Landkrabba. Badkruka. Fryslort. Det är olika ord som med all rätt kan användas för att beskriva mig. Jag har nämligen aldrig varit bekväm i vatten.
Men så är det ju det där med att dras till det man inte riktigt kan och behärskar, för att få utmana sig själv och känna hur man utvecklas. Kajak är ett fantastiskt sätt att känna sig nära naturen, och de senaste åren försöker jag få till åtminstone ett kajakäventyr varje sommar. Paddlingen på Tinnsjön i Norge förra veckan var magisk. Lätt värt blåsorna på insidan tummarna som jag drar på mig pga. min stelhet och taskiga paddelteknik.
I fredags fick jag åter tillfälle att paddla med fantastiska Melker Kayaks. Vi övade på just paddelteknik och även kamraträddning. Det var nyttigt, lärorikt och superkul. Kommer jag i kajaken igen om jag kantrat? Det är inte helt lätt, och jag kände mig inte supersmidig när jag kravlade mig upp på kajaken med blåfrusna fingrar och hackande tänder. Jag hade velat och behövt öva mycket mer, och kajaken från Melker Kayaks är så snygg att jag helst inte ville kliva ur den alls. Det var bara det att det var så galet kallt. Fredagsfrys!
Och helgen bjöd på fler vattenaktiviteter. I lördags stod jag på startlinjen till Stockholm SwimRun. Yes. Det var så otippat att jag kände mig helt fnissig där i startfållan. Ska JAG tävla i SwimRun? Men jag var ju förberedd. Jag fick låna en våtdräkt av Orca på fredagen och hann simma, ja kanske hela 20 meter, som förberedelse. Bring it on! Jag och Erik, en Adventure Academy kompis, körde mix sprint. Dryga 6 km löpning, 1 km simning fördelat på tre sträckor. Jag tänkte att det skulle gå bra. Bröstsim behärskar jag ok-isch ändå.
Vi var snabba ner till första simningen, det var inte många lag före oss ner i vattnet. Men väl i vattnet flämtade jag som en fisk på torra land, fick inte andningen att funka och såg många glida förbi oss. Jag var rädd när jag klev upp ur vattnet. Det här var en kort simning, hur ska jag klara den sista och längsta om jag inte kan andas. Löpningen då – den behärskar jag. Men i våtdräkt? Andningsproblemen fortsatte på land och jag kunde inte skaka av mig panikkänslan av trycket över bröstet som våtdräkten skapade. Min lagkompis Erik visade på fantastiskt tålamod och hjälpte mig med dragkedjan i ryggen inför varje löpning och simning så jag fick lite mer luft (tack Erik!). Sista simningen lyckades jag ändå lugna ner mig och lyckades andas ok nästan hela sträckan. Däremot kom jag flera tillfällen på mig själv att inte ta mig framåt alls. Jag bröstsimmade inte. Jag tant-simmade inte heller (ni vet så där med huvudet stelt över vattenytan hela tiden), jag hundsimmade. Sprattlade frenetiskt med armar och ben och gjorde naturligtvis av med sjukt mycket energi på, ja, ingenting. Så det var med trötta ben jag klev upp till sista löpningen. Och när jag började springa så kluckade det i magen efter allt vatten jag svalt. Jag kämpade fortfarande med andningen och lyckades aldrig få någon fart under fötterna. Skräp. Jag hade velat spurta in i mål sista kilometrarna. Erik såg hur stark ut som helst, och jag sinkade honom. Vi sprang in som femma, och så fort jag fått kränga av mig våtdräkten efter att jag kommit i mål så kände jag mig revanschsugen.
Det var en superhäftig upplevelse att springa och simma om vartannat. Jag gillar tanken på swimrun som träningsform. Vilken frihet att kunna ta sig fram på land OCH vatten. Jag får nog kanske investera i en våtdräkt och försöka lära mig simma. Jag behöver inte bli bra på det, men jag vill gärna avancera från hundsimtekniken. Och lyckas jag med det, då är det inte helt otänkbart att jag står i en startfålla med badmössa på huvudet fler gånger.