HeaderAD

Tillräckligt långsamt för ett snabbt Patrouille des Glaciers

Om exakt en månad färdas jag, för andra gången i livet, längs avslutningen av den anrika Skimotävlingen Patrouille des Glaciers. Från Zermatt till Verbier i sydvästra Schweiz längs den italienska gränsen. 60 kilometer och mer än 4000 höjdmeter upp&ner över berg och glaciärer. Till fots och på skidor. Banrekordet är precis under 6 timmar. Förra gången tog det oss drygt 8. Förra gången åkte jag med två schweiziska killar som är uppvuxna i tävlingsregionen. I år har jag blivit utsedd till lagkapten för det helsvenska (men spansk-finansierade) laget Natural Athlete. Då mina två lagkamrater är lite mindre erfarna skidalpinister än vännerna från 2016, räknar jag med att vi kommer vara ute lite längre tid i året upplaga. Men tävling är tävling, och självklart kommer vi att göra allt vi kan för att ta oss så snabbt som möjligt från start till mål. Tillräckligt långsamt för ett snabbt lopp! Nedan följer en beskrivning av banan utifrån det jag minns av 2016 års lopp. Kryddat med lite tankar om taktik och lämpliga förberedelser.

Kanske inte den mest pedagogiska, men likväl den officiella och bakvända, banprofilen för Patrouille des Glaciers. Loppet går alltså från Zermatt till Verbier. Helt uppenbart för Araberna, men kanske lite svårare att förstå för oss som skriver från vänster till höger.

Zermatt (1616m) – Stafel (2139 m) 7.5 km, 523m+

Första delmomentet görs till fots. Senast tog det oss exakt en timma (cirka 12% av total tävlingstid) att springa den relativt flacka uppförsbacken från Zermatt till Stafel. Till skillnad från de flesta andra skimo-tävlingar är det fördelaktigt att ta med ett par löparskor för detta ändamål, och sedan byta till skidpjäxor vid snögränsen. De allra flesta lämnar sina löparskor här, och arrangören skänker alla dessa skor till välgörenhet. För oss som inte är ekonomiskt oberoende är det en bra idé att spara ett par lite äldre skor just till denna löpsträcka. Även om barnen i Afrika säkert blev mycket nöjda med mina nya S-lab Sense som de fick 2016… I övrigt gäller det, som i alla andra längre tävlingar, att hushålla med krafterna, hålla nere farten och pulsen för att spara kraft till den låååånga väg som återstår. Förberedelser för detta är helt enkelt att hålla igång löpningen även under vintern. Och glöm framförallt inte att börja inta energi och vätska redan under första timman!

Klicka här för att se detaljerna från mitt Patrouille des Glaciers 2016 på Movescount

Stafel (2139m) – Süd Schönbiel (2600m) 4.2 km, 461m+

Sedan väntar ett väldigt flackt parti på skidor och stighudar. Senast kom vi dit efter 1h40 (20% av total tävlingstid). För oss som åkt mycket längdskidor är första halvan av denna delsträcka ett mycket lättåkt parti, där vi kan spara mycket energi jämfört med de cyklister och bergsgetter som annars dominerar startfältet. Förberedelser för detta skulle kunna vara att åka klassiska rull-/längdskidor och flacka skimopass med mycket glid i steget! Andra halvan av detta parti går något brantare uppför, men det går ändå att glida ut rejält om stighudarna är välsmorda. Vid lagtävlingar i Skimo har vi ALLTID med ett gummiband som går att använda för att fördela energin inom laget. Den kopplas helt enkelt mellan lagmedlemmarna som en bogserlina, och det kan vara mycket fördelaktigt att använda den redan nu. Även om (förhoppningsvis) ingen känner sig trött redan här. För att avgöra vem som skall bogsera vem kommer jag att utgå från pulsnivåer under tidigare löpning tillsammans med en förhandsbedömning av vilken åkare i laget som är bäst respektive sämst förberedd. Detta kan vara ett känsligt ämne, men före start måste vi ändå bestämma vem som skall bära med sig repet som behövs för nästa etapp! I förhand har vi pratat om att jag eller Johan Östman troligtvs kommer att få bära repet samt turas om att avlasta Niklas Gustafsson. Niklas är förvisso oerhört stark i Ironman och löpning, men PdG blir hans första tävling i Skimo. Någonsin. Dock hoppas vi förstås att Niklas är så stark att han kan vara personlig lift för mig och Johan hela vägen till Verbier 😉

Mitt GPS-spår från 2016, visat som en automatgenererad film från Suunto Movescount. För nördar finns mer data att hitta här.

