelar:

  • Den gör att de allra flesta löpare springer alldeles för mycket (och tränar alldeles för lite av andra former)
  • Den gör att de allra flesta löpare tränar alldeles för platt
  • Den gör att de allra flesta löpare springer för fort på de längre passen
  • Den gör att de allra flesta löpare springer alldeles för mycket på för hårt underlag

Kilometer löpning kommer ändå finnas med som en stapel i mina diagram och en siffra i mina tabeller. Den kommer trots allt på köpet med dagens träningsklockor och ibland kan en för låg/hög stapel förklara varför jag presterar bättre/sämre eller kanske varför jag råkar ut för någon förslitningsskada.

Höjdmeter (uppför)

Positiva höjdmeter blev relevant som enhet när jag började tävla/träna Skimo för några år sedan. Men även till viss del i löpning under de månader som jag befinner mig i lite mer kuperade områden. Den blir väldigt missvisande som enhet för total belastning, speciellt för mig som blandar superkuperade berg med pengplatt svensk västkust. Däremot känns den intressant som en del i träningsuppföljningen, inte minst för att jag verkar prestera bättre i löpning under våren/sommaren om jag ”samlat” ihop fler höjdmeter på skidor under vintern. Faktiskt verkar det göra betydligt större skillnad än exv löpta kilometrar. Sen är det ju förstås intressant att få perspektiv till exempelvis Kilian. Hur mycket jag än försöker vistas i bergen så kan han ändå skrapa ihop lika många höjdmetrar på en intensiv MÅNAD som jag gör på ett medelmåttigt ÅR…

Fördelar med att räkna höjdmetrar:

  • Den får mig att styra min träning till betydligt mer utvecklande/inspirerande miljöer.
  • En timma uppför (kanske bara 2-3 kilometer) stimulerar kroppen mer än en timma platt (10-30 kilometer). Och sliter dessutom mindre (om man inte behöver ta sig ner till fots då förstås…)
  • När vi går två timmar uppför ett berg blir vi smartare 😉 (se filmen La Belle Verte (1996))

Nackdelar med att räkna höjdmetrar:

  • I löpning blir det ganska hård belastning på muskler/leder om/när man ska ner från berget/kullen.
  • Det blir väldigt olika ”mängd” beroende på vilken miljö man befinner sig i.

Ovan: Ett typiskt vinterträningspass, som i allra högsta grad bidrar till höjdmeter-kolumnen!

Tid (timmar)

Timmar är den enhet som jag har mest erfarenhet av när det kommer till att räkna träningsmängd. Jag lärde mig att träna när jag försökte bli längdskidåkare och de tränarkurser jag gått var främst genom skidförbundet. Dessutom är det mesta av den traditionella (ryska) träningsläran till stor del inriktad på tid och kvantifierad som timmar. Av de förbund som jag haft anknytning till genom åren är skidförbundet de som har haft djupast koppling/förståelse/implementering av forskningen, och därför litar jag mer på dem än på exempelvis friidrottsförbundet (åtminstone när det kommer till löpning). Så timmar är, i mina ögon, den av de ”enkla” enheterna som är mest relevant när det kommer till att kvantifiera träning. Men den har förstås sina brister.

Fördelar med att räkna timmar:

  • Det spelar ingen roll om du tränar löpning, cykel, rullskidor, badminton, styrketräning eller Yoga. All träning räknas. Därmed blir det mer motiverande att träna allsidigt, hållbart och skadeförebyggande!

Nackdelar med att räkna timmar:

  • Det är lätt hänt att hamna i ”timjagarträsket”. En timma hård intervallträning stimulerar/sliter mer än vad en timma Yoga gör. En timma löpning stimulerar/sliter väldigt annorlunda än en timma cykel. Det blir helt enkelt ingen rättvis enhet för att sammanfatta den totala belastningen.

Diagrammet jämför min årliga ackumulering av träningstimmar och sätter det i relation till skidåkarnas ”Motionärsgräns” på 520 timmar om året.

