”Jag kallar inte mig själv för löpare.”
Har du hört någon uttala dessa ord någon gång? Eller har du kanske sagt dem själv?
Hur många gånger har jag inte haft diskussioner om löpning med andra motionärer där personen i fråga plötsligt kastar ur sig att hen inte är löpare. Som att ett antal joggpass i veckan, eller hur nu denna människas springrutiner ser ut, inte duger för att kunna kalla sig själv för löpare. ”Men du var väl ute och joggade på lunchen igår?” ”Äsch, det var väl inget.” Jag blir lika paff varje gång. Detta uttalande brukar i sin tur följas av ett skräckblandat påstående att jag är en ultralöparmaskin som springer typ hundra mil i veckan, och att denne persons lunchjogg utgör en mikroskopisk prestation i jämförelse.
Här vill jag lyfta fram två saker. Nummer ett: Nej, jag springer inte hundra mil i veckan. Nej, jag är ingen maskin. Jag är en helt vanlig människa som vissa veckor känner mig urstark och tränar varje dag för att jag har tid och älskar att röra på mig, men som i andra fall kanske får till två lugna joggpass under en stressig vecka.
Nummer två: Vad är det egentligen som definierar en löpare? Är det en person som kör sub40 på milen eller sätter banrekord på ett 100 miles-lopp? Räcker det inte med att vara ute på sporadiska löpturer då och då för att kunna kalla sig själv för löpare?
Det går inte att undgå: löparboomen är ett faktum. Vårt land kryllar av duktiga löpare och det märks att Sverige börjar ta plats på världselitkartan. Vilket såklart är jättekul. Men. Den mörka sidan av det hela är att vi dödliga – framför allt via sociala medier - konstant matas av dessa intryck, tävlingsresultat, avklarade träningspass, strikta kostmönster och allt vad det kan innebära att vara professionell löpare. Missförstå mig inte – det är inspirerande att följa andras resor och framgångar. Men när vi börjar jämföra oss själva med deras prestationer så missar vi hela poängen, och i de flesta fall glädjen, i löpningen. För en sak är säker: att mäta sig själv med andra kommer alltid att leda till en känsla av att vara otillräcklig.
Det allra viktigaste rådet jag har att ge är att springa för din egen skull – inte för någon annans. Hållbart är att utgå från dig själv – varför springer jag? Vad är mina mål med löpningen? Och om du kanske springer för att bli snabb – hur kan jag bli bättre än igår? Fokusera inåt, på dig själv, inte utåt, på andras förväntingar och framgångar. Det handlar om att tro på dig själv, att du duger precis som du är, oavsett om du lunchjoggar en gång i veckan eller springer flera mil.
Med detta vill jag alltså lyfta fram motionslöparen i rampljuset. Du som kanske joggar ett par dagar i veckan, eller kanske i månaden, och som lyckas få till livspusslet med jobb, familj och hälsa. Du som tar dig ut på ett 20 minuters-pass en regnig måndagkväll för att det var den enda luckan du kunde hitta just den veckan. Du ska veta att du är en hjälte. En inspiration. Så sträck på ryggen och, nästa gång du presenterar dig för någon, våga säga: ”Hej, jag är löpare.” För vet du? Du är en löpare – i allra högsta grad.
