Vilken helg!
Jag skriver det här med trasiga händer och armar jag knappt kan räta ut efter ansträngningen i helgen. EM i OCR gick av stapeln i Esbjerg, Danmark. Jag var där med stora förhoppningar om en rolig, utmanade, tuff helg där jag skulle springa lopp fredag, lördag och söndag. Tufft och utmanade - absolut och 3 lopp genomförda, någorlunda.
Arrangören hade skapat en fantastisk bana, men tyvärr skulle jag inte klassa den som en OCR-bana, utan snarare en Ninja Warrior bana. Skillnaden? I OCR har du hinder som utmanar hela kroppen, du ska lyfta, klättra, hänga, springa, dra, svinga, medan i Ninja Warrior handlar det mer om greppstyrkehinder, bara. Fredagens bana var det totalt 2 kvinnor som klarade av och på lördagen var det endast 13 av 50 elittjejer som lyckades ta sig i mål med armbandet i behåll (=klara alla hinder), så det var inte bara jag som fick se mig besegrad.
Med tanke på min träning inför EM var jag helt inställd på att jag kommer inte kunna göra en liknande prestation som under VM, men jag var inte beredd på att känna mig så knäckt. Efter 5 hinder på den korta banan fick jag klippa armbandet. Jag klarade några hinder, men det fanns inte en chans att jag skulle lyckas med flertalet av dem.
Lördagen gick bättre och under 11 km kunde jag ändå känna att "det här är ju varför jag är här!". Några lite svårare hinder, något jag behövde två försök på, men ändå genomförbara, tills det tog stopp och jag fortfarande hade 10 tunga greppstyrkehinder kvar. I nästan en timme stod jag och försökte ta mig igenom ett hinder, tillslut lyckades jag med halva, jag tog mig till vilan i mitten, men kunde inte fortsätta. Med underarmar som krampade var det bara att ge upp armbandet och fortsätta banan runt.
Söndagens tävling var en lagtävling där jag på allvar funderade på att vi inte skulle ställa upp. Jag hade skadat mitt knä under fredagen och eftersom flertalet hinder var detsamma kände jag ingen större motivation till att springa ytterligare en gång. Men de andra två ville köra, så vi startade. Vi sprang var sin sträcka, det gick ok, men de andra två tävlingarna satt kvar i armarna. När en av lagmedlemmarna slitit sig blodig på ett hinder klippte vi banden. Vi tog oss i mål, men upprymdheten jag kände efter lagtävlingen i VM fanns inte.
På totalen, kul att träffa folk och umgås med lagmedlemmarna, skoj med nya hinder, men ett arrangemang med så få som klarar av banan lämnar ingen rolig eftersmak tyvärr.
Tänkte återkomma med lite fler bilder och detaljer från loppen i ett senare inlägg.
För dig som vill lyssna på vad som hände finns rapport från dag 1 redan släppt på OCRpodden, dag 2 borde komma snart och där kanske min ljuva stämma hörs ;) .