Süd Schönbiel (2600m) – Nord Tête Blanche (3650m) 5.9 km, 1050m+

Följande parti är betydligt brantare uppför och slutar vid banans högsta punkt, norra skuldran av Tête Blanche på 3650 meter. Hit nådde vi efter 3 timmar och 14 minuter (39 % av total tävlingstid). Förutom vanlig hederlig stighudsvandring är det även obligatoriskt att förbinda hela laget med rep och klättersele, då en hel del glaciärsprickor gömmer sig under snön. Nyckeln till framgång i det här partiet är helt enkelt att träna mycket uppförsåkning med repförbindelse. Och att alla i laget vet hur repet skall knytas. En fördel här är att det går att använda repet som ”bogserlina”, och om en lagmedlem är svagare/starkare/tröttare/piggare så är detta ett mycket effektivt sätt att jämna ut sådana skillnader.

Nord Tête Blanche (3650m) – Glacier du Mont Miné (3185m) 3.5 km, 465m-

Utförskörningen från Tête Blanche är visserligen inte så värst teknisk i grunden. Men med tillägget att även denna måste utföras med ovan nämnda rep, i mörker (dock med obligatorisk pannlampa) blir den lite klurigare. Knappt 500 negativa höjdmeter där det gäller att hålla tungan i rätt mun, stå på benen och inte slösa någon onödig energi. Den största fysiska utmaningen med Skimo är visserligen stigningarna. Men dålig sikt och ovana ben kan suga musten ur de mest vältränade lårmuskler. Därför är det av största vikt att förbereda seg med hårdkörning i tekniska utförskörningar. Off pist.

Glacier du Mont Miné (3185m) – col de Bertol (3279m) 1km, 94m+

Banans kortaste stigning är inte mycket att orda om, förutom att stighudar och skidor skall på och av i mörkret. Repet kan nu läggas tillbaka i väskan och innebär inget mer än extra vikt under de resterande tävlingstimmarna.

Col de Bertol (3279m) – Plans de Bertol (2664m) – Arolla (1980m) 8km, 1299m-

Ner till Arolla, dit vi senast nådde efter 4 timmar och nästan exakt halva loppet, är det fortfarande mörker som gäller för de allra flesta lag. Första halvan av detta parti är en relativt teknisk utförskörning men till skillnad från den förra krävs ingen repförbindelse. En viktig lärdom från 2016 är att det är viktigt att hålla koll på var lagmedlemmarna tar vägen. 2016 tappade vi ögonkontakten med varandra i mörkret, och ägnade några onödiga minuter åt att ropa efter och lokalisera varandra för att säkerställa att ingen fastnat/ramlat/skadat sig. Det gäller att hålla ihop! Dessutom ville mina lagkamrater vara sociala förra vi kom till Arollla, och de (”vi”) spenderade hela 7 minuter på att fylla på energiförråd och prata franska med nära och kära. Så i denna del har vi minst 5-10 ”gratis”minuter att spara jämfört med 2016. Tilläggas bör dock att snön var riktigt bra, månen full och vädret klart den natten. Så det finns förstås andra sätt att tappa tid.

Arolla (1980m) – Col de Riedmatten (2919m) 4.8 km, 940m+

Banans kanske mest enformiga stigning går till stor del i pisterna på den mytomspunna skidanläggningen Arolla. Här finns det risk att tappa mycket energi på slitna stighudar ifall pisten är isig/grovkornig, vilket den ofta är framåt våren. Därför kan det vara läge att ta fram de obligatoriska reservhudarna (om de är mindre slitna) i detta parti. Övriga delar av banan vill man gärna ha ”inkörda” hudar som glider lite bättre i de flacka partierna. Här börjar även ovan nämnda gummiband/bogserlina spela en stor roll då energinivåerna i laget borde ha börjat variera. Sista biten upp och ner över Col de Riedmatten, som vi senast nådde efter 5h20, görs med skidorna på ryggen, och för de allra flesta har solen hunnit gå upp innan vi når toppen. Att gå uppför med skidorna på ryggen är inga konstigheter, men här ska vi även ta oss ned några branta/hala meter innan vi får sätta på skidorna, något som förstås kan vara lite trixigt med skakiga ben. Att det finns rep att hålla sig är inte alltid positivt då vi även behöver hålla koll på skidor och stavar…

Col de Riedmatten (2919m) – Pas du Chat (2400m) 2.9 km, 519m-

Längs med förra stigningen började vi, 2016, äntligen se himlen ljusna och pannlamporna kunde stängas av längs med piståkningen upp till Col de Riedmatten. Något direkt solljus är det fråga om än så länge, men den relativt korta utförskörningen mot Pas du Chat blir förstås betydligt enklare i gryningsljus.

