DCIM100GOPROG0050283.JPG

För inte så otroligt många år sedan så avskydde jag precis all träning. Jag hade dålig kondition, obefintlig muskelmassa och styrka som en pappkartong. Utan en stark kropp, så var jag också väldigt sårbar, bara som risken över att dra på sig en ryggskada i samband med en flytt t.ex. Jag började då med styrketräning och låste upp en helt ny värld som jag inte hade sett förut.

2013-2014 tog min utveckling till att bli en ”löpare” stora kliv och 2015 inledde jag året med att sätta upp ett par riktigt fräcka målsättningar. Jag skulle köra mitt livs första trailtävling och göra traildebut (Åhus Trailrun)! Inte nog med det, jag skulle dessutom göra ultradebut och ställa upp i Fjällräven Classic – ett vandringsevent som tillika på ett sätt är en tävling också, från Abisko till Nikkaluokta på fina 110 km. Därefter skulle jag avsluta året med att bestiga Afrikas högsta berg, Kilimanjaro.

Jag befann mig precis innan i ett läge i livet där jag kände en slags tomhet och hopplöshet. De drömmar jag hade kändes inte som om de gick att uppnå och jag satt fast i ett ekorrhjul med jobb, träning, matlagning, städning, husrenovering, sömn – repeat. Typ en hög med ”måsten” men ingenstans en rejäl belöning eller något att sikta emot. Jag måste ha rest mig upp för hastigt, svimmat och skallat golvet eller något, för jag minns verkligen inte exakt vilken dag jag bara fick för mig att jag skulle bestiga Kilimanjaro – men plötsligt så visste jag vad jag var tvungen att göra. Det kändes så uppenbart. Så givet. Det var precis en sådan dröm jag behövde för att få den dagliga tillvaron att pirra till lite i magen.

Jag började inhämta information, kolla filmer, bilder, läsa på om höjdsjuka och höghöjdsutrustning osv – samt förbereda min kropp fysiskt. Vad ville jag förbättra? Kondition, absolut kondition. Skapa bättre förutsättningar för att inte stressa sönder kroppen på hög höjd, då den måste acklimatisera sig för att kunna klara av de färre syremolekylerna.

Luften är på ett sätt densamma på hög höjd som vid havsnivå. Av totala antalet molekyler havsnivå, så är lika många andelar syre vid havet som på toppen av Kilimanjaro. Däremot sjunker lufttrycket ju högre upp du kommer (Boyle’s lag) vilket gör att det blir färre molekyler överlag att ta tillvara på. På toppen av Kilimanjaro har luften mindre än 49% av syremolekylerna per andetag jämfört mot vid havsnivå där jag bor. Gapar du och stoppar du in 9 syremarschmallows i munnen på hemmaplan, så får du bara 3 st på toppen av Everest.

Skulle jag flyga hemifrån och direkt landa på Kilimanjaros topp med helikopter så skulle jag befinna mig i omedelbar livsfara. Kroppen skulle upptäcka att den inte klarat av att syresätta blodet och börja med ett eller två av de två höjdsjukesyndrom (AMS – altitude mountain sickness) som finns, HACE och HAPE. HACE är hjärnödem och enkelt förklarat vätskepåslag i hjärnan som fungerar som en hjärnblödning, med i värsta fall dödlig utgång. HAPE är motsvarande effekt, fast i lungorna, enkelt förklarat som en drunkning med i värsta fall dödlig utgång. För att motverka HACE/HAPE så är människroppen så fantastisk att den bygger fler röda blodkroppar, för att bli bättre på att hantera det färre antalet syremolekyler som man får in i varje andetag. Kroppen känner av detta när man kommer upp på hög höjd. När man gör en bergsacklimatisering, så går man upp till en viss nivå, vilar, sedan går man upp lite högre – men går tillbaka ner igen (ca 500 höjdmeter brukar vara en riktlinje). Då känner kroppen av att den måste anpassa sig och börjar producera fler röda blodkroppar. Ju högre upp du ska, desto fler röda blodkroppar måste byggas. Går man upp för högt så får du inte en ökad effekt – utan ökar tvärtom risken för höjdsjuka. Därav brukar man prata om att runt 500 höjdmeter kan vara en bra riktlinje och 800 höjdmeter ska absolut inte överskridas. Vad som händer däremot om du bygger fler röda blodkroppar och sedan går ner på lägre nivå, är att du får betydligt lägre ansträngningsgrad när du utövar något som har med motion att göra. Det är därför elitidrottare ofta tränar på högre höjd inför en tävling (eller bloddopar sig med blod från att ha vistats på hög höjd).

