Oj vad tiden rinner i väg fort, det har gått 3 månader sedan vi var på Kilimanjaro och inte en rad har det blivit på bloggen. Första månaden gick mycket av fritiden till att arrangera Black River Run, men det stora problemet sedan har varit mina trilskande hälar och andra krämpor som varit en konsekvens av det. Löpningen har gått på sparlåga och motivationen har inte varit på topp. Men nu skall jag inte klaga mer, jag lovade ju att berätta om häftiga upplevelser, på stigarna i bergen, upplevda på ett annat sätt än i löparskorna denna gång, mot Kilimanjaro.
Vi landade på Kilimanjaro International Airport vid foten av berget, en hel liten flygplats bara till för all turism till berget och till all safari som finns i närheten. Tyvärr var det mörkt när vi landade så berget fick dölja sina hemligheter för oss ett tag till.
Första dagen var en acklimatiseringsdag för att få ordning på packningen och hinna med en liten kort vandring för att mjuka upp benen efter resan. När vi åkte från hotellet för vandringen vände alla sig om för att se berget men där var det bara moln, eller? Plötsligt avtecknar sig toppen ovanför molnen, det är en mäktig känsla när man ser och känner vad världens högsta fristående berg innebär. Toppen är nästan 5000 meter ovanför oss, men ändå bara 3 mil bort.
Vandringen för dagen blev bara några km fram och åter men det var skönt att komma igång och fint att få se en del av landskapet vid foten av berget. Vattenfallet var riktigt fint det också, än så länge finns det vatten, men när det sista av glaciärerna på toppen har smält, om 10 år tror man, lär det bli extrema problem för folket här. Vi shoppar lite sista förnödenheter på en lokala "supermarket" och åker sedan tillbaka till hotellet för att packa klart, få lite information, äta och sova i en säng en sista natt på ett tag.
Det blev en skön natts sömn på hotellet, men så var det dags. Dags att packa in all packning, 16 deltagare, ett antal guider och en hel del utrustning i och på en liten minibus. Det tog en stund men in kom allt och alla och så började en 3 timmar lång bussresa runt till västra sidan av berget. Vi hade valt en vandring som skulle följa Lemosho Route, den längsta leden upp på berget. Dels för att få en eller två dagar extra acklimatisering och dels för att den skall vara finare och med betydligt mindre folk. Med det valet var det bara att dra upp knäna till hakan och "njuta" av en guppig bussresa några timmar. Stegräknaren i klockan tyckte jag gått drygt 9000 steg när vi kom fram så lite guppigt var det, men intressant att uppleva lite av livet vid sidan av de stora turiststråken.
Äntligen kom vi fram till nationalparken, men inte till Lemosho utan till Londorosi Gate. Här fick vi i varje kliva ut och räta på benen. Det hann vi göra ganska länge för det tog 2,5 h att registrera alla för tillträde in i nationalparken och för invägning av all packning som skulle tas upp av bärare. Den fick väga max 20 kg per person, utöver det hade vi en egen dagspackning på knappt 10 kg inklusive 4 liter vatten var. Efter alla procedurer var det så in i bussen igen och en sista halvtimma guppig och damming bussresa fram till Lemosho Gate och äntligen var det dags att börja vandra.
Vi är på väg mot målet. Vi har väntat i drygt 1,5 år sedan idén föddes och nu är vi på väg, bara att nöta på, sätta den ena foten fram den andra och fortsätta så. Det är man ju van vid från alla löplopp i bergen men nu är det på ett helt annat sätt, extremt långsamt för att spara på energi och för att låta kroppen hinna acklimatisera sig till höjden. Förutom att hålla ned farten så gäller det att ANDAS, ständiga uppmaningar från Ola och Natti som guidar oss. ANDAS djupt och stabilt så funkar det bättre på höjden och så DRICK, lika ständiga uppmaningar om att dricka, helst 4 liter om dagen.
Första dagen har inte så många ljusa timmar kvar så det är bra och givetvis genomtänkt att den första lägerplatsen bara är en kort bit på 7 km och 500 höjdmeter upp genom regnskogen på bergsluttningen. Härligt grönskade omgivning med precis lagom temperatur och fuktighet när vi är där. Det är mycket växtlighet men vi ser inte så mycket djur mer än en del apor och fåglar.
Dag 2: Nu är det dags för den längsta dagsetappen på vägen upp i kilometer räknat. Visserligen bara 11 km men vi skall upp 750 höjdmeter till Shira 1 camp som ligger på 3.500 möh. Det startar med fortsatt vandring genom regnskog, men den övergår ganska snart i torrare skog med träd helt inklädda med lava. Ännu högre upp minskar växtligheten mer och mer, först täta stora buskar och till slut ett hedliknande landskap med allt glesare buskar.
Vandringen går bra och vi nöter på sakta men säkert, ett kliv i taget, det blir ganska tätt mellan stoppen för att fylla på energi och dricka och dricka igen. Halvvägs upp är det dags för lunch på en liten bergskam i buskvegetationen.
Solen som sken och värmde i början av dagen byttes snart ut mot vandring i moln och dimma tills vi kom upp till Shira Ridge. Precis lagom börjar molnen lätta på den höga höjden och ett mäktigt landskap breder ut sig. Framför oss ligger Shira calderan som är resterna av vulkanen Shira, större än Kilimanjaro i dag, men som för länge sedan rasade in i sig själv, nu är det istället en av världens högst belägna platåer. Där nere ligger vårt nästa nattläger och tvärs över slätten skall vi vandra i morgon för att sedan fortsätta upp och runt toppen som vi kommer bestiga på baksidan härifrån sett. Men innan dess får vi en mäktig solnedgång i Shira campen och med en natt på 3.500 möh är det redan några som börjar känna av höjden.
Berget ligger där och väntar på oss i kvällssolen, dit bort är det nu 4 dygn kvar tills vi skall göra vårt försök att nå toppen, men vandringen dit bort återkommer jag till... om några dagar.