Det var länge sedan jag skrev en race report! Det har blivit några gatlopp i år, främst på 10 km, men nu när det äntligen blev ett traillopp så förtjänar det en riktig rapport. Jag förvånade mig själv genom att 2 dagar innan bestämma mig för att springa den långa banan på 21 km. Jag ska erkänna att jag inte var riktigt förberedd för sträckan och en skadad tå har gjort att träningen den senaste månaden bara bestått av korta löppass och alternativträning. Men jag såg det som en utmaning och en möjlighet att springa ett långpass i fin och kuperad natur.
Det var så länge sedan jag sprang ett så långt lopp (och dessutom i värme) att jag kände mig lite osäker på hur jag skulle förbereda mig. Hur mycket skulle jag äta dagen innan och vad skulle jag äta till frukost? Rödbetsjuice som jag annars brukar ta en liten glas av innan lopp skippade jag helt eftersom jag ändå tycker magen blir så dålig av det. Det svåraste var dock att veta hur mycket jag skulle dricka under loppet nu när det var så varmt. Jag dricker sällan när jag springer och aldrig sportdryck. Jag bunkrade i alla fall upp med energigels som jag stoppade i bakfickan på shortsen under loppet. Loppet startar i Hammarbyhöjden som ligger bakom Hammarbybacken och det går mestadels på stigar i Nackareservatet. Jag hade generöst nog fått en startplats i loppet eftersom jag bloggar här på trailrunningsweden och när jag skulle hälsa på tävlingsledare och speaker innan loppet fick jag helt plötligt en mikrofon framför näsan. Som tur är så var jag inte alls nervös inför det här loppet så det kändes helt OK. Annars hade jag nog tyckt att det vore väldigt jobbigt att bli intervjuad innan ett lopp. Tvärtemot vad jag brukar skippade jag också nästan uppvärmningen helt. Några minuters jogg och ett stegringslopp blev det innan jag ställde mig i startfållan.
Jag visste att loppet skulle börja med en stegring där vi skulle springa uppför halva Hammarbybacken från baksidan så jag tog det rätt lugnt. Planen var att lägga mig bakom första tjej och sen försöka hålla mig i eller nära täten beroende på hur fort det gick. Efter den första stegringen var jag ändå först men blev omsprungen precis innan vi svängde in på mer teknisk terräng. Jag hängde på den svartklädda tjejen framför mig och sprang sedan om när vi kom in på en grusväg. Jag visste inte då att detta i princip var den enda grusvägen vi skulle springa på. Vi svängde sedan upp på en av många branta sluttningar och fortsatte på små stigar och över stenar. Jag märkte förvånande nog att jag gled ifrån tjejen bakom mig trots den tekniska terrängen (jag tror faktiskt hon bröt senare). Det var riktigt bra snitslat överallt men vid ett tillfälle hängde jag på två killar framför mig och hörde helt plötsligt hur en av dem skrek till att vi hade sprungit fel. Som tur var rörde det sig nog inte om mer än 20 meter för mig.
Det var som sagt många små stigningar. I början sprang jag i alla men sedan ändrade jag angreppssätt och gick i de brantaste för att bli mindre flåsig och kunna springa på när det var platt efteråt. Eftersom det var många stigningar var det såklart även många branta nedförsbackar. Där tog jag det väldigt lugnt eftersom jag inte ville skada mig. En kille som sprang framför mig vrickade faktiskt till foten och blev tvungen att stanna (vet inte om han fick bryta) så det är väldigt lätt hänt. De första 8-9 km hade jag löpare bakom och framför mig som jag åtminstone kunde skymta. Jag gillar att ha det eftersom det gör att jag håller uppe tempot. Efter en mil kunde jag inte längre se någon annan löpare utan jag fortsatte helt i mitt eget tempo. Jag har inte riktigt koll på mina kilometertider men jag har en känsla av att jag sänkte tempot något när jag hamnade själv. Samtidigt har jag inte sprungit något långt lopp på länge och ville ta det säkra före det osäkra och inte riskera att ta helt slut.
Jag försökte se mig omkring lite under loppet också eftersom man vid flera tillfällen springer i väldigt fin natur med utsikt över sjöar. Men det gällde att inte tappa fokus för mycket och hålla koll på snitslarna för det var riktigt snirkliga vägar som banan gick på och flera gånger tappade jag faktiskt fokus och sprang på och upptäckte att jag inte längre följde snitslarna. Vätskekontrollerna var bra utplacerade, ungefär var 5:e km. Det bjöds på sportdryck, vatten, cola, banan och saltgurka tror jag, kanske mer. Jag försökte varva vatten och sportdryck men tror faktiskt ändå att jag drack för lite.
Loppet slutar med att man springer uppför Hammarbybacken, vilket såklart är en extra utmaning. Jag kände mig faktiskt inte supertrött här men visst kändes det att jag hade sprungit 21 km innan :-) Efter toppen var det bara nerför och här gick benen lätt. Jag hade krafter kvar att dra på en rejäl fartökning när jag kom in till målgång på Hammarbyhöjdens IP.
Det var sen extra roligt att mina löparvänner Malin och Petra vann sina 10 km och 5 km -lopp.
Stockholm trail är ett riktigt välarrangerat och trevligt traillopp som jag kan rekommendera alla!
