När en av Sveriges främsta ultralöpare skriver en bok om sin långa, ensamma löpning genom Iran tänker jag att jag ska lära mig massor om ultralöpning. Jag ser fram emot att få nya insikter och idéer om träningsupplägg. Lära mig mer om energiintag, hur man behåller positiva tankar och få mod till egna äventyr. Men när jag har läst färdigt boken har jag fått så mycket mer.

Jovisst handlar boken om löpning. Under Kristinas färd genom Iran blir just löpningen hennes andningshål, hennes ensamma stund på dagen, hennes tid för återhämtning. Under den dagliga löpningen, inte sällan ett marathon eller längre, kan hennes hjärna få gå ner i varv och omstarta, hon reflekterar över känslor och tankar och gör upp planer för de kommande dagarna. Precis som vi alla gör när vi springer. Från oro till lugn. Från stress och upprivna känslor till harmoni och logiskt resonemang. Det spelar ingen roll om man springer genomsvettig i heltäckande klädsel i Iran eller sval i lätta sportkläder i Sverige, resultatet blir det samma, kontroll över sin situation.

Kristinas bok handlar mycket om rädslor. Att vara rädd för det okända men därför ta reda på så mycket fakta som möjligt för att resonera om rädslorna är befogade eller inte. Och att ha en strategi för att hantera dem och de farliga situationer som hon är rädd för ska och faktiskt kan inträffa. I Iran kan hon inte lita på att regimen och poliserna vill henne väl, även om de flesta poliser är hjälpsamma. Men människorna hon möter längs vägen tar alltid emot henne med öppna armar och visar den största gästfrihet och vänlighet hon kan önska.

Att inte våga säga vad hon tycker och tänker, att inte ärligt kunna berätta hur hon upplever regimens förtryck av folket av rädsla för att själv bli fängslad, gör henne bara ännu mer övertygad om hur viktig åsiktsfriheten är. När människor skriver felaktiga, hotfulla eller ifrågasättande inlägg på hennes hemsida låter hon inläggen stå kvar, de har ju rätt att tycka så. Tills hon förstår att inläggen kan orsaka problem för henne och hennes genomförande av löpningen. Hon raderar mycket motvilligt de kommentarer som kan få regimen att uppfatta henne som farlig. Det är starkt, att kunna försvara åsiktsfriheten trots att de som kritiserar henne vill ha ett samhälle där extremister i styrande ställning bestämmer vad som ska vara tillåtet.

Kristina vill vara en inspiration för kvinnorna i Iran. Visa att en kvinna kan vara stark och själv styra sitt liv. Men hon möter de starkaste kvinnorna hon kan tänka sig. Som kan behålla sin stolthet trots begränsat livsutrymme. Som stöttas av sina män, män som säger "no terrorist" och pekar på sig själva och gärna hjälper Kristina med att laga däcken på hennes babyjogger. Kvinnor som driver egna företag och idrottar så mycket det går med regimens kontrollerande ögon på sig.

Tillsammans med inspiration för min ultraträning får jag kunskap om vardagslivet i ett land och en kultur jag inte visste mycket om. Jag får insikter i hur vi kan hantera våra rädslor och fördomar så att de inte begränsar oss i vårt utforskande av världen. Jag får bekräftat att vi har mycket mer gemensamt med andra länders befolkning än vad det finns olikheter. Och hur löpning, träning och strävan efter våra mål för oss närmare varandra, det ger mig en varm känsla inombords. Inspirerande!

Vill du höra mer av Kristina Paltén rekommenderar jag ett poddavsnitt från Pace on Earth där hon och Johnny samtalar om hennes löpning genom Iran, hennes sökande efter utmaningar och äventyr och om utralöpning, såklart!

Glad Påsk!

Ljuset återvänder, solen värmer, våren är här!