HeaderAD

Det blev 336 mil i bilen denna gången. Och några i benen också! Samt snabbguide till Barcelona

Det har gått 17 dagar sedan jag och Caddyn körde i land i norra Tyskland och påbörjade vinterns resa söderut. Sedan dess har jag kört 336 mil och sprungit 142 km / 7000 höjdmeter / 17h44. Inte särskilt mycket kanske? Nä. Precis. Lagom! Och så några rullskidpass på det… Nu sitter jag i en lobby i Barcelona där jag i morgon ska ta flyget hem mot Sverige. Resan är väl egentligen inte slut, då jag lämnar bilen i Spanien för fortsatta äventyr längre fram i vinter. Men vi kan kalla det för en paus. 

Studiebesök och klättring hos Pär

Förra veckan började med ett studiebesök hos Pär Lindholm på ActiveSpain. En svensk högstadieskola var på konferens/utbildningsresa och vårt uppdrag var att ta hand om dem i samband en vandring längs med foten av det egendomliga berget Montserrat. Vandringen avslutades med en måltid på den mycket trevliga gården/restaurangen Vinya Nova. Jag kan varmt rekommendera alltihop (allt från ActiveSpain som researrangör till restaurangen. Ja kanske till och med högstadieskolan?). Men kanske framförallt området som resmål. Nästa dag åkte vi och klättrade, jag och Pär. Efter min axeloperation 2015 har jag varit väldigt försiktig med att klättra. Och även innan det kan nog mina klättertillfällen räknas på en sengångares fingrar. Pär och hans tålamod hjälpte mig uppför en led av svårighetsgrad 5+ (som inte säger mig så mycket) och med mig som säkringsman lyckades Pär ta sig uppför en led han inte klarat tidigare. Så det var en lyckad dag. Kanske framförallt för att jag faktiskt tyckte det var kul denna gången, och att jag inte kände mig lika begränsad av vänster axel längre. Snart har jag inget kvar att skylla på, så det blir nog mer klättring framöver! Under vistelsen hos Pär hann jag även med att utmana hans rekord upp till Sant Jeroni, högsta toppen i det egendomligt vackra Montserrat. Tyvärr sprang jag lite fel på vägen upp, som ni kan se på GPS-spåret. Därför, tillsammans med det faktum att han skulle säkra mig vid klättringen senare under dagen, vågade jag knappt berätta att jag slagit hans tid med 8 minuter…

Pär lyckades fånga mitt ansikte på bild när vi var på väg för att möta den svenska gruppen. Det är han ganska ensam om. Grattis, Pär! Och tack på samma gång. (Foto: Pär Lindholm – om ni inte fattade det)

Siurana i goda vänners lag

En av de vänner som inspirerat mig till nomadlivet i bilen är Douglas Eskelius. Vi träffades i Schweiz för några vintrar sedan, då han hade parkerat sin bil strax ovanför min lägenhet och blev min privata kock i några veckor. I utbyte mot en plats att duscha, laga mat och torka kläder. Väldigt bra deal, tycker jag personligen. Douglas åker just nu runt i Spanien med sin flickvän Sara och hennes husbil, och eftersom de bara var nån timmas resväg från där jag befann mig, åkte jag till Siurana för att möta dem. Detta var andra gången jag, någorlunda slumpmässigt hamnade i klätterparadiset Siurana. Första gången var i slutet av förra vintern, och det var faktiskt just där som jag tog emot och tackade ja till erbjudandet att skriva på denna bloggportal! Det verkar ju onekligen som att livet försöker berätta för mig att jag ska börja klättra mer genom att visa mig alla dessa paradis. Men än så länge väljer jag att delvis trotsa denna invit och envisas med att springa på de grymt fina stigar och bergskammar som ofta följer med bra klättring. Trots att dessa två aktiviteter kompletterar varandra och går utmärkt att kombinera. Just i Siuranaområdet blev det en finfin ”lite för lång” tur upp till, längs med, och ner från, Montsant på andra sidan dalen. Rekommenderas!

