HeaderAD

Långa Natten på riktigt

Kompakt mörker, snöbyar, kulingvindar, dis, wind chill nedåt -10 grader, sikt 20-talet meter, små kontrollpunkter på öppna fjällvidder och en bana som skall vara 48 km och 2200 höjdmeter optimalt vägval. Det är vad som väntar oss när vi för andra året i rad har åkt till England för att göra ”Långa Natten på riktigt” eller Marmot Dark Mountain som det heter. Det är för 5:e gången som Shane Ohly bjuder in till denna extrema Mountain Marathon mitt i vinternatten.

Photo: Andy Jackson

Vi fick inte nog förra året av snöstorm och fjällvidder mitt i vintern i Lake District så det blev en ny start i år. Den här gången var det utlovat svårare terräng och svårare orientering i The Pennines, de mera okända bergen öster om Lake District längst upp i norra England. Väderprognosen såg däremot lite bättre ut snö och regn under natten och dagen innan start, men uppklarnande på natten för loppet innan det skulle komma ett nytt väder framåt gryningen. Men som alltid kan vad som helst hända med vädret i bergen och det går snabbt.

På väg upp mot tävlingsområdet lördag eftermiddag, solen tittar fram men de snöklädda bergen ligger dolda i molnen.

Framme vid tävlingscentrum vid Warcop kl 17 blir det stressigt, då gäller det att ha stenkoll på prylarna och veta vad som skall med ut på fjället, för sin egen säkerhet varken kan eller får något missas. Tiden är knapp eftersom man inte öppnar TC förrän kl 17 och vi startar först av alla kl 19:05. På 2 h skall vi… åkta shuttlebuss från P till TC, få vår packning kollad i detalj, bli före-start-fotade av Ian Coreless, registrera oss, få SI-pinne och GPS tracker påsatta, äta middag, byta om för en vinternatt på fjället, packa klart ryggan, kolla in kartan, åka ny shuttlebuss till startplatsen, fixa iordning lampa och det sista för start, kolla in kartändringar… och där var det visst bara 1 min kvar tills vi startar. Ut i natten…

Det är en kilometer väglöpning ut genom byn och sen är det bara att börja ta sig upp på fjället, först är det blöta och branta grässluttningar men ju högre vi kommer ju mer snötäckt blir marken. Christoffer och Janne som startat 5 min efter oss är i fatt redan vid första kontrollen efter att vi gjort en liten krok, sedan forsätter vi tillsammans ett tag med större chans att fånga in kontrollerna. Vi har bara varit ute ett par timmar och lagom kommit upp till de högsta höjderna när snövädret och kulingvindarna kommer. Kontroll 6 är en riktig utmaning mitt ute i ingenstans, utan något uppfångande varken före eller efter. Dessutom har kartändringen vid start sagt att vi skall undvika ett område mitt under strecket så vi kan inte gå kompass rakt på utan måste göra en krök. Otroligt nog går vi rakt på kontrollen men blir lurade av kartan. Vi hittar direkt en liten ruin men utan kontroll, det är inte den Sheepfold vi skall ha så vi börjar leta. Tempot stannar av när vi diskuterar och vi känner direkt vilka oerhört små marginaler det är i den här miljön, kylan kryper in på nolltid. Skulle något hända som kräver stopp måste man blixtsnabb in i alla skydd man har med sig. Vi kan inte stå och fundera här, bestämmer oss för att springa upp på Meldon Hill där det finns en Cairn (röse) för att få en möjligen säker punkt att utgå från. På vägen dit hittar vi en ruin till strax bredvid den första, men ingen kontroll här heller!? I sista sekunden upptäcker jag något orange som svagt skiner igenom snön i lampans sken, det är kontrollen som är helt översnöad. Otrolig tur att vi hann se den och ett bevis för att vi fortfarande är först på banan.

Sträcka 6 – 2,5 km rakt upp på ett flackt fjäll utan några hållpunkter. Gick spik på, men missar med några meter ändå i den dåliga sikten.

En härlig känsla, vi ligger först, har inte gjort några stora bommar än och lyckats hyfsat bra med den första stora utmaningen så vi drar vidare i en härlig svag utförslöpa med vinden i ryggen. Vid 8’an är vi nere och vänder vid en gård innan det är dags att ge sig upp på fjället igen rakt mot vinden. Till och från gården är det ett par km väglöpning där jag och Kerstin kommer lite före de andra två men räknar med att dom kommer ikapp oss in mot kontrollen som de gjort tidigare. Den ser ju enkel ut, bara att gena ned från vägen vid en bäck mot nästa, eller?