Skate längs dammen till La Barma (2458m) 4.3 km, 58m+

Lac Dixence var, när den byggdes, världens högst belägna kraftverksdamm, med ett djup motsvarande Eiffeltornets höjd och en vattenvolym på 400 miljoner kubikmeter. Vi når dammen allra längst ”in” i dalen efter ungefär 5h30, och följer sedan kanten i över en halvtimma. Återigen kommer ett parti där vi längdskidåkare har stor fördel, då den mest effektiva tekniken här är att ”skejta” utan stighudar. Visserligen är det oerhört obekvämt och stelt att skejta med skimoprylar jämfört med längdskidor, men jag ser ändå en stor fördel i att behärska en god teknik. Träningstips för detta: Åk en massa skate, på såväl längd- som skimoutrustning!

Upp till foten av Rosablanche (ca 2990m) 3 km, 530m+

Ännu ett ”vanligt” stighudsparti. Nu börjar det bli extra viktigt att hålla koll på och åtgärda energinivåerna inom laget. Efter över 6 timmars (75%) åkning kan formsvackorna bli långa och tunga. Använd gummibandet! Och se till att ta in ordentligt med energi inför de sista stigningarna. Det är fortfarande lång tid kvar.

Rosablanche (3160m) 0.3 km, 170m+

Banans tuffaste ”portage” (skidorna på ryggen) går upp i en fåra mot toppen av Rosablanche (3160 m). Här hade jag, förra gången, stor fördel av att placera ut en stor flaska KaffeCola hos min goda vän Bergsguiden Christophe Geiser som var funktionär vid botten av den branta stigningen. Tyvärr ville inte mina lagkompisar smaka, jag ska bli bättre på att övertala inför 2018 års upplaga! Dock blir det nog svårt att övertala huvudsponsorn, Paleogurun och lagmedlemmen Niklas (NaturalAthlete) att häva i sig en bomb av socker och koffein… Foten av den branta stigningen nåddes efter nästan exakt 7 timmar (85%), och branten tog sedan ungefär 20 minuter att bestiga.

Recept på KaffeCola (gammalt längdåkarknep): 1 del socker, 1 del Coca-Cola, 1 del kaffe och ”så mycket salt du vågar hälla i”. De tre första för energin och den sista för att undvika kramp. Tänk bara på att det kan vara gott med lite vatten efter intag av en sådan bomb.

Utför mot Lac du Petit Mont Fort (ca 2780) 1.5 km, 380m-

Två små utförskörningar avdelade med ett flackare parti tar oss till foten av loppets absolut sista stigning. Här var min lagkamrat Raphaël väldigt nära att åka ner åt fel håll över Glacier Grand Désert. Helt oförklarligt en vanlig träningsdag.  Men inte alls konstigt efter 7h30 tävlingstid!

Kort stigning till Col de la Chaux (2940m) 1.1 km, 160m+

Den sista stigningen upp mot Col de la Chaux innebär bara 160 meter höjdskillnad. Men bilden nedan från 2016 års upplaga, där jag bogserar en mycket trött Raphaël Addy uppför just denna stigning är en mycket talande bild med budskapet att även de minsta kullar kan vara tuffa efter nästan 8 timmars tävling. Och när man tackat nej till KaffeColan 😉

Sista stigningen kan bli tuff för den som inte vågar smaka KaffeColan! 😉 Skämt åsido, andra tävlingar är det jag som blivit bogserad av Raphaël. Jag var starkast den morgonen, helt enkelt. Foto: Tim Lloyd

Utför till Verbier (1520m) via Ruinettes (2195m) 10 km, 675m-

Utförskörningen mot Verbier börjar med relativt teknisk off-piståkning som övergår i en flack (till synes oändlig) skatesträcka på vägarna förbi La Chaux och Ruinettes i Verbiers lift/pistsystem. Med ungefär 10 minuter kvar av tävlingen vänder de sedan mycket tvärt och plötsligt ner i en ganska brant pist ner mot byn. Här var jag mycket nära att krascha i den isiga morgonpisten. Även mina ben var visst lite möra efter det längsta träningspass de någonsin varit ute på…

5 minuter pjäxlöpning genom Verbier 1 km

Vid botten av Ruinettes-liften tas skidorna av och det är dags att springa den sista kilometern till målet med en kropp som åkt skidor i (vårt fall 2016) över 8 timmar. Minst sagt intressant känsla i benen…

Vill du också prova Skimo?

Kliar det i äventyrsnerven? Jag har massor av tips, erfarenhet, idéer och kontakter till dig som vill prova Skidalpinism. Som tävling, träning eller äventyr! Tveka inte att skriva en rad till [email protected] för vidare diskussion på ämnet 🙂

Det var nog allt för denna gången, loppet kan ni följa natten 20-21 april och en bit in på morgonen via pdg.ch. Förra året lanserades även en app på https://play.google.com/store/apps/details?id=com.swisscom.pdg och jag gissar att den uppdateras inför årets upplaga.

Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

/Andreas

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X