Vad har detta med traillöpning att göra? Jo, massor! Jag insåg att jag kommer ju jogga som en gnu upp och ner på det sablarns berget. Eller rättare sagt, vandra långsamt. Man får inte röra sig snabbt, för då stressar du kroppen i en miljö den inte är van vid och vad svarar kroppen med då – höjdsjuka. Men jag insåg att jag skulle röra mig över stökig terräng under väldigt många dagar och kanske också få uppleva långa dagar och mycket nötning.

Samtidigt som jag upptäckte att traillöpning efter min debut var ju fantastiskt roligt, just för att jag glömde bort att jag sprang eftersom jag hade fullt sjå med att hålla fötterna i styr över alla naturens hinder. Där och då insåg jag att traillöpning hade fantastiska synergier med bergsbestigning. Jag tränar kroppen på att röra sig flytande i stökig terräng, samtidigt som jag bygger mitokondrier och samtidigt som jag ökar uthållighet, kondition och prestationsförmåga. När jag dessutom ställde upp i Fjällräven Classic så fick jag för första gången känna på hur det var att nöta något fysiskt i nästan 24 timmar nonstop. Utan vila eller paus. Det lärde mig dels att man behöver även träna pannbenet på uthållighet, inte bara kroppen. Viljan att ge upp måste tänjas så att det beslutet hela tiden inte tas. Är man väldigt vältränad, men tröttnar efter ett par timmars bestigning på en topptur, så kommer man inte ta sig upp. Som anekdot tog det mig 19 timmar att bestiga Sydamerikas högsta berg och tillbaka till basecamp, då vi pga hårda vindar fick starta från camp2 istället för camp3 när vi gjorde vår ”summit push”. 19 timmar utan riktig mat, vila och hela tiden i ständig rörelse förutom enstaka mikropauser. Exakt som en ultralöpning går till. Har precis skapat och laddat upp filmen från det äventyret (se nedan).

Ultralöpning är ett utmärkt recept att träna psyket till att efter en timme inte tänka ”är jag inte i mål snart” utan ställa om hjärnan till att tänka på belöningen när man väl är färdig och släppa tanken på var man befinner sig i progressen. Alternativt fokusera på progress redan gjord – inte det som är ogjort. Mycket runt bergsbestigning handlar om att ge sig själv positiva inslag hela tiden för att göra ”override” på hjärnans försök att tala om för dig att det vore så mycket skönare att sitta i en varm, mjuk och skön soffa, fötterna på bordet, en chipspåse i näven och se hela skiten på Netflix istället för att uppleva det.

Nu idag har jag gått från soffpotatis och totalt otränad till att inom loppet av något år bara bestiga Afrikas högsta berg, Europas högsta berg, Sydamerikas högsta berg samt två försök att bestiga Everest, där jag tyvärr båda gångerna blev sjuk (lunginflammation och luftsrörsinfektion) på 7000 meters höjd och fick avbryta (och de besluten gör att jag kan sitta här idag och författa detta inlägg). Traillöpning, Skyrunning och Bergsbestigning har blivit som en trenighet jag hittat. Alla tre kretsar kring fysisk aktivitet och rörelse i naturen. Jag får erfarenheter för livet, vyer för livet, vänner för livet och något som berikar mitt liv på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig innan. Traillöpningen gör mig till en bättre bergsbestigare, men omvänt fungerar också om än bara temporärt. När jag kommit tillbaka hem till havsnivå efter att ha varit uppe på 7000 meters höjd, så har det varit lite Forrest Gump-varning :). Känslan när du ger dig ut och börjar springa en sträcka som du alltid brukar springa, men andas plötsligt med en helt annan andningsfrekvens (eftersom kroppen upptäcker att den plötsligt får hela munnen full med syremarschmallows igen). Det är det som bloddoping också handlar om. Tyvärr så dalar det rätt fort, vetenskapen pekar på att kroppen redan efter 10-14 dagar har dumpat de överflödiga blodkropparna och återgått till normalläge – men jag har hittat det jag verkligen brinner för i livet. Tänk att det gick att vara fysiskt aktiv och göra något förjävla jobbigt – och samtidigt ha ett leende på läpparna eller som på bilden till detta inlägg – vrålet av glädjerus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Starten av Kullamannen 100 miles och Sprint Ultra i Båstad