Tid/procent per pulszon

Att dela upp de där timmarna på olika pulszoner är förstås ett steg på vägen mot en bättre sammanställning av träningsmängd. Men det blir genast krångligare och svårare att överblicka. När du sammanfattar din vecka/månad/år är det förstås mycket lättare att skriva ”9h45min” eller ”4 mil” än ”1h A3, 1h45min A2, 5h A1, 1h styrketräning”. Men väldigt mycket mer relevant.

Fördelar:

  • Intensiteten får större betydelse även på pappret (i verkligheten har den ju redan väldigt stor betydelse)

Nackdelar:

  • Svårt att överblicka
  • Kräver pulsklocka (eller egentligen går det att uppskatta med känsla, men det är ett annat kapitel)

Mina träningstimmar fördelade på olika intensiteter. Månad för månad sedan jag köpte min Suunto Ambit3 sommaren 2015. Som bonus visas Suuntos uppskattning av min prestationsförmåga i löpning (Blå resp Röd linje). Oktober 2018 till februari 2019 har dock Garmin varit inne och sabbat lite.

Strava Relative Effort (eller liknande)

Så länge jag haft någorlunda förståelse för träningslära har jag velat hitta en siffra som integrerar både mängd och intensitet så att det går att sammanfatta träningsbelastningen med en enda siffra. Det finns många modeller för detta och det fanns säkert redan på ”min” tid. Men själv kom jag i kontakt med detta först under förra året när jag provade en gratismånad av Stravas betalvariant Summit. Det tog ett tag innan jag tittade närmre på värdet Relative Effort, en bedömning av belastning, som räknas ut efter varje träningspass. Men nu är det faktiskt i stort sett den enda siffra som i styr min träning! För varje vecka får jag ett värde på hur hårt jag belastat kroppen, tillsammans med råd om hur jag ska belasta nästa vecka. Siffran är fortfarande ny för mig, så jag ser det fortfarande som ett experiment. Den har säkert brister den också. Men jag har redan sett trender i såväl återhämtning som träningstålighet och allmänhälsa. Jag kan nästan lova att det kommer visa sig även på tävlingsformen framöver. Det där sista får nog däremot tävlingsresultaten utvisa.

Fördelar:

  • En enda siffra för att följa upp belastningen över tid.
  • Någorlunda rättvis jämförelse mellan olika träningsformer.

Nackdelar:

  • I just fallet med Strava Relative Effort kräver det en betaltjänst (som visserligen är väldigt mycket billigare och mer givande än ett par extra skor…). Det finns andra sätt att räkna ut / följa upp det här, men de har jag inte haft tid att sätta mig in i.
  • Kräver en pulsklocka samt lite kunskap om de olika puls-/belastningszonerna.

Tre olika veckor med 1. Lagom mycket träning 2. Lite för mycket träning 3. Återhämtningsvecka. Det finns förstås brister även med detta, men ett mer idiotsäkert sätt att hålla sin progression och periodisering på en lämplig nivå har jag svårt att föreställa mig.

Totalt antal hjärtslag under träning

Den sista enheten har nog ingen riktig relevans i inlägget. Jag kom på för något år sedan att jag kunde se snitt(tränings-)pulsen för varje månad och sedan multiplicera det med träningstiden, så jag lade till en kolumn för det i mitt Excelark. Den är förstås mer användbar än den första enheten, kilometer löpning, men i övrigt känns det inte som att den speglar belastningen på ett bra sätt. Dock behåller jag den, om inte annat som en symbol för vikten av att lyssna till ditt hjärta!!

Sammanfattning

Den enhet som jag tror mest på när det kommer till att kvantifiera träning (om det nu behövs…) är alltså Stravas Relative Effort (och motsvarande modeller). I dagsläget är det den enhet som får styra min träningsbelastning från vecka till vecka, och övriga enheter samlar jag mest ihop för att jag tycker det är kul och för att kunna överblicka utvecklingen. Ungefär så här:

