HeaderAD

Inför Nordic Race 2018

Jag mår illa av nervositet. Min man uppmanar mig till att ta en tugga till av bananen, men illamåendet säger stopp. Det är 8 minuter kvar tills dameliten startar i Nordic Race och jag är en del av den. Egentligen finns inget att må dåligt över, varför reagerar kroppen såhär egentligen? Låt oss se om jag kan förklara.

Förra veckan sprang jag Tough Viking Stadion i Stockholm. Då min bror och hans tjej skulle springa loppet tänkte jag att jag hänger på. Passa på att träffa brorsan och även få dra av ett lopp för att det är så kul. Inga krav eller funderingar, utan mer träna på att springa lopp. Allting klaffade och jag kunde trycka på såpass i löpningen att jag placerade mig 5:a i min åldersklass (med 17 sekunders marginal!). Den placeringen betyder att jag har kvalificerat mig till VM i OCR till hösten, vilket var betydligt bättre än vad jag hade hoppats på.

Tillbaka till dagens lopp. Första gången jag springer Nordic Race, men inte första gången jag springer lopp på Amager Strandpark. En av anledningarna till att jag är i Köpenhamn idag är för att detta lopp är en möjlighet till VM-kval, men eftersom jag löste det förra veckan så har de tankarna försvunnit iväg. Har inte känt någon oro eller nervositet alls i veckan och när vi rekade banan igår var mitt största orosmoment all sandlöpning eftersom jag vet hur tungt jag har haft det i löpningen här tidigare. Det fanns några nya hinder som jag aldrig testat innan, men med ett härligt självförtroende tänkte jag att ”äsch, det där löser jag imorn på nått sätt.” Lite väl kaxigt kanske och framåt kvällen kommer några nervösfjärilar fladdrande, men jag kunde sova gott utan tankar på kommande utmaning.

Frukost, utcheckning och resa till loppet, inga konstigheter. Heja på kompisar och bekanta, inga problem. Hämta nummerlapp, elitbriefing och uppvärmning, nemas problemas. Herrarnas elitstart går och helt plötsligt är jag knockad av nervositet.

– Ska du värma lite till? Undrar min man.
– Eeeeh. *kryss i mössan* Jag vet inte, ska jag?
– Men det kan väl vara bra, fortsätter min man peppande.
– Nä, jag måste…

Högst oklart vad jag måste.
Jag vill inte stanna och titta på hindret Monkey valley, vilket hade varit bra för att se teknik.
Jag vill inte fortsätta värma upp för att jag känner att jag måste vara nära startområdet.
Jag vill inte göra något annat än att stå och glo och vänta på att tiden ska gå så att jag äntligen kan få gå in i startfållan och springa iväg.

Pulsen är hög. Hjärtat slår. Jag har ont i magen. Huvudet är ett enda stort surr.

Jag får tillslut kliva in i startfållan. Surret i huvudet fortsätter och hjärtat slår om möjligt ännu hårdare. Speakern snackar och jag hör inte ett ord av vad han säger. Och sen går startskottet och jag är äntligen iväg. Allt som finns är min andning och hindret som kommer framför mig. Nervositeten är bortblåst och nu är det bara framåt som gäller.

Att vara nervös betyder att du bryr dig. Att det du är påväg att göra något som är viktigt för dig. Känslan i startfållan är fruktansvärd, då ifrågasätter jag alltid mitt beslut om att överhuvudtaget springa lopp. Så fort starten har gått är den känslan glömd och jag känner ett sånt rus. Stunden av nervositet gör känslan av att gå i mål så mycket större. Kontrasterna ger upplevelserna.

Se på din nervositet som något fint. Du är påväg att göra något som betyder nått för dig. Lär dig hantera den om den är för paralyserande, men se även nervositeten som en del av upplevelsen. Lär dig att uppskatta den, du gör något som betyder nått för dig.

Liknande inlägg

1 Kommentar

  1. Pingback: Race report från Run Dirt Race 2018

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X