Kullamannen Trail. Höstens stora upplevelse och löparfest. Jag var anmäld till Dubbeldöden, 44 km och 2000 höjdmeter. Men ärligt talat, allra mest såg jag fram emot att få träffa Gary Cantrell, också kallad Lazarus Lake eller Laz kort och gott. Efter Icebug Ultra i slutet av sommaren hade jag inte riktigt snäppat upp träningen igen. Sprungit varje dag enligt #runstreak, men jag hade inte sprungit något längre långpass eller många intervallpass. Motivationen till att ta i och bli riktigt trött fanns inte. Och så måste det få vara emellanåt, tänkte jag. Det viktigaste är att löpningen är glädjefylld. 

Så jag var aningen orolig för loppet. Förra året sprang jag Dödens zon, 22 km (race report här!) och hade en fantastisk upplevelse i strålande höstsol på torra stigar. Visst var jag trött när jag gick i mål men jag hade inte behövt kämpa med tankarna och därför ville jag i år utmana mig med två varv, Dubbeldöden. Men som sagt, träningen efter Icebug Ultra hade lämnat mycket att önska. Tanken att byta distans störde mig ett tag men jag bestämde mig ändå för att prova. Ibland kan ju känslan förändras under loppet när oron inför start försvinner.

I våras när jag hörde att Gary Cantrell skulle komma till Kullamannen frågade jag tävlingsledare Per om jag fick intervjua honom. Javisst, du står först i kön, svarade Per. Och så kom fredagen 1 november, start för 100 miles och Ultra Sprint 100 km i Båstad. Jag var där och kände stämningen och det var lika fantastiskt som i fjol med musiken, alla löpare med välfyllda ryggsäckar och så klart riddaren till häst. I vimlet ser jag Gary, han går omkring i sin röda mössa och röker, myser och pratar med löpare och arrangörer. Jag är lite lätt starstrucked.

Gary Cantrell i starten av Kullamannen 100 miles.

Starten går och löparna sätter iväg efter riddaren som visar vägen. Mäktigare start har jag aldrig upplevt och det är rekordmånga löpare till start. Jag ser en hel del kända löpare passera där jag står med kameran.

Och så är de iväg!

Olika ansiktsuttryck.

Johan Steene sprang VM i 24h och startade en vecka senare i Kullamannen 100 miles.

När löparna passerat för en loop på några kilometer i Båstad och sedan sprungit förbi igen hade loppet startat på riktigt. Fjolårsvinnare Petter Ramstorp låg i ledning, det såg lätt och enkelt ut. Därefter kom resten av löparna lite utspritt för att följa kustlinjen till Ängelholm och första dropbag.

Min man och jag tog bilen ner till Mölle och checkade in på Grand Hotell Mölle som även var tävlingscentrum för loppet. Här skulle ultralöparna komma in i värmen vid varvning och här skulle föreläsare tala på lördagseftermiddagen. Hotellet ligger härligt högt upp på bergssluttningen med en vidsträckt utsikt över hamnen och havet, så vackert!

Grand Hotell Mölle, tävlingscentrum

Efter lunch gav vi oss ut på en liten löptur och kände på de sista kilometrarna innan varvning och mål. Frisk, klar vind från havet och jag planterade ut lite mental styrka längs vägen. ”När jag kommer här i morgon ska jag känna mig stark, nu är det nästan bara halva loppet kvar!”

En blåsig och skön tur längs havet, den sista biten innan varvning och mål.

