Vår äldsta son tog studenten i veckan. En fantastisk dag av största lycka och framtidstro, barndomen är definitivt över och dörren till vuxenlivet står vidöppen. Dags för honom att kliva framåt och välja hur han ska leva och vad han ska göra. Han är så redo att fatta egna beslut!
Som förälder är det naturligtvis en glädje att få se sitt första barn växa upp, mogna och bli självständig. Samtidigt som ett litet vemod gnager, att tiden med små barn, skolbarn och ungdomar hemma snart är över. Om 6 år tar vårt yngsta barn studenten och vi är klara med vår uppfostringsperiod. Liksom alla föräldrar funderar vi över vad de bär med sig ut i livet. Hur har mitt sätt att leva och prioritera i vardagen avspeglats i dem?
Eftersom löpningen är en stor del av mitt liv undrar jag hur det har påverkat mina barn. För dem är det nog helt normalt att hallen är överfull av löparskor och att man kan gå klädd i löparkläder hela dagen när man är ledig för att vara redo att sticka ut så fort det finns tid. Att det är inte är något konstigt att det hänger vätskeblåsor på tork i köket och att nytvättade träningskläder tar upp största delen av torkställningen. Löpningen sker inte bara utanför hemmet, det syns överallt i vårt hus.
Jag pratar mycket löpning. Inte tider och prestationer i form av placeringar eller personliga rekord. Jag talar om upplevelserna jag fått under passen. De får höra om nyutslagna träd på våren, att skäggdoppingen fått ungar och att en ovanligt fin del av skogen sorgligt nog just avverkats. De får vara med när jag planerar långpass och kollar in nya stigar på Strava. Kommer jag bort är det ju bra om de vet i vilken skog de ska leta! De tvingas motvilligt med när lopp ska springas och de ska heja på, det går väl an under sommaren men på Sandsjöbackaloppet i vintras var dottern måttligt förtjust... Och när jag har hittat en speciellt rolig runda lockar jag med dem för att de ska få uppleva den, även om det inte blir det mest effektiva passet för mig är det ändå härligt att spring-gå tillsammans. Just student-sonen har faktiskt alldeles frivilligt hängt med på flera löpningar i skogen denna sommar, det gör mig varm inombords att lite inspiration nått fram...
Än så länge är våra tre barns egna idrottande i organiserad form, men när den dagen kommer då de själva får planera vad och hur de ska motionera och träna hoppas jag att det kommer naturligt för dem. Jag hoppas att de hittar sin form av träning som gör dem lyckliga och får dem att må bra. Väljer de löpningen är det ju extra roligt, tänk om jag kan få fortsätta att springa med dem när jag blir gammal!
Framförallt önskar jag att de känner att träning är glädje. Att det är något som ger livet extra mening och välmående. Att det är en del av livet där de inte måste vara duktiga eller vinna eller prestera för att vara bra, utan att tillfredsställelsen kommer inifrån dem själva.
Lycka till alla nyblivna studenter! Kom ihåg att en löptur i skogen ger kraft och klarhet till goda beslut.
