10Mila har alltid lite samma stämning som julafton för mig. Man går och väntar och väntar, spekulerar laguppställningar, bansträckningar, lagtaktik. Och så plötsligt är det dags, och så lika plötsligt är det över, och ett helt år tills nästa gång. Fast fördelen med 10Mila är ju att det alltid finns ett Jukola runt hörnet. Vi var väl förberedda i år, med flera läger på plats under våren och löparna anlände till Göteborg under veckan för att kunna göra de sista förberedelserna och hinna ut på karta. För en stockholmare, med flertalet 10Mila sprungna på hemmaplan, är det alltid lite extra stämning att få åka iväg till annan ort. Att bo gemensamt med klubben, kunna göra de sista förberedelserna ihop och verkligen få till den där extra lagkänslan och sammanhållningen. Det måste inte, men kan vara, svårare om alla bor utspridda hemma. För att verkligen få känslan av att detta är veckan vi så länge väntat på och tränat mot ihop under vintern startade vi veckan med gemensam träning och tjejmiddag på måndagen i klubbstugan. Det följdes upp med en lunch ihop med förstalaget på tisdagen och 10Mila stämningen var helt omöjlig att skaka av sig.
Väl på plats i Göteborg fick jag ett fint teknikpass under fredagen, en snabb titt på arenan i ösregnet och både individuellt snack med Thomas samt lagmöte på kvällen. Stämningen var verkligen på topp och de andra tjejernas glädje smittade av sig på hela laget. Det här var verkligen något vi såg fram emot tillsammans. Speciellt när man springer sista sträckan är det skönt att känna den stämningen i laget. Det kan vara lätt att ta ett alldeles för stort ansvar på sina axlar och få för sig att det är sistasträckslöparen som ska göra jobbet. Så är det ju verkligen inte i en stafett. ALLA i laget är lika viktiga för den totala prestationen och jag kände verkligen från de andra tjejerna att de både litade på att jag skulle göra allt jag kunde på min sträcka, och att de också skulle göra sitt allra bästa för att få laget så långt fram som möjligt.
Med det fina stödet och peppen från de runt omkring mig hittade jag till det sköna lugn och säkerhet jag ville ha före loppet. Jag följde mina rutiner för förberedelser på morgonen och när det var dags för mig var jag så redo för uppgiften jag kunde bli. Emma, Alice, Sarina och Helena hade alla sprungit sitt allra bästa för dagen. Kämpat varje meter och följt sin plan. Efter den raka och långa tredjesträckan var vi med i tätklungan som bestod av 13 lag. På den fjärde sträckan splittrades det sedan upp ganska mycket och jag gick ut som 3a, 2.54 efter ledande Tampereen Pyrintö och 15s före SK Pohjantäti. Planen var att springa som ett individuellt lopp om jag låg själv, och om jag hade sällskap dra nytta av det där det gick, men också lita på mig själv och göra mitt. Jag visste att det lätt kunde skilja ganska mycket på gafflingarna i den här terrängtypen och framförallt att det kunde bli ännu lite mer viktigt än vanligt att verkligen gå rätt i sin egen gaffel och inte följa med till fel. Efter en lite sämre kontrolltagning på min första kontroll var Marika Teini i Pohjantäti ikapp och hade fått en liten lucka. Jag valde att ligga på högra sidan om mossdraget till andra kontrollen medan hon gick över till den vänstra sidan tidigare än jag. Jag tryckte på lite och in mot kontrollen var jag ikapp igen. Skönt att känna att jag hade en extra växel fysiskt idag. Men för det mesta krävde tekniken den normala tävlingsfarten. Vi orienterade båda väldigt självständigt men höll ihop till 3an, där vi hade samma gaffel. Till 4an väljer jag den lite säkrare ingången uppifrån men tappar några sekunder på det och nu är både finskan och Natalia Gemperle från Alfta Ösa några meter framför mot första TV-kontrollen. Det blir ett brantare och mer svårsprunget parti upp på höjden med kontroll 6 och där kan jag igen täppa luckan. In mot kontrollen drar dock Teini mer höger, jag ligger i mitten och Gemperle är mer vänster. Jag ser den lilla branten och förstår att kontrollen sitter mer vänster. Men Gemperle är snabb på att utnyttja sin lilla lucka och innan jag hinner inse det har hon ryckt och är utom synhåll. Teini gör en lite större