Oj vad länge det blev tyst här på bloggen. Det är lite svårt att hitta den där motivationen att skriva när det är en lång time out i löpningen och bara en massa rehabträning, men nu börjar det komma lite ljus i tunneln. Ja jag vet, jag skall inte alls klaga, det finns dom som har det sååå mycket värre på många olika sätt, men nu är det här en blogg om känslan och äventyret med löpningen i bergen så lite måste jag få klaga. Nog med gnäll nu, vad är det som är hänt under två månader i rehab tunneln då?
Jag bestämde mig direkt för att ställa in hela hösten när det gäller lopp och tänka långsiktigt, låta en gammal hälsena få återhämta sig steg för steg. Försökte bilda mig en egen uppfattning om problemet, få lite expertråd och lägga upp en plan. Någon tydlig diagnos har det naturligtvis inte blivit, mest lite olika teorier där mina egna ligger hyfsat i samma riktning som expertisen. Baserat på detta har det blivit rehab för att träna i stort sett allt från tålederna upp till bålen, både för att få upp styrkan och rörligheten i alla delar och för att få båda sidor att funka så lika som möjligt. Basen är naturligtvis tåhävningar på olika sätt, men det är många andra övningar också. Jag lyckas få till ett rehabpass i stort sett varje dag, oftast 15 min men ibland upp till 1 h. Det är bara på en punkt som jag protesterat mot delar av expertisen och det var att inte bli tejpad. Senan och allt annat stärks genom belastning då skall man inte avlasta med tejp. Det är OK med tejp om man "måste" tejpa för att tävla eller träna just då, men om man skall bygga långsiktigt är det fel väg känns det som, vi får se om jag har rätt.
Det går inte bara att rehabträna om man skall hålla lite kondition och träningsglädje kvar så för att lösa detta har jag fortsatt med cirkelfys på F&S, lite crosstrainer trampande på samma ställe och så fick det bli inköp av en MTB för att komma ut på stigarna och få lite längre pass. Crosstrainer är iofs raka motsatsen till träningsglädje, men det är effektiv träning för pulsen och bra backträning om man har rätt belastning och detta nästan helt utan att alls belasta något nedanför knäna. MTB'n däremot blev riktigt mycket träningsglädje, en chans att uppleva alla gamla stigar på helt nya utmanande sätt :)
Vad är det då som är ljuset i tunneln? Jo de senaste 2 veckorna har jag försiktigt börja springa igen, första passet blev det bara 2 km !! men i morse blev det 10 km och det kändes OK. Det känns en del till och från, men det blir inte värre och det fungerar utan problem att springa, med ett undantag...
Det blir sämre när jag springer på asfalt eller hårda motionsspår, även om det är korta sträckor, däremot är det helt OK att springa på riktigt bökiga naturstigar. Egentligen är det nog inte så konstigt, kroppen vill tillbaka till det naturliga, det som den är skapt för, tillbaka till skogen och till bergen.
