Om några timmar startar årets Marathon des Sables, kanske inte längre räknat som världens tuffaste lopp men det finns nog med på topp 10 fortfarande iaf. Damklassen ser riktigt spännande ut i år och för svensk del så håller vi tummarna för Elisabeth Barnes som verkar vara sugen på att upprepa sin seger från 2015.
Herrklassen känns inte lika öppen då marockanerna fullkomligt dominerar detta lopp.

Eftersom vi fortfarande är på en Get to Know-basis här på trailrunningsweden.se så tänkte jag passa på idag att dela med mig av mina upplevelser från 2016 års upplaga!

Fredag:
Resan ner till Marocko gjordes tillsammans med det brittiska gänget. 2 1/2h efter starten landade vi nere i Ouarzazate och efter en grundlig passkontroll var det bara att hoppa in i bussen som skulle ta oss vidare till första bivacken. Det blev en 7h bussresa, tur vi fick en matsäck!
När vi kom fram så blev man tilldelad tält efter nationalitet. Jag hamnade i tält #45 tillsammans med 5 danskar och Yulle och Peter från Stockholm. Första två dagarna fixade berberna mat så vi lämnade bara väskorna och gick till mattältet för lite mat innan det var dags att krypa ner i sovsäcken.
Under kvällen drog det in en storm och jag blev av med min kudde, FÖRSTA natten! Jag blev så trött på mig själv så det tog ett tag att somna om efter det!

Lördag:
En fruktansvärt lång och seg dag! Det var ”check-up day” och vi var inte välkomna förrän efter 12. Så vi fick en del timmar där väskan packades upp och ner, behöver jag verkligen den här? Trots att jag gjort allt detta alldeles för många gånger hemma!
Under kollen så dubbelkollades EKG-strippen, väskan vägdes och live-tracker fästes på väskan. Det delades även ut en liten påse med 120 salttabletter, kanske veckans viktigaste!
Min stora väska lämnades in så från och med nu var det jag hade i min väska mitt allt. Här hittar ni all utrustning jag hade med mig
På kvällen serverades den sista riktiga maten för den kommande veckan och en kall cola, somnade som ett litet barn efter det.

Söndag – Dag 1, 34km
Såja! Ett och ett halvt år förberedelse, tre års drömmande! Nu var jag äntligen här och det var snart dags för start, först var det uppställning för fotografering.
Första dagen blev en av de tuffaste starterna i loppets historia mycket tack vare vädret. Hög värme, låg luftfuktighet och sandstormar i princip hela dagen, många fick stora problem under dagen.
Första 3km gick hur bra som helst att springa, kanske 20 minuter senare fick jag min första örfil från Sahara. Loppets första sanddyner och de fortsatte i 13km! Som sagt, tuff start.
Som avslutning på dagen hade vi 3km sanddyner till innan man äntligen skådade målbågen för första gången. 7h 1min blev resultatet från dagen, jag bestämde tidigt i sanddynerna att det viktigaste den här veckan är att ta sig i mål på lördagen!
Två av tältkamraterna hade det tufft under dagen. En dansk fick 3 liter dropp och en liter socker och Yulle behövde vätskeersättning från läkartältet efter målgång.
För egen del hade jag inga större bekymmer förrän på slutet då magen strulade lite.
Eftermiddagen spenderades mestadels liggandes för att vila så mycket som möjligt, koka upp lite vatten till maten och när det började mörkna vid 1930 var det dags att hoppa in i sovsäcken igen.

Måndag – Dag 2 41.3km
Detta blev ännu en dag med hög värme och låg luftfuktighet men banmässigt var det en lättare dag. Kortare partier med sanddyner och klättring men jag var inte riktigt redo för de platta, steniga partierna. Konditionsmässigt så var jag nog i min absolut bästa form någonsin men vi har inte nå liknande underlag hemma som kunde förbereda mig för det slitaget på fötterna. Jag kom in i en bra rytm med bra vandringsfart och jogg där jag tyckte att det slet mindre på fötterna, inte en chans att jag skulle sabba min chans att få en medalj genom att vara korkad så här tidigt i loppet!
Efter 7h och 42min var jag på plats i det nya lägret och kände mig ändå hyfsat fräsch. Jag hade bestämt att skippa gels den här dagen för att se om det var det som ställde till det under gårdagen. Mycket riktigt så var det anledningen. Trots att jag testat den ordentligt hemma så tror jag att magen inte klarade av den på grund av värmen. Valde att kasta runt 200 kalorier per dag men jag tror ändå det var rätt beslut.
Tyvärr fick Yulle bryta denna dag, antagligen slet den första dagen alldeles för mycket och det är tight med återhämtningstid om man blir uttorkad och inte får dropp av läkarna.
Försökte hålla samma rutin som dagen innan, få i sig en återhämtningsdryck, lite salta cashewnötter och bara vila så gott det går. En påse mat och sen var det god natt igen.

