Det har blivit dags att fortsätta vandringen uppför Afrikas högsta berg...

Dag 3: Natten på 3500 m.ö.h. har varit kristallklar och kall. När vi blir väckta 06.30 rasslar tältduken av frosten på både utsidan och insidan, men vi har sovit skönt även om man fick ut i kylan för lite naturliga behov mitt i natten. Frukosten en timma senare smakar gott och kl 8 är vi klara för att vandra vidare bort över slätten. Tråkigt nog är det två i gänget som får ge sig redan här och vända nedåt igen, kroppen har protesterat allt för mycket mot höjden trots försök hantera det. Vi säger hej då och ger oss i väg över platån mot nästa camp. Solen börjar värma så snart den hunnit en bit upp så redan efter någon kilometer blir det stopp för att plocka av lite klädlager.

Hela dagen vandrar vi i en ganska svag sluttning uppför bland stenar och buskar i ett torrt och öde landskap. Att det är öde är faktiskt lite speciellt här på Kilimanjaro för det är en hel del folk som försöker ta sig upp varje år, ca 50.000 om året sägs det och då är det bara turisterna som räknas. Av de 50.000 lär det vara ungefär hälften som kommer ända upp. Nu är det som sagt öde, det var en större grupp till som övernattade i Shira 1 campen, men när vi gått en bit i dag väljer de en annan väg mot Shira 2 så vi får "hela berget" för oss själva när vi fortsätter upp till campen Moir Hut. Mitt på dagen sveps vi in i lite moln, men redan efter någon timma torkar de upp så vi kan njuta av vyerna igen på vår väg uppåt. När vi närmar oss campen kommer vi upp i steniga lavafält och landskapet blir klippigare.

Vi kommer fram till en liten platå med berg på tre sidor, här ligger den obemannade campen Moir Hut och vi har tur och blir helt själva med vår grupp. Här skall vi övernatta på 4100 m.öh. redan den tredje natten och det är faktiskt den högst belägna övernattningen på hela vandringen, ett bra val för acklimatiseringen.

Det har känns bra för mig hela vägen trots höjden vi kommit upp på, men flera har nu fått en del huvudvärk och det är några magar som krånglar. Tips och råd och någon enstaka medicin delas ut för att alla skall komma tillrätta med sina problem. Vi får chansen att tvätta av oss lite, i varje fall om fötterna och innan maten bjuds på på en helt enastående häftig solnedgång ovan molnen.

Dag 4: Ännu en frostig natt men man sover riktigt gott i den rejäla sovsäcken som vi fått låna. Jag sov bra även på den här höjden hela natten, även om jag vaknade några gånger med lite lätt huvudvärk. Antagligen berodde det på att jag gärna sover på magen och då blir inte andningen så djup. La mig på rygg, andades djupt en stund och somnade om bra så det var inga problem och på morgonen var det i stort sett borta.

Solen sken på morgon när vi fortsatte uppåt genom ökenlandskapet. Här uppe var det i stor sett ingen växtlighet, men det var en häftig miljö att se. Marken var som bombarderad med lavastenar som landat där vid något utbrott för mycket länge sedan, efter det har de legat kvar på plats, helt opåverkade av tidens gång. Efter ett tag kommer vi fram till ett "vägskäl" där lederna går ihop och plötsligt är vi inte själva längre. De som övernattat på den lägre Shira 2 campen dyker upp igen och dessutom kommer alla som går den vanligaste leden, Machame Route, upp här. För att förändra stämningen lite nedåt ännu mera sveper en riktigt fuktig dimma in och i stort sett all sikt försvinner för resten av dagen.

Vi stannar vid Lava Tower, precis som alla andra, för att äta lunch. Här är det trångt om plats på den lilla platån bakom den stora lavaklippan. Det är högsta punkten på acklimatiseringen, 4600 m.ö.h., innan det bär av kraftigt nedåt igen. Här passerar de allra flesta som tar sig upp på Kilimanjaro och eftersom de flesta passar på att ta ett lunchstopp, för att vara på höjden en stund, blir det trångt.

Var var inte så mycket utsikt att njuta av här i molnen så när vi ätit gav vi oss av utför på en ganska brant och till en början riktigt teknisk stig ned genom Barranco dalen. Längre ned i dalen möts vi av de mycket märkliga växterna Jättemalört som bara lär växa på några få platser på Kilimanjaro och på Mount Kenya. Mycket speciell att vandra bland dessa stora växter i det trolska diset.

När vi ganska snabbt tagit oss 700 höjdmeter ned till Barranco Camp vidtar den numera invanda rutinen. Lite sång och dans med bärare och guider, lite stretching, popcorn och något varm att dricka, fixa med packningen och få ordning i tältet, middag och test av syresättningen av blodet sedan är det bara att krypa ned i säcken och sova. Vi slocknar redan kl 20 för i morgon blir det väckning redan 04.30. Ola vill att vi skall komma iväg först av alla, med pannloppor på upp mot Barranco Wall, så vi inte hamnar i kön bland de ca 200 andra vandrarna och säkert uppåt 1000 bärare/guider som är i campen denna natt.

God Natt, återkommer efter lite vila.