Nja. Som sagt. Det här med att gå gravid innebar en liten dipp med skrivandet. Lite dumt tänker jag så här när vi är nästan i mål. Jag har ju ändå valt att ta mig ann ämnen som har med den mentala delen av välmåendet att göra och inte bara den fysiska. Så jag borde ju haft en uppsjö av saker att skriva om de senaste månaderna. Men det har liksom inte blivit så. Min fokusering har varit att gå till jobbet och att leva lite där mellan. Nu är det dock slut på jobbandet. Jag hade egentligen sagt 13/10 som sista datum men sen kom det över mig- poff! Min kropp bara vill inte stå 8-10 tim i en butik längre. Den vill vila upp sig och ta tillvara på hösten. Och just det rådet har regnat över mig: se till att få tid till dig själv!
( sen om Försäkringskassan tycker likadant är en helt annan sak )
Men vad kan jag säga så här 34 veckor in? Nu ska jag egentligen vara lite tyst. Jag har haft det väldigt bra och när jag vägde mig för ca 2 veckor sedan hamnade vågen på +8kg. Jag är fullt medveten om att det inte är alla som har det så men det har också givit mig en större förståelse för allt och allt det kan innebära. Men åsikter har folk ändå. Det har varit ett evigt tjatande om hur liten jag är. Vilket gör bara att jag vill fråga: så hur stor vill du att jag ska vara? Är det så att man måste bli stor, otymplig och gnällig som gravid? För även om jag inte har gått upp så mycket så är det ändå flera kilo mer än vad mina höfter, knän och bäcken är van vid att bära runt på. Att kunna fortsätta med träning ( om än lite annorlunda ), klara av att jobba och må allmänt bra är inget som man ska? Jag kan dock tillägga att jag betalar priser för det nu- även exakt i den här stunden som jag sitter och skriver detta. Jag har en fot i mitt revben som ibland känns som en enorm håll ( fast jag är helt still ), eller som att något sitter fast mellan revbenen, eller som tredje känslan- att det är ett hål på lungan. Sug på den. Sen vet vi inte- jag kan få en helvetes födsel som gör att jag inte vill komma i närheten av ett sjukhus i flera år framåt......
Jag väljer att avsluta det här lilla inlägget med att säga: nu kommer det komma mer inlägg. Nu har jag mentalt kommit ur dvalan lite och lusten att skriva är här.