Tisdag – Dag 3 37.5km
Ännu en dag med mycket sanddyner, tror det var runt 14km totalt denna dag. Jag försökte inte ens springa i sanddynerna, tror det hade kostat mer än det smakat men man lärde sig ganska snabbt att det var bäst att gå där ingen annan gått innan. Då fick man lite hårdare underlag och kunde gå på någorlunda ordentligt.
Jag höll ungefär samma tempo som dagarna innan så efter 7h och 33min var jag i mål.

Onsdag – Dag 4 84.3km
Dags för den långa dagen! Till den här dagen hade jag tänkt ut en plan A och en plan B.
Plan A – Non-stop till målet
Plan B – Mat och vila vid CP5, 55.6km
Efter runt 10km kom vi till dagens första checkpoint och därifrån kunde man tydligt se nästa hinder. El Otfal jebel stod mellan oss och vår fortsatta väg mot målet. 12% genomsnittslutning och de sista 500 metrarna bjöd på 30% lutning.

Gillar berg mer än sanddynerna så jag kunde pressa på ganska ordentligt uppför men på grund av säkerheten så var vägen upp förutbestämd så efter ett tag fastnade jag i köerna. Till slut var man ändå uppe och utsikten var, ja man såg långt iaf. Jag blev aldrig riktigt tagen av omgivningarna på samma sätt som i dolomiterna då allt här i öknen gick i en brun-grå-beige skala men det var absolut mäktigt.
Än så länge höll jag mig bra till plan A och ungefär vid 25km kom första elitlöparen springandes förbi. De startade 3h efter och man blev sjukt imponerad av att se farten de höll!
Efter checkpoint 3 var det dags att ta sig över Mhadid Al Elahau jebel med sina 13 % lutning.
Några kilometer innan checkpoint 4 kom Elisabeth Barnes förbispringande, heja Sverige =)
Precis som på kvällarna så höll jag på mina rutiner vid varje checkpoint. Jag gillar inte att fastna vid depåer så jag gjorde det jag behövde göra och fortsatte sen direkt, för mig känns det bara dumt att sätta sig och stela till i onödan. Ena flaskan fylldes med sportdryck, den andra med vatten. Oftast fick man två flaskor vatten vid varje checkpoint så den andra stoppades i sidofacket på ryggsäcken.
Det var nu mellan CP 4 och 5 jag övergav plan A och hoppade till plan B. Med cirka 5 kilometer kvar till checkpointen kände jag att jag behövde rensa näsan lite, så jag snöt mig. Visst fick jag ut en hel del sand men bieffekten blev att jag började blöda näsblod och det kraftigt. Det ville inte sluta blöda heller så när jag väl kom fram till CP5 och fick någon sorts näsblodsstoppare från läkartältet att ersätta mitt toapappersbandage så var det ingen vacker syn det som följde med ut. Satte mig i alla fall i en beachstolarna som fanns på plats, känslan av att få sitta i en stol efter 5 dagar utan var för övrigt fantastisk! Det blåste mycket denna kväll så jag bestämde mig för att äta min mat kall, det är inte jättegott men det är ätbart och jag behövde kalorier.
Vid 2130 och 90min vila började jag känna mig redo att fortsätta och en halvtimme senare var jag på väg upp för en fruktansvärd backe som enbart bestod av sand! Värsta backen hittills och jag var inte ensam om att svära mig hela vägen till toppen. På toppen träffade jag Haylie som jag följt på Instagram innan tävlingen. Vi kom bra överens och höll ungefär samma tempo så vi bestämde oss för att slå följe under natten. Sista kilometerna innan CP6 var fruktansvärda för mina fötter, jag tror det var under det här partiet som jag fick mina blåsor då det var sjukt stenigt. Efter checkpointen blev terrängen lättare så vi kunde öka tempot ganska ordentligt men det tog ut sin rätt på mig. Vid CP7 var jag så långt ner i någon annans källare, tror aldrig jag behövt gräva så djupt för att ta mig vidare. Och inte blev det bättre av att man från CP7 såg målet 10 kilometer bort. Det kändes som att man gick i en evighet men man kom aldrig närmre. Nätterna under veckan var helt fantastiska, aldrig varit med om så stjärnklar himmel men den här natten kunde jag faktiskt inte uppskatta den.
Strax innan 05 kom jag till slut fram till målet och det mest psykiskt påfrestande upploppet var äntligen över, 20h 33min tog det totalt! Tog mig direkt till tältet, blåste upp liggunderlaget och kröp in i sovsäcken. Ungefär en timmes sömn fick jag innan jag vaknade av en helikopter som lyfte. 0700 skulle läkartälten öppna och jag kunde inte somna om. När jag gick för att få mina blåsor fixade såg det ut som inspelningsplatsen för Walking Dead, zombisar överallt! 2h väntetid innan fötterna blev fixade och sen blev det en lång dag av vilande och väntande på resten av tältkamraterna. Efter denna dag var vi bara 5 stycken kvar i tält #45.
Efter att den sista deltagaren och berberna med kamelerna tagits emot vid mål så bjöd MdS på en kall Cola, det är nog inte helt omöjligt den godaste colaburken jag någonsin druckit!

