Under dotterns fotbollsträning passade jag på att kila iväg till ett närliggande motionsspår med en liten pluttbacke. Det är en backe som en gång stoltserat som skidbacke med lift och allt. Något som vittnar om en svunnen tid då det faktiskt fanns ett flertal små skidbackar i Stockholmsområdet.

Idag var det dock inte tal om att lifta uppför backen. idag skulle det springas. Jag har haft ett, låt oss säga, komplicerat förhållande till backer. Jag har avskytt dem och undvikit dem. Jag har tvingat mig själv att bli vän med dem och nu befinner vi oss i något slags läge där vi kommer överens ibland. Utför kommer vi definitivt överens. Uppför är det fortfarande halvskakigt vissa dagar.

Det var därför med en liten orosklump i magen som jag ställde mig nedanför backen idag. Svalde, tog ett djupt andetag och tassade upp och insåg att idag var en bra dag. Backen och jag var best buds, BFF, bästa vänner. Efter åtta vändor var det trots vårt fina samspel dags att ta farväl för denna gång. Nu håller jag tummarna för att vänskapen är beständig och att inga har feelings utvecklas tills nästa gång vi ses.