  1. Strava Relative Effort avgör hur mycket och hur hårt jag ”får” träna från vecka till vecka. Det har säkert sina brister, men än så länge verkar det väldigt relevant!
  2. Timmar ger mig ett perspektiv över tid, på hur mycket tid jag lägger ner och vad det ger för resultat. Samt på hur sjukt mycket jag tränade när jag försökte bli längdskidåkare. Och i sin tur perspektiv på hur sjukt mycket mer de andra tränade, som redan var längdskidåkare!
  3. Kilometer löpning använder jag främst för att inte glömma bort att springa. Det är ju trots allt löpning jag ska tävla i, så jag försöker se till att få in två-tre löppass varje vecka även under vintern när jag hellre åker skidor. Att isolera de kilometrar (och kanske främst den tid) som består av löpning gör att jag åtminstone får en påminnelse när det har blivit lite för lite löpning. Men den är förstås minst lika viktig för att undvika att springa för mycket när jag sedan kommer hem till Sverige på sommarhalvåret.
  4. Tid per pulszon sammanfattar hur mycket jag tränat i respektive intensitet, och påminner mig om att få till de hårdare passen när jag i första hand tränar för äventyr och välbefinnande.
  5. Höjdmeter är på sätt och vis ett mått på hur roligt jag har, men även en prognos för hur jag kommer prestera framöver. Ju fler höjdmeter – desto roligare har jag – desto bättre mår jag – desto bättre presterar jag!
  6. Totalt antal hjärtslag under träning får jag nog återkomma om. Den blir främst en symbol för hur viktigt det är att lyssna på sitt hjärta!

Och det viktigaste av allt: Du följer upp (och begränsar) din träningsmängd för att UNDVIKA ÖVERBELASTNING – inte för att försöka träna så mycket som möjligt. Som Minatti skulle ha sagt – ”Vill du träna mycket, eller vill du bli bra?”

Så här nördigt och spretigt blir det när jag stoppar in nämnda enheter i ett jämförande diagram. För mig är den orangea linjen den som speglar den verkliga belastningen bäst. Men övriga har också betydelse i min träningsuppföljning.

Det var nog allt för den här gången, 
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Visst är den fin medaljen!

Frozen Lake Marathon, ett lopp helt på is. I lördags var det premiär av evenemanget och alla förutsättningar var helt perfekta, ingen vind, några minusgrader, solsken med lätta moln och ett startfält bestående av många färgglada, peppade löpare på en frusen sjö högt upp mellan norska fjäll. Det här skulle bli något magiskt, det förstod vi nog redan i starten.

Men innan vi åkte till Gol och Tisleiafjorden passade vi på att åka skidor några dagar i Hafjell, min man, yngsta sonen och jag. Vi bodde på Hafjell Hotell, ett mysigt hotell med middag och prisbelönt frukost nere i själva byn. Bil upp till gondolliften och sedan hade vi fantastisk skidåkning. Väldigt fina pister, massor av snö och inga köer och vi tyckte särskilt mycket om den Olympiska backen där jag tror att storslalomtävlingarna gick 1994 när Lillehammer hade vinter-OS. Löparen i skogen på andra sidan dalen vittnade om att bygden höll minnet av OS levande, kul att den fick vara kvar!

Ser du traillöparen med den olympiska elden?

Tidigt lördag morgon lämnade vi hotellet och åkte mot Gol. Under färden skingrades molnen, dimman lättade och när vi kom fram till sjön och tävlingsområdet sken solen. Omgivningen var otroligt vacker med massor av snö och höga fjäll långt bort i fjärran. Tisleiafjorden är trots sitt namn en sjö och på den finns en plogad testbana för tunga fordon. Isen var alltså helt säker att springa på. Arrangören hade låtit förbereda en bred bana i snirkliga svängar, bågar och raksträckor som var 21 km, ett varv för halvmara och två varv för ett fullt marathon. Vid tre ställen längs banan serverades sportdryck och energi i form av bars och godis.

Tävlingsområdet

Som du kanske vet livesände jag på Trailrunning Swedens Instagram den härliga och lite nervösa stämningen som alltid infinner sig innan start. Men för en gång skull var jag själv helt lugn. Jag visste inte riktigt vad jag hade framför mig utan skulle bara springa på känsla och ha roligt. Det här loppet hade jag längtat efter och nu äntligen var jag här!

Snygga medaljer som väntar i mål.

