Din STORA löparutmaning, vilken är det?
Visst har du en sådan? Det där loppet/ tävlingen/ distansen/ upplevelsen som du tänker på ibland, eller rätt ofta om du ska vara ärlig, och som du ser som ett nästan ouppnåeligt mål. Men bara nästan, för med konsekvent och rätt mängd träning, kost, mental förberedelse och återhämtning skulle du kunna klara det.
Jag har också ett sådant. Ett lopp som kittlar min nyfikenhet och som skrämmer mig, ända sedan premiärupplagan för några år sedan. En riktigt bra mål för fortsättningen på min träningshöst, och fin trygghet i ryggen inför Idre Fjällmaraton. Efter att ha följt kämparna under Kullamannen för några veckor sedan har min längtan efter ett eget nytt stort äventyr växt sig starkare. Ett äventyr som vore så häftigt att klara av!
Det är långt, 82 km, alltså ett 50 miles-lopp. Inte en omöjlig distans för mig, men tillräckligt jättejättelångt för att vara mycket svårt. Det går i teknisk terräng, mycket trail, grusvägar och är kuperat. Det är långt mellan vätske -och energistationerna, så man måste bära med sig sin energi och vätska för 15-20 km åt gången. Man får ha egen karta för att hitta, visserligen är loppet snitslat men jag vet ju att jag lätt springer fel när jag är trött. Jag kommer att springa långa sträckor ensam för jag springer inte fort, jag kommer inte att ha samma hastighet som de flesta andra löpare som springer ett sådant lopp. Loppet går på vintern, i januari. Det kan vara -15 grader, mycket snö och hårdfrusen mark, eller bara 0 grader, regn och slipprig lera. Loppet startar tidigt på morgonen i mörker men jag älskar att springa med pannlampa! Jag kommer att gå i mål på kvällen i mörker, tjoho, pannlampan fram igen!
Kommer att gå i mål... Positiv målbild, det klart att jag kommer i mål, så länge jag inte skadar mig eller inte hinner vid reptiderna. Så länge jag enträget fortsätter framåt närmar jag mig målet, varje steg framåt är ett steg närmare målgång och seger över min trötthet. Oavsett hastighet gör varje enskilt steg att det är kortare sträcka kvar. Det är min styrka, att tänka rätt. Inte min fart.
Det skrämmer mig att det är så många saker som gör loppet svårt, förutom att jag ska springa långt. Men det är det som är det härliga. Det är det som kittlar, att få utmana mig. Jag kommer att få uppleva vacker vinterskog, ödslig natur och i början av loppet höra havet slå mot västkustens klippor. Jag kommer att få känna mig stark och ostoppbar, men också så svag och hopplöst utmattad. Jag kommer att tänka starka tankar och uppmuntra mig själv, men jag kommer också fråga mig varför jag utsätter mig för smärtan och ensamheten. Ja att vara ensam är nog det jag är mest orolig för, att jag inte orkar stärka mig när det är tungt, kallt och långtråkigt.
Springa länge är lite som livet är, alla känslor och alla tankar, från det bästa till det sämsta. Men att sedan av egen kraft få ta sig i mål, att känna att man övervann allt det svåra och genom det blivit ännu starkare – det är ju meningen med livet! Livet som löpare.
Det var det här med att våga. Just den utmaningen som är kittlande för just dig, just nu i livet med just dina förutsättningar. Vi har helt olika drömmar och fantasier, olika möjlighet till träning och återhämtning. Men att våga göra det där du tänker på som galet svårt...föreställ dig hur du kommer att må när det är klart. Visst är det värt att våga och försöka? Kommer vi inte i mål första gången har vi med oss kunskap som underlättar nästa gång.
Nu har jag anmält mig. Sandsjöbacka Trail 82 km, det blir min stora löparutmaning i vinter. Skrämmande långt och äventyrligt kittlande! Vilken är din?