Förra året tog jag denna bild från staden Siurana. Till vänster på horisonten syns delar av Montsant, där jag gav mig ut på ett ”lite för långt” löppass.

Tillbaka till bergen och tillbaka på rullskidor

Efter ungefär två dygn i Siurana styrde jag återigen norrut mot Pyrinéerna. På söndagen skulle jag delta i ett backrace på rullskidor, som tydligen var Katalanskt mästerskap. Men först hann jag med två nätter på över 2000 meters höjd, och ett fullmåne-soluppgångs-morgon-bergs-pass som slutade i dimma och hagel. Mysigt! Söndag morgon var det sedan dags för race, 7.5 km och 400m+ på klassiska rullskidor. Helt utan kännedom av vare sig sträckningen eller mina medtävlande gav jag mig av i masstart upp mot Colldarnat. Det enda jag kunde se tydligt var några av de andra rullskidorna var utrustade med tävlingshjul. Med en liten dos erfarenhet och ett mått tur, lyckades jag starta i ett kontrollerat tempo som jag nästan kunde hålla hela vägen. Fyra andra åkare satte av i ett betydligt högre tempo, och försvann ur mitt synfält efter lite knappt halva tävlingen. En annan kille hade öppnat lite optimistiskt, och jag passerade honom ganska tidigt i tävlingen. Sen hade vi den här Paralympics-killen… Efter lite drygt halva loppet hörde jag någon som kom allt närmre bakom mig. Bredvid mig på startlinjen hade jag sett en grabb med en missbildad högersida och bara en stav i vänsterhanden. Det var förstås lite knäckande när han kom upp jämsides efter halva loppet, men jag kunde åtminstone trösta mig med att han hade grymt snabba rullskidor. I mål hade jag lyckats åka ifrån honom igen med ungefär en halvminut, men jag är djupt imponerad av farten han lyckades upprätthålla med bara ena halvan av kroppen! Efter loppet blev jag uppskickad högst upp på pallen, men jag fattade aldrig riktigt varför. Fyra personer kom i mål före mig, och några av dem kan säkert ha varit juniorer. Men inte alla fyra..?

Som vanligt med öppen mun, krigade jag mig uppför backen. På bilden syns även den friska halvan av ovan nämnda Paralympics-kille.

Snöstorm och ändrade planer

Dagen efter rullskidracet hade jag tänkt springa ett pass uppe på Penyes Altes de Moixeró. Ryktet säger att sir Kilian Jornet sprang till skolan över detta berg, och även om det inte skulle stämma så känns det ju nästan obligatoriskt att göra ett studiebesök? Dock hade det varnats för snö, kraftig vind och 10 minusgrader. Med mina slitna vinterdäck och min tunna sommarsovsäck vidtog jag försiktighetsåtgärder och stannade på lite lägre höjd (Coll de Josa, 1600m) över natten. Stormen väckte mig flera gånger genom att ruska om bilen rejält, och jag vaknade med snö på rutorna och marken runt omkring. Det fortsatte blåsa nästan hela dagen och flera gånger fick jag stanna och dra undan grenar och träd från vägen då jag slingrade mig ner mot kusten för att avsluta dagen med en liten stadslöpning längs med, och ett dopp i, havet nedanför Mataró strax nordöst om Barcelona. Vind är ett element jag har svårt att komma överens med. Det blir liksom storm även inombords och jag virvlar runt som ett löv tills vinden avtar. Därför var det skönt att till slut trotsa denna känsla och köra raka vägen ner till havet, där vägen tog slut, nästan exakt samtidigt som stormen.

