Jag är en oerhört sentimental person. Ett av de karaktärsdrag som kanske utmärker mig som Jënni är min vilja att greppa tag i livets bästa stunder, stuva ned dem i en låda och ta upp dem närhelst jag känner för det. Aldrig glömma bort dem. Det kan vara både en styrka och svaghet, beroende på hur man ser på det. Det är en styrka på så vis att jag verkligen kan uppskatta det lilla i vardagen, sådant som man ofta inte tänker på förrän tiden är förbi. Det kan vara solens strålar som letar sig genom trädens grenar en vacker sommarkväll, fågelkvitter en tidig morgon, eller ett gemensamt skratt med vänner. Jag inser ofta där och då hur fantastiskt livet är. Jag får en känsla av att vilja stoppa tiden och stanna kvar i just den upplevelsen för evigt.

Provlöpning av EcoTrail Stockholm-banan i mars 2017

Men stundtals är det också en enorm svaghet. Jag dröjer ofta kvar i dessa upplevelser, även efter att de tagit slut, och vill tillbaka. Min hjärna är som en film som går på repeat. Jag har svårt att acceptera att saker och ting har ett slut. Att alla stunder i livet är tillfälliga. Jag jobbar ständigt på att förvandla denna svaghet till en styrka, försöker njuta av allt jag får se, känna och uppleva och att jag faktiskt är lyckligt lottad som kan se det fina i livets små guldkorn.

Som i lördags. Hela dagen var en enda wow-upplevelse som jag nu i efterhand stuvat ned i min låda av minnen att ta fram någon gång i framtiden och se tillbaka på med ett stort leende på läpparna. Första upplagan av EcoTrail Stockholm 2017. Vilken dag!

I torsdags kväll kom jag hem från två veckors semester i Italien och Schweiz. Med 8000 höjdmetrar i benen, otaliga turer i bergen och en trött (men glad) kropp var mina tankar fokuserade på allt annat än ett ultralopp två dagar senare... På fredag kväll runt 21.00 kom jag på att det kanske var dags att börja organisera prylarna, och tankarna, inför lördagens lopp som skulle gå av stapeln kl. 10. Jag hade inte ens läst PM:et vid det här laget och var med andra ord totalt oförberedd. Prokrastinerade och skrollade instagram där folk la upp bilder på välpackade ryggsäckar med ett stort ”REDO” skrivet under. Tur att jag av erfarenhet vet nästan exakt vad jag behöver under sådana här lopp, det har blivit ett par stycken de senaste åren... Hursomhelst. Packade i alla fall väskan med bravur och gick och la mig.

Klockan 10.00 i lördags gick alltså starten för EcoTrail Stockholm 45 km. Jag var fortfarande inte alls in the zone. Kände mig som om jag vore bakfull, med för lite sömn och antagligen för lite vätska de senaste dagarna. De första 15 kilometrarna var de absolut jobbigaste under hela loppet. Hela kroppen gjorde ont, jag var arg för att 8000 höjdmetrar inte gjort mig starkare än så här, och jag var helt säker på att jag skulle bryta vid första vätskestationen efter 21 kilometer. Jag var helt slut, som att jag redan sprungit två maror på raken.

Men vid 15 kilometer hände något. Kom in på stigarna och Extrembanan i Ursvik. Det var skugga, alla andra tävlande hade plötsligt försvunnit ur syne och jag var alldeles själv med ljudet av skvalpande sportdryck i ryggan och tassande fotsteg. Tröttheten släppte helt och hållet och jag kände mig som en helt ny människa. Började gasa på. Vet ni, jag är helt övertygad om att skogen har en magisk inverkan på människan. Övergången från asfalt till skogsstig ger mig en slående energiboost som inte går att förklara på något annat sätt än skogsmagi. Detta händer mig hela tiden, så även denna gång. Sedan att jag är ultralöpare och ofta inte kommer igång förrän efter 1.5-2 h uppvärmning är ju en annan historia...

De sista 45 kilometrarna gick – under omständigheterna – som smort. Jag kände mig stark och sommarens hetta påverkade mig inte särskilt mycket. Drack sportdryck och åt kanelbullar som aldrig förr. Och helt plötsligt hade jag korsat mållinjen i Kungsträdgården, som fjärde dam. 20 sekunder efter trean...

Long story short: det var ett otroligt lopp. Vacker bana, bra markerat så att man inte sprang helt åt tjotahejtan, grymma funktionärer och otroliga löpare som kämpade mot den gassande solen. Vi var alla vinnare under gårdagens lopp. Som hönsmor (aka ledare för Team Nordic Trail Uppsala) är jag såklart extrastolt över alla de löpare från min grupp som sprang antingen 16, 45 eller 80 km och tog sig i mål. Vilka hjältar. Efteråt blev det en liten after run tillsammans för att fira dagens insatser. Sangria och tempehbollar, jo man tackar.

 

Så istället för att se tillbaka på denna dag med sorg för att den tog slut, ser jag tillbaka på den med glädje för att den skedde. Jag lägger varsamt ned detta minne i min osynliga låda, med värme i hjärtat. Och sedan, en vacker dag, ska jag berätta för mina tio barnbarn hur underbart jag hade det den där dagen, den 17 juni 2017.

Ett stort tack till EcoTrail Stockholm för ett fantastiskt lopp. Vi ses igen på startlinjen nästa år!