Starten gick och vi började springa, fast banan var nyplogad hade ett tunt lager snö lagt sig på isen och knarrade mysigt under fötterna. Snön dämpade stegen något så att isättningen blev lite mjukare. Först sprang vi åt höger i stora cirklar, kom tillbaka till start/målområdet och den första vätskestationen och fortsatte sedan åt vänster där den större delen av banan var förlagd. Långt långt bort såg jag de snabbaste löparna som små prickar och det slog mig att det var väldigt långt kvar av loppet. Ska jag ända dit bort? Halva loppet klart, ännu fler slingrande bågar, svängar, cirklar och till sist hade även jag nått den delen av banan som låg allra längst bort. Benen hade stumnat av det hårda underlaget och av monotonin i löpningen. Helt platt löpning är inte bara enkel utan också tröttande när man använder samma muskler hela tiden. Jag försökte variera steglängd och fart, lite fortare, lite långsammare för att använda andra muskler i benen och fötterna, men benen var stela och det var svårt att trycka ifrån i steget. Greppet var däremot alldeles perfekt och trots att mina skor var så gott som nya och oinsprungna mådde fötterna fint hela vägen. New Run kommer till butikerna i höst, du kommer också att gilla dem!

Stela ben. Perfekt grepp. Glad själ.

Eftersom omgivningen var den samma hela tiden fick jag leka med tankarna. Jag låtsades att jag sprang Göteborgsvarvet och räknade ner kilometerantalet. Till slut var det bara två kilometer kvar till mål och jag föreställde mig att jag just kommit in i Slottsskogen och hörde publikens jubel i mål. Jag kunde öka farten något, springa om några löpare och hålla undan från den som en längre stund velat springa om mig och på målrakan försökte jag springa mitt allra snyggaste förbi fotografen. Jag tyckte att jag tog ut stegen fint, men det kändes bättre än det såg ut!

Mot mål!

Som alltid, en underbar känsla när jag passerar mållinjen och jag är härligt trött och stel i benen! Ett halvmarathon helt på is! I en sagolik vintermiljö som tagen ur filmen Frozen har jag fått springa tillsammans med en massa andra glada löpare och njutit av ett fullkomligt unikt lopp. Där kuperad terräng, tekniska stigar och lerigt underlag kan vara svårigheter på vanliga traillopp var det nu istället avsaknaden av backar och ojämnheter som var utmaningen. Att springa på ett likadant sätt i en vacker men hela tiden vit omgivning var också utmanade för tankarna och jag var tvungen att sysselsätta mig med tankelekar och räkneramsor. Det var exakt det här jag ville ha, något annat än den löpning jag är van vid, något helt nytt, utmanande och spännande. Ett is-äventyr.

I mål serverades vi varm soppa och bröd, sportdryck och Icebug Experience-tröja. Jag kommer att bära den med stolthet, jag vet att den är ovanlig.

Tack Icebug Experience för ett otroligt evenemang! Och tack för den fina medaljen. Unik även den.

Tack Icebug!

Dagen efter loppet visade vädergudarna vilken tur vi hade haft. Det blev full snöstorm. Vilket gör det ännu mer spännande och ovisst till nästa år. Känns det spännande med ett lopp på is, i fjällmiljö med risk för hastiga väderomslag? Häng med nästa år och testa!

Starten på 21 km.

I vackert vinterväder genomfördes i helgen premiären för den första upplagan av Icebug Xperience islopp, Frozen Lake Marathon. - Det här var häftigt och samtidigt inspirerande att se nöjda löpare där många rest långt för att få uppleva loppet, menar Magnus Carlsson på Icebug.

Trailrunning Swedens inspiratör, Gunilla Kidmark, var på plats och testade banan och verkade mer än nöjd med loppet och strålade ikapp med solen.
- Det var verkligen en utmaning att springa ett halvmaraton som är helt platt hela tiden. Även om backar i sig kan vara jobbiga så blir utmaningen här raka motsatsen, det kontinuerligt platta.

Cirka 160 löpare tog sig runt någon av halvmarathon- eller helmarathondistansen och många löpare från olika europeiska länder hittades bland deltagarna.