En stund senare gick jag ner för att ptata med tävlingsledare Per och ta reda på när jag skulle träffa Gary. Visst hade jag förberett nedskrivna frågor men jag var ändå nervös. Gary Cantrell! Han är ju en legend, en av utralöpningens största! Inte bara som löpare utan ännu mer som lopparrangör. Gary är mannen bakom Barkley Marathons, världens tuffaste 100 mileslopp, och det är Gary som uppfunnit Backyard Ultra-konceptet där man springer en  varvbana på 6,7 km med ny start varje timme tills bara en löpare återstår. Kanske har du sett filmen ”The race that eats its young”  om Barkley Marathons eller dokumentären ”Where dreams go to die” om ultralöparen Gary Robbins träning och två försök till att genomföra de 5 varven? Om inte måste du se dem, jag tycker att de är väldigt fascinerande och inspirerande! Inte så att jag får för mig att själv springa ett så galet svårt lopp utan mer att jag blir lockad att hitta de lopp som är alldeles lagom svåra för mig. På gränsen till omöjliga men inte riktigt. Och det är nog så de flesta uppfattar Gary, som en stor inspiratör och läromästare.

I hotellets reception stöter jag på Per, som hänvisar mig vidare till Rune Larsson. Ja, den Rune Larsson, en av Sveriges främsta ultralöpare. Rune tar hand om Gary lite extra under helgen i Mölle, de har tidigare på dagen hejat på ultralöparna längs banan och just kommit tillbaka till sina hotellrum. Jag får nästan nypa mig i armen när jag går på de mörka mysiga gatorna tillsammans med Rune och pratar. Han berättar att hans fru Mary, som även hon är en strålande duktig ultralöpare, lärde känna Gary när de båda var yngre och tävlade tillsammans på lopp i USA. ”Jag har känt Gary nästan lika länge som hon” berättar Rune. Mary har vunnit Spartathlon (24,5 mil) fem gånger och Rune tre gånger. Vilket löparpar! Framme vid deras hotell får jag hälsa på Mary och de båda visar mig vägen upp till Garys rum. Han öppnar och ler, fast han borde vara jättetrött tar han vänligt emot mig. En liten stund står alltså dessa tre fantastiska löpare framför mig och jag ber att få ta en bild. En chans som denna kommer jag aldrig att få igen.

Rune och Mary Larsson och Gary Cantrell. Magiskt!

Jag tackar dem för hjälpen och sätter mig på den enda stolen i Garys rum. Han tar av sig skorna och sätter sig skönt tillbakalutad i sängen. Vi börjar prata. Jag vill ju veta mer om människan bakom det ultrakända smeknamnet Lazarus Lake, veta mer om hans bakgrund och hur han började springa. Vi talar så klart om Barkley och om Backyardloppen som blivit så populära, speciellt i Sverige. Han berättar om sin älskade hund Big och om hur hans barn vuxit upp och trott att ultradistanser är det normala inom löpning. Och han berättar om sin vandring över USA förra sommaren. Garys läkare avrådde med tanke på hans fysiska kondition.”And I realised he was right. But I was able to do one day, so I just did one day 126 times”, skrattar Gary. Med handen i Atlanten i Newport, Rhode Island startade han sin vandring och efter 5100 km kunde han känna Stilla havet i Newport, Oregon. Ultrastark.

I slutet av vårt samtal säger han något som landar mjukt i min oroliga löparsjäl. ”You have to get pass being afraid of failing, failure is necessery. You can´t succeed if you don´t fail.” Såklart. När vi balanserar på kanten mellan det vi vet att vi kan och det vi kanske kan kommer vi ibland att falla. Det är ok. Och vi kommer att försöka igen, för att kanske klara det. Garys ord får mig att släppa oron.

Hela intervjun kan du läsa i en kommande upplaga av Magasin Spring. Tack Gary för din tid, löparglädje och inspiration!

Start för Svart bana!

 

Dags att starta!

