HeaderAD

DNF Kullamannen

Se där ja, där kom den! Första gången jag bryter ett lopp blev i fredags natt klockan 01:13, med 94 kilometer i benen och en lång mental överläggning med mig själv i huvudet.

Loppet var Kullamannen Ultra 100 miles, ”Himmel, Hav och Helvete”, en 161 kilometer lång resa längs den Skånska västkusten. Vi hade startat klockan 11 på förmiddagen i Norrvikens trädgårdar utanför Båstad och efter några små backar efter starten sprungit åtta nästan orimligt platta mil längs kusten runt Bjärehalvön, förbi Ängelholm och ut till Arild på norra sidan av Kullaberg. Därefter bytte loppet plötsligt karaktär, och de 4000 utlovade höjdmetrarna skulle börja avverkas. Kullabergs högsta punkt är visserligen bara 187 meter över havsnivån, men det innebär att det blir desto fler korta och branta stigningar och utförslöpor. Det var här mitt stora misstag visade sig tydligt, och när jag tagit mig längs halvöns norra sida ut till Kullens fyr stod det klart att jag inte skulle klara av de återstående dryga sex milen och 3000 höjdmeter. Väldigt tråkigt men samtidigt inget att fundera på, så det var bara att stoppa klockan, ringa nödnumret och erkänna nederlaget.

Kullamannen 100 miles

Vad var det då som gjorde att det tog stopp? Mina tankar inför loppet, liksom arrangörernas rapporter under uppladdningen, hade nästan helt och hållet handlat om vilka dräparbackar som skulle möta oss under loppets andra del, och om hur ovanligt lerig och blöt banan var. Jag hade tänkt att ”Det kommer nog gå långsamt och vara riktigt grisigt där ute, men jag är ändå väl förberedd på kuperingen. Jag har ju sprungit mycket backe…”. Fjällterrängen jag sprungit runt i sista tiden bjuder på många höjdmeter per mil, och det går nästan inte att komma ifrån att man blir en starkare och segare backlöpare. Jag såg dock fortfarande inte bristen i det här resonemanget och det skulle dröja ända till fredagseftermiddagen, när jag närmade mig Ängelholm efter nästan fem mil, innan det gick upp för mig: ”Men du, du har ju faktiskt inte sprungit mycket backe, du har ju sprungit BARA backe! Är det kanske därför du är så dålig på platten?!”. Där trillade polletten ner, det var ju faktiskt nästan åtta mil platt löpning i början av loppet, hur hade jag missat att detta skulle kunna bli ett problem? Men det blev det. Ett ovant löpsteg och ett ovant underlag började efter några mil ta ut sin rätt, höftböjarmusklerna började protestera efter ungefär en maratondistans, men det verkliga problemet visade sig inte förrän jag kom fram till Kullaberg. Där var det ena knät som började tjura, och ett hugg av smärta ovanför knäskålen i varje steg i nerförsbackarna var det som till sist satte stopp. För nerförsbackar var det gott om. Ironiskt nog var de fruktade uppförsbackarna det enda som funkade bra, men man blir ju bra på det man tränar på antar jag…

Nu efteråt känns det självklart tråkigt att ja inte kunde fullfölja, men jag kan ärligt talat inte säga att jag är särskilt besviken. Jag tränade fel och har förhoppningsvis lärt mig något, och kroppen känns hel.

 

Stort grattis till de 36 herrar och 4 damer som tog sig hela vägen i mål!
Och ett stort tack till Salomon Running och Erik Ahlström, till Mighty Sport, och till alla som hejat och stöttat, både på plats och på nätet! Och tack Simon för support och moraliskt stöd innan, under och efter loppet, otroligt viktigt!

Foto: Karin Jansson

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X