Mina vänner, ursäkta min frånvaro från bloggen. Jag har varit strängt upptagen med att inse fakta.
Jag har levt i förnekelse allt för länge.
Om jag vill bli bättre och snabbare måste jag springa intervaller. Massor med intervaller. Ofta.
Det kommer inte att bli sämre om jag låter bli men heller inte mycket bättre. Om jag skulle fortsätta mala i samma spår och samma tempo så kommer jag förbi en helt ok motionär som tränar mycket och kan springa rätt långt. Fast det är inte så jag vill att framtiden ska se ut. Jag vill ju bli snabbare och starkare av min träning och få ut resultat av mina ansträngningar.
För att förbättra mig måste jag faktiskt ta i så att det smakar skit i munnen och brinner i bröstkorgen. Hur fruktansvärt det än är med backintervaller måste jag gå ut och springa så snabbt jag förmår tills jag inte hinner andas tillräckligt fort längre. Samtiditg kan jag erkänna att det är väldigt belönande efteråt. Den ökade mängden endorfiner gör att man faktiskt ganska snart längtar ut igen för att plåga sig ännu hårdare. Fiffigt det där med endorfiner på det sättet.
Min gode vän sa nyss att man ska undvika att ens träning hamnar i något slags mellanmjölkstillstånd. Kan jag försätta utmana mig själv att klämma ut den sista gnuttan jävlaranamma åtminstone under ett pass i veckan så tror jag att det kommer synas på resultatlistorna. Annars har jag ju bara "hostat klumpar" i onödan.
Kombinerar jag intervallpass med ett lugnt och fint långpass där jag slipper se min egen andhämtning pulsera i ögonen utan kan fokusera på löpsteget och fågelsången, njuta av härliga stigar och dränera all slagg från sinnen och muskler. Ett distanspass i en av de lägre fartzonerna med tyngdpunkt på längd, inte fart.
Jag är fast förvissad om att ett till två intervallpass och ett distanspass i veckan kommer att bidra positivt till både min hälsa och mina resultat. Jag kommer förhoppningsvis kunna höja min syreupptagningsförmåga och sänka min vilopuls litegrann och därigenom kunna prestera bättre på såväl löptävlingar som hinderbanor.
Målen är att nästa säsong gå upp i qualifier-klassen i OCR Golden Trophy -tävlingarna och att få en bättre tid på Bagheera Fjällmarathon i augusti.
Detta med intervallträning är säkert gammal skåpmat för andra men för mig är det nya fakta. Fakta som säkert har legat mitt framför mig länge men som jag i min lathet valt att blunda för. Den tiden är nu förbi.
Jag springer därför ut i sommarnatten som en upplyst man, fri från lätjans bojor.
Tack för ordet.
Puss på er.
Om ni vill får ni gärna följa mig på Instagram, där heter jag @springemar_sandberg