Lördag morgon. Jag följer min man ner till hamnen för hans start på Svart bana, 12 km. Riddaren till häst och dånande musik, löparna släpps iväg. Lika mäktigt som igår. Mannen kommer glad och trött i mål, lerig och underbart geggig. Lite senare är det dags för mig. Dubbeldöden. Jag känner mig lugnare än igår och ser loppet som ett äventyr. Ett tillfälle att springa i spektakulär terräng i ett äkta Kullamannen-väder. Jag ler i starten. Löpning ska vara glädje, inte nervositet och oro.

Vi tassar iväg, de snabbaste snabba försvinner och vi långsammare tassar fram längs vattnet, upp bland husen, ut på terrängspåret. Bokträden är mörkt orangea, nästan bruna, och dimman ger skogen en särskild stämning, precis som Per vill ha det tänker jag.

Innan regnet ligger dimman lågt.

Jag har sällskap av en trevlig löpare, vi hamnade bredvid varandra i början av loppet och håller samma fart hela vägen. Han är lätt att prata med och jag tycker att det är underhållande att lyssna på hans löparberättelser. Vi passerar 100 mileslöpare som kämpar i backarna, de är lätta att känna igen med sina gula nummerlappar och vi hejar på dem när vi springer om. De gör sitt sista eller näst sista varv, traskar målmedvetet och stöttar sig på stavar. Verkliga ultrahjältar!

Stigarna slingrar upp på berget, ner på stenstranden och uppför de långa branta backarna. Det går långsamt men jag dricker och tar U-gel med jämna mellanrum, varannan med och varannan utan koffein. Jag går i uppförsbackarna och springer på utför. Visst har jag en trött känsla i kroppen så som jag misstänkte innan, som om jag springer med handbromsen åtdragen, men kroppen hänger ändå med och backarna som jag slet i förra året känns inte värre nu. Steg, steg, steg och till slut är jag uppe på toppen

Det börjar regna och löpare som startat efter oss kommer ifatt. Stigarna blir allt lerigare, halare och det tar lite längre tid för att undvika att ramla. Jag kollar klockan och märker att detta första varv tar för lång tid. Jag visste att det skulle vara på håret att hinna innan repet dras och det börjar bli ont om tid. Men det känns ändå bra och jag njuter, jo fast det är lerigt och blött så har jag roligt! Det är precis det här som jag har sett fram emot och just nu upplever jag det! Gemenskapen med de andra löparna som kämpar, den vilda naturen, motorn som får kroppen att fortsätta framåt, uppåt. Detta är traillöpning!

Ner från Kullens fyr.

Efter lite ny bandragning kommer vi äntligen upp till Kullens fyr och vi börjar den branta klättringen nedför de steniga klipporna. Genom fårhagarna och ut till havet, de sista stenstigarna och upp bland husen på asfalten. Målet hörs, vi springer fram mot mål och genom portalen. Först lite besvikelse för att jag inte hinner två varv utan det blir DNF på Dubbeldöden. Men sen blir jag glatt överraskad när jag får medalj för Dödens zon!

Medalj trots allt!

Jag är lite barnsligt förtjust i medaljer, det är ändå härligt att få dem som minne från loppen och prestationerna. Kullamannens medaljer är extra häftiga. Nu när jag stannat känner jag hur blöt jag är, hur kylan går in i kroppen och det är en lättnad att bara ha några meter in till hotellet, upp till rummet och en varm dusch.

Det ska synas att skorna haft roligt

Beträffande utrustningen var mina skor, Icebug Acceleritas helt utmärkta för det leriga och steniga underlaget. Vid löpningar på flera timmar som denna använder jag en storlek större för att få plats med tjocka tåsockar och för att fötterna ska kunna svälla. Merinoulltröja och Trailrunning Sweden-jacka på överkroppen höll mig varm så länge jag sprang och mina vanliga 2XU kompressionstights passade perfekt när det inte var kallare temperatur. Umaras sportdryck, gels och en barnmatsklämmis hann jag också få i mig under de nära fyra timmarna som jag höll på. En halvtimme längre än förra året… jaja, nästa år kommer en ny chans till succé! Tack för pepp Gary!

Gary och jag.

Och stort tack till Kullamannen Trail som återigen skapar fest, kamp och äventyr.