Fredag – Dag 6 42.2km
En stel promenad bort till startlinjen. Blåsorna kände jag inte av så mycket utan det var mest hälsenorna som var så fruktansvärda stela så jag inte kunde gå ordentligt. Dagen började med ett kortare parti med sanddyner för att sedan övergå i ett riktigt springdugligt parti. Jag sprang på ordentligt fram till första checkpointen, kanske för fort egentligen men i mitt huvud var jag redan klar med loppet. Efter ungefär 15 kilometer började jag känna av den hårda öppningen och fick återgå till det tempo jag haft tidigare under veckan.
Mellan 36.6km och 38.1km fick vi njuta av veckans sista sanddyner och efter det var det 3 platta kilometer där man såg målet hela tiden. Det här var faktiskt första gången jag genomförde en äkta marathondistans så nu har jag goda förutsättningar att förbättra mitt personbästa på 7h och 31min??
Lördag – Dag 7 17.7km
En välgörenhetssträcka för UNICEF. Peter, min kvarvarande svenska kompis kunde inte riktigt köpa att jag skulle klara dagen på under 4h. Det var ingen vacker syn att se mig gå omkring med stela och ömmande hälsenor och lilltårna var mer blåsor än tår vid det här laget. Dagens etapp var platt och gick i princip rakt fram, jag slog på autopiloten. Målet var för en gång skull gömt och dök upp efter en sväng, en sista slutspurt och jag fick min medalj och en kram från Patrick Bauer efter 3h och 22min! Det dröjde tills jag satt på bussen tillbaka innan jag faktiskt fattade att jag hade uppnått en dröm jag haft i flera år. Tänk er Gollum och ringen, ungefär så satt jag med medaljen under bussresan tillbaka till civilisationen.
Det bästa med att komma till hotellet, duschen! Man luktade inte precis godis när man kom tillbaka och vattnet som rann av en var av den mörkare karaktären.
Man hann vila en stund innan det var dags för buffé, skönt att få äta riktig tillagad mat igen.
Jag fick hotellrummet för mig själv då han jag skulle dela rum med brutit loppet och valt att ordna en ny hemresa. Jag klagade inte, det var riktigt skönt att få vara ensam igen efter en vecka med noll ensamhet.
På söndagen kunde man hämta ut sin finisher-tröja och handla i deras affär, antagligen därför alla skulle ha med sig 200 euro, det och att det gick att ringa hem från lägret varje dag, 5min för 10 euro, tack men nej tack.
Yulle, som varit i staden ett par dagar nu hade nosat upp en fantastisk restaurang som vi gick till på kvällen. Långt inne i en gränd låg detta fantastiska ställe som ägdes av en fransman som tröttnat på livet i Frankrike.

På måndag var det dags att åka hem till Sverige igen, riktigt skönt!

Jag är sjukt stolt över att ha lyckas ta mig i mål, det var mycket hårdare än jag någonsin kunde tänka mig. Jag hade som plan när jag åkte ner att springa överallt förutom sanddynerna men gör man nått för första gången så vet man ju inte riktigt vad man har att vänta!
Jag ångrar inte en sekund att jag tog chansen att förverkliga min dröm. Kommer jag åka tillbaka? Ingen vet vad framtiden har att utvisa men fler flerdagars-lopp finns absolut med på listan