Ur svensk synvinkel kan nämnas att starka Sara Holmgren tog en fin seger i damernas 21 km-klass på tiden 1:27:10 samt Adam Stenmans seger i herrarnas 42 km-klass där han var den enda som klarade 3h-gränsen med tiden 2:59:29.

Länk till fullständiga resultat

Hemsida: Frozen Lake Marathon

Efter förra veckans kortare intervaller ska vi nu upp på långa intervaller, vi byter ut minuter mot kilometer och ska springa nedåtgående långa intervaller i 3 km, vila 2 minuter, 2 km, vila 2 minuter och avsluta med 1 km.

Tempot kan du tänka ungefär din tävlingsfart på milen på första 3 km och sänka någon sekund/km på 2 km och ytterligare någon sekund på 1 km. Du får ett riktigt bra pass med totalt 6 km, första 3 km kommer säkert kännas jobbigt långt, men när du sedan får gå ner i sträcka för varje intervall kommer du säkert tycka att 1 km, känns relativt kort än om du t.ex. skulle lagt upp passet i 6x 1 km. Du får ett effektivt bra pass för att träna fartuthållighet och tävlingsfart. Springer du i kuperad terräng är det svårare att tänka km tider, hitta då ett tempo som du känner att du klarar av men det ska vara rejält jobbigt, ungefär som tävling utan att dra på dig för mycket mjölksyra.

Börja passet med 10-15 min lugn jogg och någon löpskolningsövning, som höga knän och hälkick. Du gör dessa övningar för att starta upp kroppen, få igång spänsten och löpsteget. Intervallerna kan du göra på någon av dina löprundor, det gör inget om det är lite kuperat, vill du ha en plattare sträcka, för att hålla ett jämnt tempo kan du leta upp en vägsträcka på 1-2 km som du springer fram och tillbaka. Är ni flera som springer tillsammans kan det vara en fördel att springa på en uppmätt sträcka t.ex. 1 km som man sedan springer fram och tillbaka, då kan alla vara på samma pass och springa utifrån sin nivå. Vilan får gärna vara ståvila, är ni flera som springer anpassa vilan efter den långsammaste, så att alla får möjlighet till en bra vila.

Avsluta passet med minst 10 min. lugn löpning.

Lycka till! / Lena

Robin Hallsten bjöd på underhållning före start med låten "I´m a trailrunner".

När den 11:e upplagan av Edsvidsleden Trailrun i helgen arrangerades i Trollhättan var det fullt drag på arenan. Även om väderprognosen för tävlingen var en aning bister, var det inget som avskräckte de 269 löparna som kom till start.

Förra årets lager med is fanns ingenstans att hitta, i år var det utbytt mot ett mer lerigt före på grund av senaste tidens nederbörd. Nytt för årets tävling var att det fanns en ny distans: 28 km, som innebar 2 varv runt den tuffa banan.

Julius & Mirella kammade hem historiska segrar
På startlinjen i 28 km herrklassen fanns Hälle IF löparen Julius Strömberg, som på förhand var klar favorit till att ta hem långklassen. Redan vid varvningen var han en bra bit före 2:an och höll ett jämnt tempo loppet igenom. I mål hade han den imponerande tiden 2:05:08, 1:32 före fransmannen Paul Ogier och dryga 4 minuter ner till 3:an Markus Gustafsson. Ett resultat som säkerligen kommer att stå emot tidens tand.

Prispallen i herrarnas 28 km-klass.

I damklassen såg vi ett liknande mönster. Mirella Carlsson ledde också vid varvning och sprang överlägset in på tiden 2:35:42 mer än 6 minuter före 2:an Linda Tersing som hade en spurtstrid med Maria Johansson som fick nöja sig med 3:e platsen.

Mirella Carlsson blev historisk segrarinna i damernas 28 km-klass.

En väntad vinst i herrarnas 14 km
Rutinerade Peter Gross sprang in strax under timmen och tog behagligt hem segern på 14 km. I målgång kommenterade han att han gillade banan men att den just idag var lite i det “blötaste laget”. I damklassen sprang Johanna Widarsson in med 1 minuts marginal ner till Therese Bergling som kämpade till sig andraplatsen.