Vilket trailår det har varit! Vi har sett stjärnor tändas och imponerande prestationer både nationellt och internationellt. Nomineringarna till Trailrunning Sweden Awards powered by Salming är klara – årets vassaste traillöpare på dam- respektive herrsidan ska utses, liksom Årets Prestation. Nu är det upp till dig att påverka vem som vinner! Och på köpet kan du själv vinna presentkort från Salming.

Är det Fanny Borgströms EM-silver, Kristin Berglunds UTMB-lopp, Karin Nilssons trailtourseger eller Johanna Åströms skyrunningvinster som väger tyngst i kampen om Årets Kvinnliga Traillöpare?

På herrsidan lägger Fredrik Bakkman, Petter Engdahl, Carl-Johan Sörman och Joacim Lantz in tunga meriter som trailtourseger, pallplats i Transvulcania, ultrasegrar och VM-lopp i kampen om Årets Manlige Traillöpare.

Blir det tredje gången gillt för Erik Ahlström och hans idoga ploggande i Årets Prestation? Eller är det Sweden Runners backyard ultra-arbete, Per Forsbergs poddar eller kocken Billy Whites bok som står för den?

Vinnarna i respektive kategori får, förutom den stora äran, presentkort på Salming Running värda 3 000 kr.

Du som röstar är med och tävlar om tre presentkort à 1000 kr på Salming Running.

Omröstningen pågår 18 november–10 december.

 

 

Jag har sagt det förut.. backintervaller av olika slag är riktigt bra träning som ger både löpstyrka och flås. Dessutom är det effektivt och roligt, så denna vecka är det åter dags för ett härligt backpass! Vi ska variera lite längre och kortare backintervaller med 2×2 min + 4×1 min. + 2×2 min. Tanken är att du ska hitta en backe med lagom lutning för att orka springa hela vägen även om det bitvis innebär att du får jobba ordentligt med steget och frånskjutet. Börja med 2 st. ca 2 minuter. I nästa block ska du springa halva tiden, 4 st, 1 minut. Börja gärna högre upp i backen och avsluta vid samma målgång, eller välj det avsnitt i backen som är något brantare. På dessa intervaller kan du hålla något högre tempo, men inte så högt så att du drar på dig för mycket mjölksyra, eftersom du har två långa backar kvar på 2 minuter, som du ska orka genomföra helst i samma fart som de två första. Vilan består av lätt jogg ner i backen till startpunkten.

Börja passet med 15 min lugn löpning samt löpskolning i form av höga knälyft – detta för att få igång benen, få upp steget en aning, vilket kommer att behövas när du kommer till backen. (Höga knälyft –  gärna i lätt motlut 25-30 meter jogga lugnt tillbaka innan nästa upprepning x 3 repetitioner(tänk på att hålla en bra hållning, luta inte bakåt med ryggen, stark i bålen och pendla armarna i rörelseriktningen).

Börja första backen med att känna efter lite hur kroppen känns just den här dagen, två minuter kan vara ganska långt i en backe, så ta inte i max, spring kontrollerat och fokusera på att hålla ett bra steg i hela backen. När du sprungit första backen har du mer koll på hur lång tid det tog, dagsformen och vilket tempo du kan hålla.

Andas ut längst upp i backen, börja sedan lugnt gå och jogga ner, när du kommit längst ner vid startpunkten börjar du om på nästa intervall. Låt vilan inte bli längre än dubbla tiden på intervallen.

Efter de första två ”långa” ca 2 minuter intervall ska du gå över till ca 1 minut, jogga ner drygt halva backen, du ska nu försöka öka tempot något och jobba ännu mer med benstyrkan, gör fyra upprepningar på en minut. Spring kontrollerat, även om det är väldigt jobbigt, fokusera på att hålla steget, ta kortare steg desto brantare backen blir, lyft blicken för att inte tappa för mycket hållning, hjälp till med armarna för att ta kraften uppåt, framåt.

Avsluta passet med minst 10 min lugn nedjogg.

