HeaderAD

Om två väldigt olika ultralopp

Nu har det tävlats igen, två riktigt hårda utmaningar som, förutom distanserna som fick vänner och bekanta att undra om jag var riktigt frisk som ställde mig på startlinjen, hade förvånansvärt lite gemensamt. Jag tänker att det kan bli intressant att reflektera lite över hur olika två lopp med distanser över 100 km kan upplevas.

Det första jag gav mig på har jag skrivit lite om innan, och det var mitt stora mål för säsongen, nämligen Eiger Ultra Trail E101. Distansen var 101 km och den sammanlagda stigningen 6700 höjdmeter i bergen och skidorterna kring Eiger och Grindelwald i Schweiz’ Jungfrauregion. Jag hade på förhand anat att loppet gick i riktig vykortsmiljö, men inget hade kunnat förbereda mig på den enorma flod av reklamlika alpidyller som väntade. Jag kom fram till Grindelwald sent på kvällen drygt ett dygn innan start och såg inte så mycket i mörkret (vilket i sig var en surrealistisk upplevelse efter flera veckor av midnattssol hemma på Keb), så jag satte nästan morgonkaffet i halsen när jag dagen efter såg de enorma bergväggar och snöklädda toppar som reste sig runt hela byn.
Jag visste att loppet skulle bli tufft, det var inte bara längre än jag någonsin sprungit innan utan även löjligt mycket mer upp och ner, men löpning är ju inte så komplicerat så jag tänkte köra på känsla, ta det lugnt och förhoppningsvis gå i mål innan midnatt. Starten gick i mörkret klockan 4:30 och efter en kort löpning ut ur byn började stigen sedan direkt slingra sig uppåt mot Grosse Scheidegg. Jag kände mig stark och gick på bra med stavarna på ryggsäcken (detta var innan jag lärde mig att älska dem, det kom några timmar senare). Solen började gå upp och bitvis var det nästan svårt att inte bara stanna och glo på landskapet. Efter Grosse Scheidegg följde ca två mil av löpning upp och ner bland skidbackar och linbanor, sedan var det ihållande uppåt som gällde mot Faulhorn som var banans högsta punkt på 2680 möh. Höjden kändes av lite lätt och jag funderade ett tag på om jag drack tillräckligt, men jag kände mig bra och väl nere från toppen kände jag mig fräsch igen. Stigen slingrade sig neråt och snön byttes mot gräs och hundratals betande kor på 2000 meters höjd vid Schynige Platte.

Vidare ner till Burglauenen som var halvvägscheckpoint och banans lägsta punkt. Fortfarande kände jag mig stark och stannade för att käka lite extra, men så fort jag lämnade stationen och började stigningen mot Wengen kände jag hur mycket stryk framsida lår hade tagit av den ihållande utförslöpningen. Jag gick ändå bra uppför och kunde springa helt ok när det planade ut, men det här var början på en dipp som skulle hålla i sig i stort sett hela vägen in i mål – ingen bonk, ingen vägg, inget sådant, benen var helt enkelt inte förberedda på så många meter upp och ner. Efter Wengen fortsatte vi upp till Männlichen och det var den stigningen som verkligen knäckte låren! Även nu, några veckor efter loppet, vill jag påstå att det var det brutalaste backe jag någonsin har tagit mig upp för, branta och smala switchbacks som kryssade upp mellan lavinbarriärerna i 1000 höjdmeter och aldrig ville ta slut. Efter detta var dippen ett faktum och det gick väldigt, väldigt långsamt ner till kontrollen vid Kleine Scheidegg (stavarna hade vid det här laget gått från ”helt ok”, till ”väldigt användbara”, till ”oumbärliga”, till ”livsuppehållande”), så när jag väl kom dit efter 25 kilometer av dipp vart det en längre paus. Jag har aldrig tidigare fått massage under en ultra även om det ofta erbjuds på kontrollerna, men nu var jag otroligt tacksam för det och det gick faktiskt ganska bra att springa flera timmar efter detta även om benen såklart inte kändes direkt fräscha. Jag kände mig plötsligt stark upp mot Eiger Gletscher och hoppet började återvända, sedan var det dags för en lång och vacker men också slitsam utförslöpning längs Eigertrail, en vandringsled som traverserar Eigers fot rakt nedanför nordväggen. Trots tröttheten sneglade jag då och då upp mot berget och kände mig rätt belåten med att springa ultra istället för att som Ueli Steck soloklättra nordväggen.

Foto: Eiger Ultra Trail

Efter att ha kommit ner från Eigertrail var vi nästan tillbaka i Grindelwald, men det återstod ca 10 km och flera hundra höjdmeter, så trots att mörkret började falla och sängen nere på hotellet lockade var det bara att bita ihop en stund till. Sista biten gick på smala stigar i tät skog, och i ljuset från pannlampan och månen såg jag tomtar och troll överallt när jag letade efter reflexfärgen som markerade leden. Uppe vid bergsstationen på Pfingstegg avslutades banans sista stigning och sedan var det bara att rulla ner några kilometer in i mål nere i byn. Det gick först väldigt långsamt nerför, Eigertrail hade till sist fått benen att återvända till sitt ”pre-massagetillstånd”, men ju mer det planade ut desto snabbare gick det och till sist låg jag mellan 5 och 6 min/km sista kilometrarna till mål, vilket efter ett sådant lopp kändes ungefär som överljudshastighet! Jag korsade mållinjen efter 18 timmar och 35 minuter, ingen placering att tala om men en bra stund innan midnatt, och stolt men mest trött. Efter förutsättningarna gjorde jag ett bra lopp, men om kroppen kan vänjas vid fler och längre backar finns det helt klart utrymme för förbättring.

