HeaderAD

Långpasslängtan i december

Långpass i vinterfärger.

En oväntad men välkommen ledig eftermiddag gav ett ordentligt långpass. Oplanerat, så lunchhungern och trötta ben gav känslan av flera timmars löpning redan från start. Optimalt? Nej. Ta varje chans till löpning i december? Ja.

När jag ska springa långt ser jag till att jag har ätit bra i lagom tid innan passet. Jag vill gärna ha sovit ordentligt så kroppen känns utvilad och pigg. Förbereder med bra podd-avsnitt så att tiden går fortare och jag får nya tankar. Så är den perfekta uppladdningen inför långpass under den större delen av året. Men december är en månad med andra förutsättningar på grund av alla extra engagemang och vardagsbestyr som ska hinnas med, njutas av och upplevas tillsammans. Ultraträningen är nedprioriterad men uppstår så fort det finns möjlighet. Och helt plötsligt en måndag finns flera timmar av egen tid mellan lunch och skolbarnshämtning. Julstäda? Handla julklappar? Hänga tvätten från igår? Laga de trasiga garderobslådorna?

Nej. Min första tanke är – Äntligen långpass!

Snabbt hem och byta om. Tar en banan och en kopp kaffe medan jag fyller ryggan med sportdryck. Två gels och en Lindt-chokladkula slinker ner i fickan, brer snabbt en ostmacka som ska tas halvvägs. På med Hoka-skorna som blivit favoriter för mitt känsliga knä och ut i solen. Hittade inte öronsnäckorna så jag blir helt ensam med mina tankar och kroppens signaler.

Iväg på asfalten, upp på stigen i skogen och möts på backkrönet av den lågt stående solens strålar i ansiktet. På de skuggiga partierna glittrar fortfarande nattfrosten i gräs och på grenar, i solskenet glimmar det i vattendropparna. Jag ska långt idag, bort till en sjö jag letade stigar kring i somras och nu ska jag se hur sjön ser ut i vinterljuset. Kroppen signalerar att den egentligen är trött och hungrig, så tempot är långsamt och snällt. Jag hör ekorrar som klättrar på granstammar. En tjäder flaxar stor och svart upp från sitt gömställe. Sakta maler jag på och känslan är som den är några timmar in på ett traillopp, trött i benen men ivrig i huvudet. Jag vet att det är detta som är min styrka, att kunna fortsätta lugnt och fint, inte hetsa upp mig för att det går långsamt eller för att det är långt kvar.

Vattnet ligger alldeles stilla på sjön, hundar skäller någonstans långt bort och jag fortsätter längs stränder och över kalhyggen, förbi hästgårdar och igenbommade sommarstugor. Äter mackan när jag går uppför en lång backe och tar chokladen som efterrätt.

Jag tänker på mitt varför. Vad är det som driver mig till detta, varför nöjer jag mig inte med några kilometer på löparspåret hemma? Så mycket enklare och snabbare avklarat. Men jag gillar den här trötta känslan i kroppen, jag gillar när benen är sega av lång tids rörelse och hur det finns en motor, en eld som brinner i mitt inre som matar på, fortsätt, vidare, stanna inte! Ett lugn tar över och jag kommer till ro på något märkligt sätt, det verkar så konstigt att man blir rofylld av att kämpa och sträva framåt, men det är precis vad jag känner. Frid.

Stilla vatten

Har tagit mig runt sjön, är på väg hem igen. Sträckan som tidigare kändes jättelång har jag nu klarat av, till fots blir den min och därmed överskådlig och inte så skrämmande. Solen i ryggen, energi i själen.

Hemma igen efter drygt tre timmar i skogen och nu ska mat lagas, barn hämtas och garderober lagas. Långpass som gav så mycket mer kraft än det tog, fast det var oplanerat och slarvigt förberett. Denna känsla sparar jag för att plocka fram under loppet som ska springas i januari, det går att fortsätta framåt även när kroppen är trött, när benen vill vila och magen kurrar.

Ha en fin andra advent! Spring så mycket du hinner! Njut av friden.

Rimfrostblommor.

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X