Så där jättemycket snö hade väl inte hunnit lägga sig kring min bil på 1600 meters höjd… Men ändå, fyra minusgrader och storm känns inte som ett typiskt spanskt väder…

Överraskningspass i Sant Llorenç del Munt och en annan del av Montserrat

Efter havsbadet åkte jag upp och sov i kullarna ovanför Cabrils, och gav mig ut på ett relativt sent morgonpass där i skogen som mest bestod av kraftledningsgator och Enduro-MC-spår. Men det ska tydligen även finnas en orienteringskarta här. Framåt eftermiddagen fortsatte jag min färd mot slutdestinationen, och fick syn på en egendomlig bergstopp på horisonten. Detta visade sig vara klostret i Sant Llorenç del Munt, och jag bestämde mig för att sova i området för att kunna springa där på resans sista morgon. Väl på plats insåg jag dock att sluttningen lämpade sig bättre för kvälls- än morgonlöpning, så jag bestämde mig för att ta en sen eftermiddagspromenad istället. Jag hade ju redan sprungit en runda på morgonen… Men när jag kom upp till klostret efter mindre än en halvtimma fick jag syn på ännu en märklig formation i fjärran. Var det en enorm Elefantbajs? Jag blev nyfiken och sprang ditåt, med nogrann koll på klockan för att försäkra mig om att det inte skulle hinna bli allt för mörkt till den sista, tekniska biten ner mot bilen. Ett tag var jag nära att vända, men plötsligt var jag framme. Det var förstås ingen gigantisk elefantbajs, det var berget Montcau. Men jag är ändå glad att jag sprang dit, och hann ner lagom tills solen gick ner och målade bergen i sin sedvanliga skymningsröda nyans. Sen blev det ett sista besök i Montserrat, denna gången på den mer turisttäta klostersidan, innan jag parkerade bilen, packade väskan och begav mig mot Barcelona och den stundande flygfärden, hem till Falktouren… 😉

Där uppe på berget ligger klostret, där jag fick syn på elefantbajsen, som gjorde eftermiddagspromenaden till ett löppass.

Min egen lilla guide till Barcelona

Vanligtvis undviker jag städer så mycket jag bara kan. Det som är bra med städer är väl just det faktum att de är så lätta att ta sig från… Barcelona tycker jag dock är helt okej, åtminstone för en natt eller två. Så här kommer min egen lilla (glutenfria) guide till staden. Väldigt enkelt, samtliga ställen ligger i stort sett på en linje.

Mat på La Hacienda

Koriander! Guacamole! Pico de Gallo! Majstortillas! Alla rätter går att fixa glutenfria! Det självklara stället att äta på, öppnar klockan tolv på dagen, stänger klockan tolv på natten. Enkelt!

Mellanmål/frukost på Conesa

När det inte är dags för mat och du behöver en stödmåltid! Här finns det grillade Bocatas (varma mackor) och nästan samtliga går att få i glutenfritt bröd!

Kaffe på Tostaderos

Spanien, inte minst Barcelona, har vidrigt vatten. Det smakar klor och jag sjunger lovsånger för att jag kommer från Falkenberg när jag måste köpa vatten på flaska… Glöm ALDRIG vilken lyx det är att ha rent, friskt vatten direkt ur kranen! Nåväl. Detta är, tillsammans med att de helt enkelt inte vet bättre, en av anledningarna till att de flesta sydeuropeiska länder serverar rävgift istället för kaffe. Ett av många undantag är Tostaderos Bon Mercat, som verkar vara lika stora kaffenördar som vilken svensk medelklassmorsa som helst. Så, om du vill ha gott kaffe, gå till Tostaderos!

Magnum Double Chocolate

Glassen som utan förklaring försvann lika fort som den dök upp i det svenska sortimentet för många år sedan, finns fortfarande att köpa i var och varannan kiosk/matbutik i stora delar av Sydeuropa. Därför är valet alltid lätt för den som letar efter något kallt och sött. Håll bara utkik efter tavlan med GB-liknande glassar!

Och sen då?

Den här reseguiden varar ett knappt dygn, för den som önskar variation. Och det finns mycket mer att se/göra/äta i Barcelona. Men om du funderar på att spendera mer än ett dygn i Barcelona, lämna staden! Det finns oerhört fina ställen att vandra/springa/bada/klättra, inom bara någon timmas radie. Och på mindre än två timmar är du uppe i Pyrinéerna. Njut!

Det var nog allt för mig denna gången, vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X