Efter några vilodagar (med undantag för 18 km transportlöpning tillbaka till Keb från Nikkaluokta) började jag försiktigt ta mig ut och tassa lite lugnt hemma i fjällen igen, kroppen kändes stark men tom på energi och jag började snart snegla på nästa tävling, Tierra Arctic Ultra 120. Jag kollade på den redan i våras och tänkte att den kanske kunde vara något beroende på hur det kändes efter Schweiz. Det var tre veckor mellan tävlingarna, och det blev mycket vila från löpning pga långa jobbdagar och några dagars förkylning. Tre veckor är verkligen i kortaste laget så det var förmodligen inte så dumt att ”vila järnet”, för dagarna innan start kände jag mig oförskämt pigg.
Tävlingen går från Nikkaluokta till Abisko, till största delen längs Kungsleden, och med en avstickare upp till Tarfala och ner igen, enligt banbeskrivningen en sträcka på 125 km och 2500 höjdmeters stigning. Jag tänkte lite nonchalant att det skulle bli skönt att springa något platt denna gång, men hörde hur det lät och sansade mig snabbt. Från starten i Nikka är det ca 17 km till början på stigningen upp mot Tarfala, och sedan ca 7 km upp till högsta punkten. Jag ställde in mig på att det var omöjligt att ta det för lugnt upp till Tarfala, jag ville bränna så lite krut som möjligt så tidigt i loppet eftersom jag hade på känn att den riktiga tävlingen skulle börja långt senare. Med detta i tankarna var jag ganska orolig hela vägen upp till vändningen vid Tarfala över att jag gick för hårt och skulle få sota för det senare, men när jag vände runt och sprang neråt kändes benen kanon och nervositeten släppte lite. Jag gick sedan rätt hårt från Tarfala ner till Kebnekaise fjällstation, kanske lite för hårt men det kostade inte så mycket och det är en otroligt rolig och snabb utförslöpa.

Foto: David Lundsten

Foto: David Lundsten

På leden bort från Keb var vi fyra löpare i täten, men det märktes snabbt att de ville köra hårdare än mig så jag bestämde mig tidigt för att släppa iväg dem även om det tog emot. Med facit i hand var det nog det smartaste beslut jag någonsin fattat på en tävling, och sedan körde jag på i eget jämnlågt tempo resterande 75-80 km in i mål. Formen och känslan varierade självklart mycket allt eftersom timmarna och milen passerade, men jag kunde köra på bra och fokusera mycket på att äta och dricka vilken fungerade superbra hela dagen. Även om loppet var långt ifrån platt så var skillnaden i höjdprofilen jämfört med Eiger Ultra Trail påtaglig, här var det många och långa sträckor med lätt löpning där det bara gällde att nöta på och hålla steget med några avbrott för rejäla backar där jag fick borra ner huvudet och sega mig upp, i Schweiz var förhållandet helt det motsatta. Mitt jämna tempo betalade sig till sist och efter 90 och 100 km passerade jag två av de löpare jag hade släppt iväg efter Keb, och plötsligt låg jag tvåa med mindre än en femtedel kvar av loppet vilket jag knappt kunde tro på! Jag fick höra av löpare i 100 km-klassen att det var långt fram till ledaren i 120-klassen, men även om det bara varit några minuter är det tveksamt om jag kunde ökat för att jaga, jag hade fullt fokus på att hålla mitt tempo och att inte klanta till något, för även om två mil är lite i sammanhanget kan det hända mycket på den sträckan. Jag rullade på mot Abisko och började känna mig skapligt nöjd med mig själv när det plötsligt prasslade till bakom mig, och innan jag riktigt fattat vad som hände hade två löpare jag inte sett sedan Tarfala flugit förbi mig och fått en lucka på flera meter. Jag tyckte jag gjorde ett bra och väldisponerat lopp, men det var helt klart inte i närheten av dessa killar för det gick riktigt, riktigt fort för dem trots mer än 11 mil i benen! Jag försökte öka för att ta rygg men det var bara att glömma och jag hängde nog inte ens med i 100 meter, så jag tjurade istället en stund och gick sedan i mål som fyra, 7 minuter efter dessa två på delad 2:a plats.
I efterhand kan jag ändå inte vara missnöjd, jag kunde inte gjort ett bättre lopp och jag tror att jag lyckades klämma ut det jag hade att spela med den dagen! Jag får helt enkelt se det som motivation för kommande lopp, nästa gång ska det vara jag som skenar förbi i sub 4-tempo efter 11 mil…

"Återhämtningspass" på världens högsta svenska berg. ;)

”Återhämtningspass” på världens högsta svenska berg. 😉

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X