Topptrion i damernas 14 km-klass.


Peter Gross segrade i herrarnas 14 km-klass.

11 gången gillt
Precis som alla tidigare år, fanns Carina Berg på start för 11:e gången. Därmed är hon den enda löparen som startat och genomfört alla upplagor av tävlingen. Man kan nästan säga utan Carina, ingen Edsvidsleden Trailrun. Hennes dedikation belönades av tävlingsledare Janne Aronsson för trogen löpning med ett eget pris.

Resultat
28 km Dam
1. Mirella Carlsson 2:35:42
2. Linda Tersing 2:41:57
3. Maria Johansson 2:42:03

28 km Herr
1. Julius Strömberg 2:05:08
2. Paul Ogier 2:06:40
3. Marcus Gustafsson 2:09:08

14 km Dam
1. Johanna Widarsson 1:11:47
2. Therese Bergling 1:12:42
3. Sandra Chesney 1:18:58

14 km Herr
1. Peter Gross 58:35
2. Thomas Abrahamsson 1:01:04
3. Daniel Frantzich 1:03:05

Länk till fullständiga resultat

foto: Ingrid:gopa

Jag är kass på att inte träna. Kan såklart tycka att det är skönt att vila eller ta det lugnt men ofta blir jag rastlös.

Sedan mitten av december har jag tränat med fokus på volym och låg puls. Det har inneburit många pass både i löpning och simning. En utmaning i löpningen har varit att hålla ner pulsen och jag har fått hitta mitt sätt att göra det. Att springa och kolla pulsen har inte funkat eftersom det i sig har stressat mig. Så jag har sprungit på känsla och pulsen har då hållit sig hyfsat låg.

De senaste fyra veckorna har vi växlat över till fart för att förbereda oss inför ÖTILLÖ Hvar. Om det varit tufft att springa långsamt så är det inget mot att plötsligt chocka kroppen med fart. Satan i gatan. Efter de första passen var känslan mest bara konstig. Jag sprang för allt jag kunde men pulsen var lägre än någonsin. Hur var det ens möjligt!? Känslan var underlig och jag funderade på om jag borde vara glad för att pulsen var låg trots att jag tog i. Samtidigt var den så låg att jag övervägde om det var fel på klockan.

Bollade lite med coachen och han drog genast i handbromsen. Låg puls och hög ansträngning var visst ett dåligt tecken. Min kropp hade reagerat på träningen och behövde vila. Jag frågade vad jag skulle hitta på när jag inte fick träna på några dagar. Svaret var rätt och slätt ”Det heter inte jag får inte träna. Det heter jag får vila.”

Så jag fick träna på att tillåta mig själv att vila innan jag drog igång träningen igen. Nu när det är mer fart på passen så har jag även fått fler vilodagar inlagda i schemat. Det är nyttigt men jag kan fortfarande känna att det rycker i rastlösheten i mig när jag vilar vissa dagar. Men det sägs att man blir bra på det man tränar på.

Hur bra är du på att vila?

Längd

Cirka 22 km

Markering

Orange markering längs hela sträckan.

Om

Billingen är ett av Västergötlands flera platåberg, med många utsiktspunkter och sevärdheter i en njutbar miljö. Vi passerar över ängsmarker, lövskogs- och barrskogspartier i ett delvis flackt, men ibland även kuperat landskap. Tydlig skyltning visar oss vägen fram. Det händer att vi passerar stora fält med ramslök som sprider en härlig doft. Vi stannar och dricker, njuter av utsikten.

En favoritplats blev Ryds grottor, en klyfta som öppnats upp vid ett bergsskred. De mäktiga diabaspelarna har glidit ut 10-20 meter på den underliggande lerskiffern. I branten och botten av klyftorna finns gott om mäktiga stenblock. Här är lätt att känna sig liten!

För den som är nyfiken på leden arrangeras årligen Billingen Trail Marathon på den. Här kan du antingen välja att springa 45 km eller 21 km på just Billingeleden.

GPX

GPX-fil för nedladdning

 

X
X