Backträning är en oerhört bra träningsform både för att få upp löpstyrkan och för att förbättra konditionen. I stora delar av landet har det just nu kommit en del snö, det ingen nackdel då vi kör backintervaller. Eftersom farten inte är så viktig anpassa efter underlaget och du får ett riktigt bra pass, oavsett snö eller barmark.

Lycka till!  / Lena

De sex främsta damerna i Falktourens total 2019. Foto: FALO

Falktourens tredje etapp var inte bara final för årets upplaga utan även den 30:de (!) etappen sedan starten 2014. På en teknisk och kuperad bana med mycket skogslöpning blev Johanna Larsson, Sköld Forsberg, dagens stora vinnare med sin tredje etappseger i rad och därmed full pott i totalställningen där hon förstås stod som slutsegrare. Bara nio sekunder senare sprang tourtvåan Emy Thorén, Solvikingarna i mål på sin tredje raka andraplats. Karin Nilsson, Ullevi FK, gjorde Falktourendebut och var en dryg minut efter Johanna i mål. Totaltrea i touren blev Lena Trillelv, Falkenberg Allstars.

På herrsidan blev varken etapp- eller totaltävlingen särskilt spännande. Marcus Millegård, Sävedalen, joggade i mål en dryg minut före tvåan Isak Eriksson, Solvikingarna, som därmed tog hem toursegern före Andreas Lundblad, Sköld Forsberg. Trea på etappen blev Daniel Frantzich, Falkenberg Allstars, och samma placering i totala touren gick till Jesper Evervall, Sköld Forsberg.

Lagtävlingen vanns av Sköld Forsberg.

Resultat etapp 3

Totalställning Falktouren

De sex främsta herrarna i Falktourens total 2019. Foto: FALO

I Delsjöområdet i Göteborg avgjordes under fredagskvällen Skatås mörkaste. Banor på 12 och 7 km, med endast reflexer som visade vägen väntade löparna.

Långa banan vanns av Linnea Ivarsson, Lerum Friidrott och Lucas Sundblad, Eksjö SOK. Lisa Bergdahl, Göteborg och Medhane Tumzghi, Sjövik vann den kortare klassen på 7 km.

– Vi lockar många företag och kompisgäng som kör en after work med mörkerlöpning och gött häng innan och efter loppet. Allt från uppladdning med ljus och eldar, till själva löpningen i mörker på tekniska stigar är väldigt speciellt för de flesta. Efter avslutat lopp är det även fint med burgare och barhäng, säger tävlingsledaren Jonas Pilblad i arrangerande IFK Göteborg Orientering.

I år var intresset störra än någonsin och fjolårets rekordnotering ökade med nästan 300 till totalt 1225 löpare. Hela nio startgrupper behövs för att sprida ut löparna på de bitvis mycket smala stigarna.

– Skatås mörkaste har något extra som våra andra traillopp inte har, det har de senaste åren alltid blivit fulltecknat några veckor innan tävlingsdagen. Helt otroligt faktiskt, säger Jonas Pilblad som startade loppet för fem år sedan med drygt 100 deltagare första året.

Resultat Skatås mörkaste 2019

Längd

8 km

Start & Mål

Sinarpsdalens parkering vid Nötte Backar söder om Båstad.

Beskrivning

Sinarpsdalen bildades för 230 miljoner år sedan och skär genom Hallandsåsen från Båstad upp mot Grevie. På den här rundan springer du i vackra hagmarker med betande får, kor och hästar. Lärkskog och bokskog möter också längs stigen. På vägen tillbaka norrut i dalen njuter du av vyerna ut mot Laholmsbukten.

Bo, äta & göra

Kolla in turistbyrån i Båstad för tips

Teknisk trail skala 1-5

3- Medelteknisk trail

Kupering Skala 1-5

3 - Moderat kupering

Längd

17,3 km enkel väg.

Start & Mål

Start från Torekov Hotell till Vejbystrand, men funkar såklart lika bra i motsatt riktning.

Beskrivning

Det här är turen för dig som älskar öppna landskap. Vi följer Skåneleden längs kusten ute på Bjärehalvön och springer på mjuka grässtigar över strandhedar och genom mindre skogspartier. Strax efter Torekov Dagshög, en pampig gravhög från bronsåldern. Här finns också resterna av ett stenbrott med tillhörande hamn varifrån sten skeppades till Danmark i början av 1900-talet.

