Om man gillar att springa verkar det självklart att man ska tävla med jämna mellanrum. Det sker nästan autonomt. Man pratar med någon om sin eller deras löpning och innan man vet ordet av har man börjat prata om stundande eller avklarade tävlingar. Vad hade du för tid på Göteborgsvarvet eller vilket lopp ska du satsa på i höst... Jag själv är lika dan, jag glider ofta in på tävlingar hit och tider dit. Måste vi jämföra oss hela tiden? Även när vi inte tävlar tävlar vi om vem som tävlat mest och bäst. Det är väl någon slags instinkt antar jag.
Frågan är huruvida det är sunt eller ej. Om man hela tiden jämför sig med alla andra kan ens egna bedrifter falla i skuggan och man riskerar att tro att man är långsam och kass, trots att man utvecklats väl i sin löpning.
Å andra sidan bättrar det på pannbenet och självförtroendet att ibland ta i lite extra, bara för att man vill visa de som är snabbare eller uthålligare eller starkare att man minsann kan vara snabb, uthållig eller stark själv.
Det kommer förmodligen alltid finnas någon som kan bättre än en själv men det betyder inte att man är en sämre löpare för det. Så länge man kan känna glädje i sin löpning eller annan träning spelar det väl ingen roll om det finns någon som råkar vara lite snabbare.
Det är ganska klart om man tittar på antalet löpartävlingar som poppar upp som maskrosor överallt i landet att folk vill vara med på tävlingar.
Men vill alla tävla?
Jag tror snarare att 95% bara vill delta. Det är en annan känsla att stå med ibland tusentals andra startande på linjen och samtidigt rusa iväg mot mållinjen, att bli påhejad längs vägen och inte minst att få en medalj när man tagit sig ända i mål. Att alla skulle satsa på guldmedaljen kan jag inte tänka mig. Däremot att få kliva upp på sin egen mentala prispall och ta emot medalj av sitt eget medvetande kunna gå hem med vetskapen om att man faktiskt klarade det, man sprang ända från start in i mål.
Det räcker iallafall för mig.
Puss på er.
En bild måste vi ha. En från Smögen på sommaren.