Det ser lätt ut, men två bäckar på kartan är en sak, i verkligheten rinner det vatten överallt. Jag och Kerstin går ned för tidigt och vi får höra efter målgång att Christoffer och Janne börjat leta för sent. Det kostade oss en miss på ca 40 min att leta bäckkrök utefter 4 olika bäckar innan vi kom rätt. Det kändes skit men det var en lärdom, här gäller det att vara skärpt, inget kommer av sig självt.

Ett GPS-spår blir konstigt när man letar efter många bäckar. (De röda pilarna är gränsen till ett militärt övningsområde som var märkt med någon enstaka skylt, vi var varnade att om vi såg några uppstickande metallföremål skulle vi inte röra)

Kartgrubbel i mörkret Photo: Steve Ashworth

Nu hade vi lärt oss ännu en gång, ha koll, hela tiden, lita på kompassen och höjdmätaren. Höjdmätaren, tack för lånet ännu en gång Henrik, använder barometertryck. Eftersom vi inte får ha någon form av GPS, klocka eller telefon som kan hjälpa till med navigering eller avståndsmätning, är den närmast livsviktig för orienteringen i den här miljö. Att räkna steg fungerar bara inte när terrängen omväxlande består av grästuvor, ljung och stenblock och allt är täckt med 1 dm snö, dessutom är det aldrig plant. För att veta när man är framme är det kompasskurs och rätt höjd som gäller i många lägen.

Snöandet fortsätter och vi fortsätter. Det är nästan lite bättre att vara uppe i snön där det är fruset för lägre ner är det blött hela tiden och nytt vatten kyler hela tiden ned fötterna trots Sealskins sockor som inte hinner isolera, men i snön på fruset underlag hinner dom bli uppvärmda och sköna igen. Vi sliter oss fram genom ljung och tuvor, det flyter på bra, klockan är någonstans på småtimmarna, men det är långt kvar. Funderar en stund på vad det är som gör att en del vill utsätta sig för det här frivilligt, t.o.m betala en massa för det, när säkert minst 99,99% av befolkningen hellre ligger och sover sött i sina sängar, men jag kommer inte på någon bra förklaring, ju mer man håller på ju mer lockar nya utmaningar.

Bemannad kontroll ute i snöstormen     Photo: Andy Jackson

Efter några långa sträckor kommer vi fram till en liten cabin ute på fjället, den enda bemannade kontrollen på banan, den finns där som en möjlig tillflykt om det skulle krisa men vi har inga problem så det är bara att fortsätta. Vi kommer ihop med olika lag lite till och från på några sträckor här men känner att det flyter på riktgt bra, det är vi som plockar kontrollerna först och oftast direkt utan något letande.

Här blev vi riktigt nöjda, kontroll 15, 16 och 17 plockade vi klockrent

Nu flyter det på bra med orienteringen    Photo: Steve Ashworth

Det är bara 4 kontroller kvar, jag råkar kommentera att vi kommer inte klara 12 h med 13 borde vara lugnt. Jovisst, det var lite mer än bara kvar. Till 18 kontrollen skulle vi korsa Englands ”Grand Canyon” som High Cup ravinen kallats, väldigt mycket överdrivet men utmanande ändå med en extremt brant grässluttning på 200 höjdmeter att kräla uppför. Sen kom sträckan till kontroll 20 där vi läste fel på tillåtna passager genom stenmurar och vi får göra en extra omväg på ett par kilometer. Trots att det ljusnade på väg till 18:e kontrollen rann tiden iväg så vi missade både 13 och 14 timmar, men i mål kom vi på 14:20. Bara 4 av 12 startande lag tog sig runt elitbanan och vi var ett av dom.

Den optimala sträckan på 48 km visade sig bli 58 km för vår del enligt GPS trackern som vi haft på ryggan. Den extra milen fördelade sig nog ungefär lika i tre delar mellan bäckletande, stenmursomväg och summan av lite småbommar. Trots att det drog ut på tiden och trots de missar vi gjorde så är vi riktigt nöjda i år. Vi kom runt, vi lyckades närmast perfekt med orienteringen på många svåra ställen och vi lyckades hålla energin uppe och ett hyfsat jämt tempo loppet igenom trots mycket sämre träningsläge i år. För min del har längsta långpasset sedan i somras bara varit 25 km, nu blev det mer än dubbelt så långt, kroppen minns tydligen hur den skall fungera när det är lågintensiv uthållighet som gäller och hälsenan kändes inte av något alls under loppet, inte mycket efteråt heller. Nu kan man börja blicka framåt mot nya berg.

Det syns inte på nattbilderna hur tjockt det var, men den här bilden är tagen vid den bemannade kontrollen efter gryningen, den säger en del. Photo: Andy Jackson

Liknande inlägg

6 Kommentarer

  1. Camilla Ä

    Imponerande Bosse och bra skrivet! Så bra att hälsenan håller och att du är igång igen efter skadan!! Grattis till er båda för en imponerande prestation!

    Reply

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X