sväng och försvinner bakom mig. På väg mot 7an kommer sedan Karolin Ohlsson som en pil bakifrån och drar upp min fart. Vi tar lite olika stråk i det flacka området med mossar och Karro är strak, men jag kan med lite bättre framförhållning med stråken hänga med och vi håller ihop genom kontroll 8 och 9. Mot 10an har jag Karro lite framför mig men hon fortsätter på sluttningen när jag går ner och tar min kontroll och jag tänker att det är gafflat här. Tar chansen jag fått till en lucka, även om jag inte vet om det egentligen är någon lucka eller bara olika gaffling, och trycker på upp för både backarna rakt på till 11an. Får inte riktigt ihop det på den sista flacka höjden och får syn på kontrollen när jag vänder mig om och har sprungit lite för långt. Ser också Anna Närhi från IFK Göteborg som gick ut som 2a, 1.15 före mig. Blir dock själv direkt då vi har olika gaffel till nästa kontroll och jag ska ut från kontrollen mer höger än hon. På 12an går jag sedan på banans ända riktiga bom. Rundar i stället branten till höger om kontrollen, ingen skärm, inser misstaget och får kontrollen, men tappar 50s på den extra svängen. Därmed är både Järla och Pohjantäti ikapp igen och efter mycket löpning in mot och efter varvningen blir det ganska utdraget mellan oss tre, med mig som tredje tjej. Det gör att jag får ta beslut om vägval på långsträckan till 16de själv och ser inte vad de andra två väljer. Är trött upp för den långa stigningen ända nere från målgärdet och upp över första höjden, men försöker kämpa på och fortsätta tänka positivt. Det är nu det börjar på riktigt, det är nu inställningen är avgörande. Tänker på vad coach Linus sagt om min kämpainsats precis innan jag gick ut och försöker intala mig att han hade rätt, matar på lite mer. Skymtar Järla, men enbart kort och på ett annat vägval. Men det höjer mig lite till mentalt. Kommer ikapp Anna i sluttningen upp mot kontrollen och känner att jag är med i slaget igen. Den tillfälliga svackan är som bortblåst och jag känner mig stark igen. Dock gör vi ett litet parallellfel i kontrolltagningen och glider lite snett i sluttningen. Här tappar vi chansen att se Stora Tuna och GMOK som går om oss på ett vänstervägval. Något jag är helt omedveten om där och då. Jag orienterar bra och offensivt till 17de och kontroll 18 där vi plockar upp Marika Teini igen. Nu är vi 4, Järla, Pohjantäti, IFK Göteborg och jag. Alla samlade vid 19de. Karro och Marika pressar hårt ut mot 20de och jag hakar på. Täpper luckan som blev när de ryckte ut från kontrollen och är helt ihop vid stämpling på näst sista. Vi satsar hårt alla tre ut mot ängen och sista kontrollen och det blir en hård fight, men Karro är starkast och efter att jag knappat in några meter på Marika mot slutet av upploppet får jag ändå se mig slagen. Vi är 6a får jag snart veta. Tuna har vunnit, före GMOK och Tampereen, sedan vi tre och därefter IFK Göteborg. Alfta Ösa gav tydligen spänning till publiken och missade näst sista så att inte bra Tove och Judith kunde gå om utan alla de första 7 lagen. Vilken dramatik. Sånt där som är så otroligt nervöst att se från sidan av, men som man inte alls uppfattar i skogen när man själv springer, även om man är där uppe i hetluften. I skogen är allt så lugnt och fridfullt och allt fokus ligger på ens egen orientering, och att försöka vara först i mål om man fightas mot någon på slutet.
Efter fjolårets tätstrid och 4e plats var inte 6a vad vi satt som drömmål. Inte jag i alla fall. Men drömma får man ju göra, och vi visar återigen att vi har läge på de där allra översta platserna. 1.27 efter segraren och 1.05 från pallen efter lite knappt 4.5h orientering. Jag känner att vi har en stabil bas nu. Något riktigt bra att jobba vidare från. Något att utveckla och slipa lite till på, så kommer det bli något stort tillslut.
Det var så fantastiskt roligt att springa sista sträckan igen och att gå ut där framme i täten. Jag njuter verkligen av det, vill få chansen att göra det så många gånger till, och tar varje gång med mig nya erfarenheter till nästa.
Tack hela klubben för ännu en fantastisk helg tillsammans! Tjejer, killar, ungdomar, ledare, coacher.
