När löpningen har fått stå tillbaka till förmån för julförberedelser och rynkan mellan ögonbrynen blivit allt djupare förstår jag äntligen vad som är fel. Då är det dags att göra det enda rätta, att ta en riktigt skön långlöpning.

Knappt hinner jag en kilometer innan jag känner hur axlarna sjunker och de vassa armbågarna rätas ut. Händerna gungar avslappnat i höfthöjd och stegen är korta och lätta på stigen. En ny långtur som jag planerat i huvudet, vackert längs Bohusleden, bitvis pulsandes i mycket snö och halkandes i blöt lera där solen tinat marken. Till sonens ishall i grannkommunen och via hästgårdar och motionsspår i yrande snöfall kommer jag hem igen 3,5 h senare.
Väl hemma är hjärtat lätt och pulsen avslappnad. Inser återigen hur mycket jag behöver löpningen. Beroende, ja verkligen! Kanske ännu mer än vanligt nu när jag har som minst tid för den.

När jag springer långpass försöker jag visualisera loppet som kommer, Sandsjöbacka Trail 82 km, och förbereda mig på problem som jag måste hantera. Mitt distansrekord är Ultravasans 90 km, men detta är nog lika utmanande eftersom vinterförhållandena ger svårare förutsättningar.

Jag försöker skapa och spara minnesbilder att plocka fram när jag är trött, ensam och känslan i kroppen bara är eländig. För hur väl förberedd man än är kommer de tankarna alltid, jag vet det. När de kommer kan jag välja hur jag reagerar på dem. Dras ner och fastna i en negativ spiral som gör löpningen ännu mer besvärlig än den är, eller låta dem susa förbi och använda mig av mentala strategier för att få styrka.

Medan jag springer långpass känner jag efter hur kroppen är när den är trött men hur den ändå kan fortsätta framåt. Jag föreställer mig hur jag springer på stigen under loppet och lägger kilometer efter kilometer bakom mig. Jag tänker på hur det luktar i skogen, hur underlaget känns under mina fötter, hur andningen låter och vilka ljud som kommer från naturen. Hur jag upplever med alla sinnen att jag tar mig närmare nästa vätskestation, nästa mil, nästa berg och ända fram till mål. Smärta kommer i olika kroppsdelar, men ofta förändras känslan och det onda flyttar runt, dämpas och uppstår någon annanstans. När tröttheten kommer, när de tunga tankarna vill snurra i huvudet och när jag känner mig som den mest ensamma och sämsta av alla löpare i hela världen, då ska jag låta de känslorna flyga förbi. Acceptera att de kommer, men inte låta dem stanna. Acceptera att låg energinivå ger dåligt självförtroende men veta att det går att förändra med mat, gels och dryck. Också det faktum att det djupa svarta hålet kan bytas ut mot de härligaste känslorna när jag lyfter blicken och ser min löpning på lite avstånd. Vilken förmån att få springa en hel dag, att få springa under en stjärnklar himmel, eller får oväntat sällskap av härliga medlöpare. Inget tillstånd är för evigt under ett ultralopp, tyvärr inte de lätta men heller inte de jobbiga.

Jag har delat in Sandsjöbacka Trail 82 i 4 större delar, fyra nästan-halvmaraton. Jag har gett delarna namn, med inspiration från Pace on earths blogginlägg om "Mentala strategier för ultralöpning". Mycket intressant läsning, inte bara för ultralöpare utan för alla löpare som vill utmana sig där de är just nu i sin löpning.

0-20 km, Uppvärmning. Inte lägga så stor vikt vid hur kroppen känns utan bli varm, få igång energiintaget, inte tänka på hur långt det är kvar. Springa lugnt, spara på krafterna. Glädjas över att ha löpare runt mig, sedan kommer jag att springa långa sträckor ensam.

20-40 km, Själva loppet. Nu kommer tröttheten smygande men jag fyller på med energi och försöker att njuta av omgivningarna. Här har jag aldrig sprungit förut. Hälften närmar sig, med dropbag-station, nya kläder och varm mat. Går i uppförsbackar.

40-60 km, Kämpadelen. Börjar med torra kläder och mätt mage, känslan av nystart sitter i några kilometer. Med mörkret kommer pannlampslöpning. Äta ofta och tänka starka tankar. Acceptera det som gör ont.

60-82 km, Bara in i mål! Långa kilometer och långa timmar. Men att jag faktiskt har tagit mig till sista etappen ger kraft. De här stigarna och vägarna känner jag igen. Nästan hemma, snart framme. Visualisera målet. Det får ta tid.

Tre veckor kvar! Roligt! Och nervöst...men motar envist bort det oroliga. Jag ska ha en spännande dag. Punkt.

Jag önskar dig en varm och skön julhelg med dina närmaste runt dig. Njut av ledighet och spring ofta, spring med glada tankar!