Visserligen brukar mitten av september ofta bjuda på varma kvällar och tröjfria träningspass. Men såvitt jag vet är augusti en sommarmånad, och september tillhör hösten. Och med tanke på att jag varit lite tyst här i sommar känns det som att en liten sammanfattning/reflektion är på sin plats. I efterhand inser jag att det här kom att handla mer om min egen träningsfilosofi än om själva sommaren. Men vad gör väl det?

Våren skyndade förbi

Ni andra håller säkert med herr Ledin om att sommaren är den kortaste årstiden. I år kändes det dock, för min del, som att våren var den årstid som uteblev. Men så har jag ju alltid varit mer åt det Winnerbäckska hållet. Och just där, ibland ruinerna, bakom rullgardinerna och i askan av gamla sönderbrända drömmar... Där tändes någon form av låga och en motivation att bygga Nånting Större. Dock behövde jag sommaren på mig att inse det. Färdigflummat? Njae, det blir det nog aldrig. Men jag kanske kommer till poängen tids nog.

De gamla meriterna

Vi som tränat hårt i någon del av livet får ofta lyssna till termer i stil med lättränad. Det ligger kanske något i det, men själv hade jag aldrig kunnat vara lättränad om jag inte en gång hade tränat mycket mer och hårdare. Nu råkar det vara så att jag ganska lätt kommer upp i en nivå där jag springer en platt mil på 35-36 minuter och halvmaraton en bra bit under 80. Men det är ju för att jag en gång tränat mig dit, även om målen på den tiden kretsade kring längdskidor. Sedan jag började röra på mig igen för snart två år sedan, har jag nöjt mig med att kunna leva på gamla meriter. Ett till tre träningspass i veckan och jag har kunnat hålla en någorlunda stabil och hög nivå i de tävlingar och äventyr jag tar med min kropp ut på. Länge har jag trott att min motivation inte längre räcker till mer än så. Men det verkar som att mina "långsamma" lopp under den gångna sommaren har gett mig en knuff i rätt (?) riktning.

En "långsam" sommar

Efter vinterns pers på både 10 och 21,1 km tog jag i stort sett för givet att jag skulle fixa sommarens olika millopp på en bra bit under 35 minuter, och Prinsens Minne (Halvmaraton) på ner mot 75. Likaså tänkte jag mig nog att jag skulle nå pallplatser på ett och annat terränglopp, även om medaljerna aldrig riktigt varit min starkaste drivkraft. Min uppfattning var att jag tränade ungefär lika lite som jag gjorde förra året och därmed borde ha liknande kapacitet. Varbergsloppet gick på över 36. Äh jag hade nog bara en dålig dag, det var ju rätt mycket motvind ner mot kusthotellet. Falkenbergs Stadslopp gick på över 36. Även där kändes det som att jag hade lite nackdel av omständigheterna men snart kom sanningen ikapp. Jag är inte bättre än så här just nu. Några terränglopp och orienteringstävlingar hanns med i sommar, och det var helt enkelt inte lika kul som i fjol. Att inte nå pallplatser och medaljer tar som sagt inte särskilt hårt. Däremot känslan av att alltid springa och kämpa mig fram, till skillnad förra sommaren då jag alltid verkade ha mer att ge. I den känslan trillade poletten ner. Inför Prinsens Minne skruvade jag ner målet till att klara 80 minuter, mot tidigare 75. Men i samma stund bestämde jag mig även för att börja träna. Faktum är att första passet i min första riktiga träningsperiod sen december 2011 blev Mountainbike hem från Falkenbergs Stadslopp för ganska exakt en månad sedan.

Att känna mig redo

Orden har legat på tungan, och uttalats en hel del gånger under de senaste åren. Jag tänker inte utsätta min kropp för en maraton förrän den känns redo. Jag tränar för att alltid vara redo för spontana äventyr och prestationer som många andra bara kan drömma om. Orden har cirkulerat i huvudet och i konversationer sedan många år tillbaka. I somras utsatte jag kroppen för några prestationer som den inte riktigt var redo för. Och då blir det inte så kul. Missnöjd med känslan. Missnöjd med tiden. Missnöjd med placeringen. Alla andra gratulerar. Men jag ville mer. Inte främst av tider och placeringar. Men i känslan, genomförandet och glädjen. Ingen vet hur länge det kan tänkas hålla eller var det kan leda, men i en månads tid har idrotten åter fått ta störst plats. Efter nästan 6 års "uppehåll". För att jag vågade låta det vila. För att jag plötsligt känner mig redo.

Över motionärsgränsen igen

Att grunda med långa, lugna A1-pass (max 75%) ser jag som en självklarhet när det kommer till att börja om. Jag ser det lite som att jag flytspacklar en sprucken grund. I ungefär två år har jag som sagt levt på gamla meriter. Träningsmängden översteg sällan 3 pass per vecka och därför fokuserade jag på de hårda, snabba passen. Ett tag var jag nästan medvetet en äkta gubbdistansare. Det fungerar alldeles utmärkt för att toppa formen på den grund jag byggde upp i svunna tider. Denna grund behöver dock lappas och lagas lite ifall jag ska klara av att köra riktigt hårt igen. Så jag börjar där. Dessa långa, lugna myspass gör dessutom att jag ganska enkelt passerar den den mytomspunna motionärsgränsen på 10 timmar per vecka. Och det är ju kul i sig.

Vikten av vila och variation

Ja, du blir bra på det du tränar. Men du blir bra NÄR DU VILAR. Och du blir ännu bättre av andra träningsformer. Kärnan av min idrott är löpning i olika former. Men jag har egentligen aldrig tränat särskilt mycket löpning. Och kanske kommer jag inte heller att göra det i framtiden. Dels har jag bevisat väldigt många gånger att jag blir som bäst i löpning när jag satsar på längdskidor eller skidalpinism. Och dels vill jag inte bli skadad. 10-15 timmars träning varje vecka klarar jag av. För att max en tredjedel är löpning. Och för att jag vågar vila när hjärtat säger ifrån. Skulle jag ha satt igång direkt med att springa varje dag i början av augusti så skulle jag kunna sätta mitt högerben på... Att jag ändå inte skulle kunna använda detta högerben idag.

Att springa när benen vill

Tunga ben är ju inget vidare när det ska löptränas (eller -tävlas)... Dessutom ökar skaderisken markant under de pass då vi inte orkar upprätthålla tekniken. Därför utgår jag, i min dagliga träningsplanering, från en undermedveten checklista:

1. Vilopulsen? (Ska jag träna idag överhuvudtaget? Ett eller två pass?)
2. Benen? (Ska jag springa idag eller träna annat?)
3. Planeringen? (Vad hade jag tänkt göra idag? Om planen säger VILA så är det vila som gäller, oavsett vilopuls och benkänsla)

Självklart finns det mycket annat i livet som spelar in. Men det känns skönt att ha formulerat dessa punkter (som jag faktiskt inte reflekterat över förrän jag skrev dem). Framförallt att spara till de dagar då jag går vilse i min egen träning. För de dagarna kommer. Några av dem har redan passerat under månaden som gick.

Att skriva utan ramar

... Har alltid funkat bäst för mig. Men så blir det lite rörigt för Er som läser. Jag rullade precis upp för att försöka anpassa ingressen till innehållet. Det gick väl sådär... Oavsett vilket hoppas jag att ni har nytta och/eller glädje av läsningen.

Vi hörs om en kvart - fjorton da'r!

/Andreas