Det blev för varmt.

I lördags startade jag kl 10 i Bovallstrand, fast besluten om att i lugnt tempo springa 43km av Soteleden.

Allt var fantastiskt, miljön, människorna och vädret. Särskilt vädret var extra strålande och varmt. Jag är om sanningen ska fram inget jättefan av gassande sol när det kommer till löpning. Ge mig då lite hellre mulet och gärna duggregn istället.

Nåväl.

Jag sprang lugnt och försiktigt med alla förvarningar om hur kuperat och brant det skulle bli färskt i minnet. Det flöt på fint och jag kom tillslut ikapp några löpare jag träffat förut och höll följe med dem till strax före andra vätskekontrollen där jag tog lite längre tid på mig. Vid det laget hade det blivit väldigt varmt, närmare 25°c och ingen direkt vind som kunde svalka en när man gnodde fram i skog och mark. Jag gjorde mitt bästa för att hålla kroppen med vätska och näring både genom att dricka och peta i mig det jag kunde på vätskekontrollerna samt att dricka mitt medhavda vatten från ryggsäcken. De första två milen gick rätt bra trotts alla höjdmeter.

Sen slutade jag svettas. Det är iallafall hos mig ett säkert tecken på att det börjar bli ont om vätska. Det var strax efter det magen började protestera, klart och tydligt. Jag började må riktigt illa, så illa att jag inte kunde springa längre. Trots att jag inte var trött  i resten av kroppen fick stanna och kräkas vid ett träd eller bakom en sten.

Då fick det räcka, jag erkände mig besegrad av de bohuslänska bergen och dess tillhörande dalar. Jag resignerade och gick de sista 2 kilometerna till den tredje vätskekontrollen vid Nordens Ark. Där gav jag min Sportident-pinne till närmaste funktionär och bröt loppet efter 28 kilometer.

Jag kan med facit i hand dra slutsatsen att jag är för otränad för just det här loppet. Det är utan tvekan det tuffaste lopp jag deltagit i min löparkarriär. Man erbjuds väldigt få chanser till återhämtning eftersom det hela tiden lutar brant i någon riktning, är det inte uppåt så är det nedåt och en del stigningar är så branta att man är rädd att ramla baklänges om man tar i för mycket. Jag har i efterhand bara fått positiv respons på mitt beslut att bryta loppet och tycket själv att det var klokt. Jag hade nog kunnat gå och små springa mellan hulkningarna tills jag kom i mål men jag tycker inte att det är så man ska genomföra en tävling eller ens ett långt träningspass.

Nu får det räcka med förklaringar om varför jag fick mitt livs första DNF i resultatlistan.

Tack för ordet.