För andra gången i mitt liv sprang jag ett lopp helt utan att tänka på tempo eller tid. Jag som annars är väldigt resultatinriktad fick en tankeställare under helgens jobbresa i Frankrike där vi fick lyssna och lära av den svenska ideella föreningen Glädjeknuff och deras systerförening i Frankrike, Dunes d´Espoir. De ger funktionsvarierande ungdomar möjlighet att uppleva något som vi ofta tar för givet; att vara med i en löptävling. Jag och två till kollegor fick springa ett 28 km långt löplopp med dem och föra fram ungdomarna i deras joëletter, och det var verkligen en unik upplevelse!

Löpning är till stor del en individuell prestation, även om man springer stafetter i lag eller duolopp. Inom mina löparkretsar är det ett stort fokus tävling och jag upplever att det är en viss hets kring kilometertider, optimering och utrustning. Jag är själv en starkt bidragande orsak till den inställningen, och jag vill heller inte förlora den delen av träningen. Det är ju trots allt en del av charmen, och det som håller motivationen uppe på de lite mer tyngre dagarna. Men löparna i Glädjeknuff och Dunes d´Espoir drivs av helt andra saker. Deras fantastiska entusiasm präglade hela loppet och de franska löparna var otroliga stämningshöjare! Under hela loppet skanderade de sin egen föreningsramsa eller ungdomarnas namn, och brydde sig inte alls om tempo eller tid. De ville bara sprida glädje och bjuda in fler till deras gemenskap, och det lyckades de med samtidigt som vi förde totalt 7 ungdomar framåt i olika omgångar med hjälp av fyra joëletter.

Glädjeknuff anordnade för andra året i rad en resa ned till Angers och detta lopp, som möjliggörs genom sponsorer. Tack vare ett fantastiskt engagemang från bland andra Viktor Winterglöd (grundaren till Glädjeknuff), Anders Sandegård och Tomas Amneskog får ungdomarna och deras familjer känna en gemenskap och inkluderas från ett utanförskap som kan uppstå genom att deras funktionsvariation hindrar dem från att delta i olika sammanhang. Vi fick detta berättat för oss av Viktor, Anders och föräldrar till barnen som var med, och det var just känslan av samhörighet som de betonade extra. Vi fick alla en väldigt stor respekt för alla som är involverade i Glädjeknuff, som ideell eller familj. De berättade att de även sprungit några lopp i Sverige, men att mentaliteten i Frankrike är en annan när det gäller att springa med en joëlette på löptävlingar, Dessa vagnar tar upp en del plats och att springa med dem i lopp är många gånger helt accepterat i Frankrike, medan det är varierat mottagande av arrangörer i Sverige. Skillnaden blev för oss tydlig när vi placerades längst fram i startledet och fick starta fem minuter före alla andra löpare, eller när de främst placerade löparna hjälpte oss upp för en brant backe på en smal stig istället för att försöka ta sig förbi själva. Hade det hänt i Sverige? Kanske, men det är inte självklart. Till saken hör kanske att joëlette är en fransk uppfinning, och det är ett välkänt redskap i Frankrike medan det fortfarande är väldigt anonymt i Sverige.

Jag visste att vi inte skulle fokusera på tid eller tempo under loppet, så kvällen innan start var jag helt avslappnad. Jag brukar annars kunna vara spänd eller smått nervös inför ett långt lopp, men nu kändes det bara roligt och spännande! Vi var mellan 6-9 löpare som hjälptes åt vid en vagn, och i mitt fall hade vi svenska Elliot och Michelle som åkte med halva loppet var. De var väldigt duktiga och så glada hela tiden! Loppet går under benämningen ”urban trail”, en bansträckning som tog oss runt i städer och samtidigt på stigar i fin natur. I det här loppet fick vi bland annat springa på smala stigar och branta backar, genom en skola, en simhall, en kyrka och uppför massa trappor (i ett fall fyra våningar upp) och tillslut upp på en äldre borg mitt i staden precis innan målgång. Det här gjorde att vi många gånger fick lyfta vår joëlette över många hinder, moment som gjorde loppet annorlunda men grymt roligt! På enkla och platta sträckor sprang en person och höll i handtag bak (väldigt likt att springa med en skottkärra) medan en till person sprang och höll i handtag fram. Då det behövdes uppför backar fanns det rep som två kunde ta fram och dra i för att hjälpa till och övriga personer kunde hjälpa till på sidorna. Vi roterade på dessa platser ofta för att hjälpas åt så mycket som möjligt, och det var häftigt att samarbetet fungerade på en gång trots att vi var några som aldrig hade sprungit med en joëlette.

Efter en riktig gåshudsstart med skanderande fransmän var alla adrenalinfulla och vi for iväg i ett rätt högt tempo. Farten varierades sedan beroende på terrängen, och efter att Elliot och Michelle bytt platser efter 15 km så höll vi ett lugnare tempo mot mål. Vi anpassade oss om någon upplevde att farten var för hög, vi tog någon liten paus och inte en enda gång under loppet kollade någon efter kilometertider på klockan eller kommenterade tiden. Det var väldigt befriande att bara ta utmaningarna som de kom och enbart fokusera på vår joëlette med Elliot och Michelle som njöt av varje sekund! Tider och tempo är verkligen inte det enda som räknas under ett lopp, utan att här få bidra till att göra Elliot, Michelle och de andra ungdomarna glada var motivation nog. Kilometrarna har aldrig gått så fort som under detta lopp med Glädjeknuff och Dunes d´Espoir!