Turen går förbi flera små hamnar och fiskelägen, under sommarsäsongen finns restauranger och kiosker att proviantera i – och gott om badplatser. Vyn över Skälderviken mot Kullaberg är maffig.

Spring hela vägen eller vänd när det passar dig. Vägen tillbaka bjuder på andra perspektiv, turen är lika vacker åt båda håll!

Teknisk trail skala 1-5

2- Medelteknisk trail

Kupering Skala 1-5

1 - Lätt kupering

Den 19e november fixar jag reflexlöpning i Jönköping. Lampor finns att låna och vi kommer springa på en slinga så du kan välja hur långt du vill springa. Se länken för mer info och anmälan. Hoppas vi ses!

Passet är tillsammans med Barebells så det kommer såklart vara bars till alla.


Läs mer och anmäl dig här

Foto: Patrik Engström

Trailkock Billy White har haft ett intensivt år, men flera ultralopp och lanseringen av fina boken ”Ät, Spring, Njut”. Här bjuder han Trailrunning Swedens läsare på en näringsrik sallad.

Den här salladen är vanlig i Turkiet. Kikärtor och baljväxter är bra källor till vegetariskt protein, blomkålen är rik på fibrer och granatäpplet proppfullt med C-vitamin och alla möjliga antioxidanter.

/Billy

Sallad på rostad blomkål, kikärtor, oliver och granatäpple
4 portioner

2 blomkålshuvuden, delade i små buketter
3 msk extra jungfruolja, plus extra att ringla över
1 burk (400 g) kikärtor, avrunna och sköljda
1 burk (200 g) kalamataoliver, avrunna (jag gillar när de har kärnan kvar, men det är upp till dig)
Saft från 1/2 citron
Kärnor från 1 granatäpple
En stor näve bladpersilja
Havssalt och färskmalen svartpeppar, efter smak

Hummusen
1 burk (400 g) kikärtor, avrunna
2 msk tahini
1 tsk rostad hel spiskummin, mortlad
1 liten vitlöksklyfta, krossad med lite salt
4–5 msk extra jungfruolja
Lite färskpressad citronsaft
Havssalt, efter smak

1. Sätt ugnen på 220 °C.
2. Lägg blomkålsbuketterna i en ugnsform, ringla olivolja över och krydda med en nypa salt. Ugnsrosta buketterna i 10–15 minuter, tills de är gyllenbruna. Rör om en eller två gånger så att de får jämn färg.
3. Gör under tiden hummusen. Pulsmixa kikärtor, tahini, spiskummin och vitlök i en matberedare tills allt är lätt krossat. Tillsätt olivolja och fortsätt mixa till en slät röra (du kan behöva tillsätta lite extra olivolja). Krydda med en nypa salt och en skvätt färskpressad citronsaft. Smaka sedan av och se om du behöver tillsätta mer salt, citron eller vitlök.
Om du planerar en löprunda senare samma dag, var försiktig med hur mycket vitlök du tillsätter! Ställ åt sidan.

4. Ta ut blomkålen ur ugnen och lägg över den till en salladskål. Tillsätt kikärtor och oliver och dressa sedan salladen med olivolja och citronsaft. Krydda med en nypa salt och lite färskmalen svartpeppar.
Låt alla smaker bekanta sig med varandra i 5 minuter eller så innan du varsamt blandar ner granatäppelkärnorna.

5. Servering: Börja med att breda ut hummus på 4 tallrikar. Lägg blomkålssalladen på hummusen, toppa med generöst med persilja och avsluta genom att ringla lite olivolja över.

Ät, Spring, Njut
Som Trailrunning Sweden läsare kan du köpa Billys ”Ät, Spring, Njut” med 20 procents rabatt.
Den perfekta julklappen eller så skämmer du helt enkelt bort dig själv i höstmörkret.

Du köper boken på: billywhite-chef.com/the-shop
Använd rabattkoden: TRS20
Gäller på allt på sajten billywhite-chef.com

X
X