Efter VM tog jag en välbehövlig semestervecka på den franska rivieran. Bodde i Nice och hade några lugna sköna dagar på stranden och i staden. Men vi ville också upp i bergen och utforska omgivningarna lite och även om det var en vilovecka där fokus låg på att återhämta mig, både fysiskt och mentalt, efter VM så ville jag såklart ut och springa lite. Löpningen är enligt mig helt klart det bästa sättet att utforska nya miljöer på. Så vi hyrde bil och körde två timmar nordväst, mot sjön Lac de Sainte-Croix med det turkosa vattnet. Eftersom jag aldrig varit i området och inte hade någon koll på stigar eller kartor testade jag att använda Suuntos heatmap där det enkelt går att se var andra Suunto-användare varit och sprungit. Så efter att ha valt trailrunning hittade vi en rutt som kändes lagom lång och som såg ut att vara den mest frekvent använda i området, vilket kändes tryckt när man ska ut i ett helt okänt område utan karta. Jag lade in rutten i min klocka och så var det bara att följa den lilla pilen och se till att inte tappa stigen. Men det här med löpning i bergen är jag inte så himla van vid ändå och att uppskatta hur lång tid 16 km med 1300 positiva höjdmeter skulle ta var svårt. Jag hade dessutom inte tänkt så mycket trailrunning i bergen när jag packade för resan och hade bara en ganska klumpig löparryggsäck med mig, i fall att det skulle bli någon vandring eller cykeltur. Men tur nog så tog vi tillslut med oss den, och därmed 1l vatten vardera i stället för de 0,5l vi tänkt från början.
När vi kom fram på förmiddagen efter bilresan hade det hunnit bli 24 grader varmt, men det kändes svalt och skönt i skogen på bergets skuggsida där vi startade vår klättring uppför. Men jäklar vad det gick uppför! Snabbt blev jag helt sjöblöt av svett och flåsade på som om jag sprang intervaller, fastän vi bara gick. Upp, upp, upp. Men så kom vi plötsligt ut ur skogen och befann oss på kammen av berget. Härifrån kunde vi skymta toppen och fick en mäktig första utsikt över området. Men ytterligare några höjdmeter väntade och vi flåsade på, löpandes så fort det blev lite mindre stigning, men mest gåendes. Den där svala behagliga luften nere i skuggan av träden var borta och dagens hetta började kännas. Knappt en vindpust som svalkade.
Efter lite drygt en timme hade vi nått toppen och jag började förstå att det här nog skulle ta sin lilla tid. Nu hade vi tagit oss ungefär en fjärdedel av den tänkta rutten. Men efter några minuters paus, lite vatten och energi kändes det inte lika långt längre, mest utför kvar nu ju, eller?
Stigen slingrade sig fram i ett varierande landskap. Oftast ganska mycket buskage och igenväxt, men en liten stig fanns helt klart att följa. Ibland öppnade det upp sig och blev grässlätt och mer lättlöpt men oftast var stigen ganska stenig och även om det inte kändes så brant utför så var det svårsprunget och även det här partiet tog längre tid än jag trott. Men betydligt mindre energikrävande och ganska snart var vi ändå framme vi ruttens vändpunkt. Ett parti med lite brantare utförslöpning och stigen gick i serpentiner från grässlätterna ner genom skogen. Luften blev lite svalare igen och den mer bördiga jorden mindre stenig.
På väg uppför hade vi pratat om att kanske ta asfaltsvägen tillbaka efter vändningen. Mest för att vi tyckt att stigen var lite för dålig för att kunna springa ordentligt på och vi var trötta på att få ta vart annat gångsteg och vart annat löpsteg hela tiden. Men efter den fina utförslöpningen i serpentinerna och lite paus när vi passerade bilvägen, längst bort på rutten, kändes det bättre igen och stigen såg helt klart mer lättlöpt ut här så beslutet blev att fortsätta längs den tänkta rutten. Hade vi vetat vad som väntade hade vi nog aldrig tagit det beslutet...
Ganska snabbt blev stigen mindre och mindre och det var svårt att tänka sig att det ändå var en ganska välanvänd stig för traillöpning, som jag tolkat det. Det gick långsamt och hela tiden upp och ner när vi tog oss fram på skrå längs med sluttningen hemåt. Jag var flera gånger väldigt glad över att ha rutten inlagd på klockan då stigen knappt gick att urskilja bland alla klippblock och buskage. Här hade jag inte velat hamna på villovägar utan karta. Den känslan blev bara starkare och starkare när terrängen blev än mer svårframkomlig och vi kom då och då ut på avsatser i berget där vi fick lite mer utsikt och kunde ana vart vi var påväg. Flera gånger kändes det helt omöjligt att det skulle kunna gå en stig i det landskap av branta bergväggar, buskar och raviner som vi såg framför oss. Men det fanns hela tiden en stig som gick att ta sig fram på, om än inte så ofta löpande vid det här laget. Min oro baserade sig i första hand på att jag är rätt så höjdrädd och därmed inte någon klättrare. Den terrängen vi flera gånger såg framför oss såg mer ut som en klättervägg än någonstans där man kan springa och jag var nervös över att vi helt plötsligt skulle stå där på en avsats och varken ta oss upp eller ner. Men så blev det som tur var aldrig och även jag med min höjdrädsla tog mig fram överallt, men dock med hjärtat i halsgropen några gånger.
Det kändes helt galet att det här var en använd stig för vandring och löpning. Den känslan fick också sin förklaring när vi efter lång tid äntligen var uppe på bilvägen igen, med bara 1 km väg kvar på vår tur, och fick se denna skylt på ett träd.
Aj då, inte konstigt det känts som om den här stigen inte använts på några år. Men ändå en liten seger, nu när vi faktiskt klarat av strapatsen, att vi fullföljde den tänkta rutten. Fast som sagt, hade vi vetat detta innan hade vi definitivt tagit den där bilvägen hela vägen tillbaka efter vändningen. Trötta, varma, törstiga och lite medtagna kom vi tillsist tillbaka till bilen. Våra två liter vatten hade med nöd och näppe räckt och att bilen visade 33 grader i skuggan kändes inte förvånande. Det hade varit en varm och tuff dag. Något tuffare och mer händelserik än den tur jag hade tänk mig. Men såhär i efterhand en tur som jag alltid kommer att minnas och vara glad över att ha genomfört. Hoppas på fler äventyr i framtiden, men jag kanske ska göra lite mer research nästa gång...
