När jag var tjugo år gammal lät jag tatuera ordet ”explore” på min vänstra underarm. Med mammas handstil. Det är fyra år sedan nu.

Mammas handstil symboliserar det gränslösa stöttande hon givit mig så länge jag kan minnas. Jag var en sån där jobbig unge med för mycket energi och fantasti, och hon lät mig göra utlopp för allt detta så gott jag ville och sa sällan nej när jag kom på någon tokig idé. Mamma har berättat att när jag var runt tre, fyra år gammal och vi gick förbi grannarnas tomtar i kvarteret där jag växte upp så brukade jag stanna vid varje tomt, lyfta upp locket till brevlådan och sen smälla ned det igen med all kraft. Grannarna tänkte väl varje gång att ”jaha, nu är det Jenni som är i farten igen.” Och när mamma gick åt höger under våra promenader gick jag åt vänster. Jag hade min egen stenhårda vilja och skulle se och testa precis allt. Jag blev retad i skolan för att jag ansågs vara konstig.

Jënni två år gammal

Redan när jag satt där i tatueringsstudion på den amerikanska vischan för fyra år visste jag att jag är en upptäckare ända in i själen. Från att ha lärt känna varenda hörn i grannskogen och klättrat varenda träd när jag var liten till att resa och testa nya vägar i livet som tonåring och vuxen. Jag har redan hunnit bo i USA två gånger, bott i Schweiz, rest som volontär till Mellanöstern, jobbat som au pair i Frankrike, åkt själv på språkresa som tolvåring (mamma, hur vågade du släppa iväg mig!?) och rest på otaliga kortare resor både själv och med andra.

Men som nittonåring var jag ärligt talat helt lost. Visserligen provade jag nya saker hela tiden, men jag kände aldrig att jag hade ett stadigt fotfäste och visste inte alls var jag hörde hemma. Jag visste inte vilken väg som var den rätta. Som vilken nittonåring som helst kanske.

Collegeliv i USA hösten 2013

Jag lever lika mycket vid mottot ”explore” för fyra år sedan om nu, men skillnaden nu är att känslan av att vara i limbo är borta. Idag känns det som att jag har funnit mitt kall i livet – att få spendera tid i naturen i ett par löparskor och att inspirera andra människor till att ”lämna asfalten” (tack Miranda Kvist för de visa orden!). Min kärlek till traillöpning öppnar nya dörrar för mig konstant, men nu går det en röd tråd genom alltsammans. Allt har ett syfte. Det är svårt att sätta ord på denna känsla, men jag har verkligen hamnat i ett flow.

För några månader sedan var det dags för mig att börja söka jobb till sommaren, och det var en sak jag var tvärsäker på: jag vägrade sitta på en kontorsstol framför datorn dag in och dag ut och riskera att mina ögon skulle bli fyrkantiga. Det passar kanske andra, men inte mig. Jag blir galen om jag sitter inomhus för länge. Jag ville ut i naturen och i bergen. Få springa. Inte sitta suktandes framför datorn med Google som bästa vän.

Jag började researcha på nätet och hittade till slut Swiss Alpine Club (SAC), typ den schweiziska motsvarigheten på STF. SAC har även en jobbportal där det fanns massor av annonser för bergsdyrkare som mig. Det var särskilt en annons som fångade min uppmärksamhet. En fjällstation med utsikt över Matterhorn och Weisshorn, 2940 meter över havet. Slutet av juni till mitten av september. Varför inte?

Min nya arbetsplats: Domhütte!

Här är jag alltså nu: På måndag tar jag mitt pick och pack, flyger ned till Schweiz och sedan bär det av till nya ”kontoret” för första gången. Vissa tar bilen till jobbet, vi åker helikopter eller vandrar i fyra timmar... Om exakt sju dagar börjar återigen ett nytt och spännande kapitel i mitt liv. Och jag tänker leva vid budordet "explore" till fullo.

 

Källa till sista bilden: https://www.domhuette.ch/uploads/tx_flexslider/aussengletscher.jpg