Igår hade jag 3 timmar på fjället. Nyfiken på allt med en känsla av frihet och lugn. Jag har kämpat som en idiot med mina ben och fötter i hur många år som helst. Alltid med samma resultat. Nya skador. Jag har hatat mina ben, hatat mina fötter. Aldrig känt mig tillräckligt bra. Aldrig accepterat orden ta det lugnt. Aldrig vågat känna efter. Stängt av och bara kört. Gör det ont så kör vidare, kör på ännu hårdare. Är benen skadade går det alltid att hetsa alternativ träning. Är det trasigt tejpa ihop skiten med silvertjep. (Nej testa inte, ingen bra idé jag lovar)

Jag har kört på med mina grejer och det är tydligt att det inte fungerar. Senaste året har jag hittat fjäll och berg. Det får mig att värdesätta löpningen ännu mer. Det får mig att våga testa nytt. Under senaste månaderna har jag gått från att tvivla totalt på att jag någonsin kommer kunna springa skadefri till att långsamt börja tror på mig själv. Jag har gått från att stå mitt i skogen och gråta så fort det kommer en nedförsbacke som är lite för brant till att spring ner för fjäll trilla i leran på rumpan. Skratta och springa vidare. Jag har börjat känna mina fötter istället för att hata dom.

Senaste åren har dagarna utan ont i fötterna varit så otroligt få. Jag har vrickat fötterna om och om ingen. Stängt av. Kört på. Vrickat igen. En ond cirkel som nu håller på att brytas. Igår var första gången jag kände att jag långsamt börjar lita på kroppen. Dagar som igår på fjället går inte att köpa, inte heller känslorna. De finns där och det är jag otroligt tacksam för.