David:
Jag säger som alla andra; vilken vår (läs sommar) vi har! När maj månad och denna värmebölja precis börjat valde jag bort Umeås 25 grader för att åka upp till Riksgränsen och förlänga skidsäsongen. Vårvintern är verkligen helt fantastisk uppe i fjällvärlden och det brukar finnas tillräckligt med snö för att få fin skidåkning, men värmen hade även nått upp dit.. När vi anlände till Riksgränsen under torsdagen hade det under ett par dagar varit upp mot 20 plusgrader i solen! Det följdes upp av ännu mer sol på fredagen, för att sedan övergå till spöregn under fredagskvällen. Så det kändes inte som att vi missade så mycket av sommaren hemma, haha!
Vi var fem stycken som bestämt oss för att gå på topptur hela helgen. Det innebär att man har ett par randonnéskidor med en bindning som gör det möjligt att knäppa lös hälen, och med ett par stighudar som man fäster under skidan kan man då gå uppför bergen för att sedan få fin åkning ned igen. Det är ett fantastiskt sätt att ta sig snabbt över fjäll och berg på vintern, och vyerna det ger är otroligt fina. Man kan komma ut på fjället helt ensam, långt borta från pister och liftar, vilket är en enorm frihetskänsla. Definitivt en av de bästa sakerna att göra på vintern och våren och något jag varmt kan rekommendera att testa!
Det finns olika typer av skidor, bindningar och pjäxor för randonné - allt från alpin utrustning som är försett med gåläge till avancerad (och lätt!) utrustning för tävlingsformen skimo. Ju lättare utrustning, ju snabbare kan du gå. Många som tävlar i skimo jagar ofta efter att få ned vikten på sin utrustning, och tillslut handlar det enbart om gram. Enkelt förklarat blir utrustningen mer instabil ju lättare den blir, men idag görs det även fantastiska skidor som inte väger nästan någonting, och då är det ett måste om man ska upp och ned på olika berg så snabbt som möjligt. Jag som enbart går på tur för att njuta har ett mellanting mellan tung och lätt utrustning. Jag gillar det bättre för att jag då får stabilare skidor för utförsåkningen, men lite extra träning uppför :)
De två första dagarna hade vi fina turer i både Sverige och Norge. Vi hade tur med vädret, även om det var varierande. Ena förmiddagen strålande sol och nästa eftermiddag spöregn, med lite mulet väder där emellan. Men en del av tjusningen är att vara ut i alla väder, och det är alltid nyttigt att bli påmind om hur fort vädret kan svänga i fjällvärlden. Varje dag innbar ca. 5-6 timmar på skidor i ett behagligt tempo. För att orka hela dagen gäller det att äta/dricka (speciellt i den värmen vi hade!) och att man inte har för bråttom. Hur som tycker jag att man blir alldeles nöjd och glad när dagen är slut, för då har man varit ute en hel dag och får kompensera tappade kalorier med massa mat!
Trots att vi hade en åtta timmars bilresa hem på söndagen så åkte vi ändå in i Norge för en tur. Målet för dagen var att gå upp på Ippochokka och åka i en av bergets rännor. Bilvägen dit är bara är öppen sen vår och sommar, och nu hade det varma vädret gjort vägen upp på fjället helt snöfri och toppen var då inom räckhåll. Pascal och Felix stod för idén och är duktiga alpinister/klättrare, men jag blev utmanad av det här åket! Nedifrån såg det ut som att insteget saknade mycket snö, och då skulle vi vara tvugna att klättra ned första biten för att sedan ta på oss skidorna i rännan. Skidåkningen är inga problem för min del, men momentet med klättring är inte jag så erfaren av och därför började pulsen höjas. Hela toppen var dessutom omgiven av dimma när vi gick upp, och väl på toppen var det inte så oväntat whiteout.
Jag fascineras alltid över hur respektingivande avstånden är i fjällen och det faktum att man alltid klarar mer än man tror. Oavsett om man turar på skidor, springer eller vandrar i fjällen så kan ett utpekat mål kännas heeelt omöjligt att klara av under en dag. Men när man väl börjar gå eller springa så märker man snabbt hur fort det går att ta sig fram. Helt plötsligt har ett antal höjdmetrar tagits, och genom att metodiskt ta sig fram under flera timmar så hinner man med väldigt mycket på ett par timmar. Efter att ha vistats mycket i fjällen blir man van det, och det blir mest häftigt att känna hur långt man kan ta sig. Men samma respekt har jag för branta berg. Mitt otränade öga tyckte att Ippochokkas ränna såg helt omöjlig ut att klättra ned i. För brant, för brant och för brant intalade jag mig när jag såg de lodräta klippväggarna och en smal, stenig passage längst upp.
Den inställningen ändrades så fort vi letat oss fram till rännan och såg hur det faktiskt såg ut. Det var inte lika brant som jag väntat mig, utan det såg mer ut som att det skulle bli en fin utmaning när Pascal klättrat ned och kollat så att det var åkbart. Adrenalinfylld och fokuserad tog jag mig lugnt nedåt. Snön var djup och stabil vilket gjorde att vi fick bra "trappsteg" att gå i, innan vi kunde ta på oss skidorna och åka ned. Åkmässigt var inte snön den bästa, men det var också utmaningen som stod i centrum. Så sjukt roligt!
Efter åket fick jag en härlig endorfinkick och vi var allmänt nöjda! Peppad på nya äventyr och övertygad om att fjällsemestrar är de bästa påbörjade vi en lång resa hem. Strax efter midnatt var jag äntligen hemma hos Camilla och Carla igen, och på måndagmorgon väntade ännu en dag på jobbet som idrottskonsulent. Jag kan verkligen inte klaga på min tillvaro!
Roligt att ni tog er tid till att läsa, och ha en fin söndag!
