Tack, fina bloggläsare och vänner, för alla mess och mail med pepp och träningstips. Jag är fast besluten att träna smart, och tänka att träningen kommer att göra mig till en starkare löpare. Jag har hittills haft oväntat lätt att motivera mig till rehabträningen. Jag gör mina tåhävningar varje dag, jag planerar styrkepass och håller mig till planen. Jag är stolt över mig själv för att jag är vuxen nog att fatta rätt beslut.

Betyder det att jag inte saknar löpningen? Nej.  

Ni vet när man är hungrig, då ser man mat överallt, tycker att alla pratar om mat, och hittar nötpåsar (tomma såklart) i ryggsäcken. När man ska köpa ny bil tycker man att alla pratar om bilar, man noterar och observerar varje bil man passerar och möter osv. Så är det med mig och löpningen nu. Det är som att alla i hela grannskapet har börjat springa. Jag ser dem löpandes tidigt på morgonen, innan frukost, eller transportlöper till jobbet. De springer på lunchen,

på eftermiddagen och sent på kvällen. De löper på landsvägarna (som jag helt plötsligt tycker ser helt perfekta ut för löpning), de kommer ut från skogen, de springer intervaller på fotbollsplanen och vid lekparken.

Och det ser så lätt ut. Det ser så härligt ut. Det ser ut att vara alldeles, alldeles UNDERBART! Jag cyklar nästan av vägen när jag med trånande blick följer löparna jag möter med blicken.

Sambon håller som bäst på att förbereda sig inför sommarens stora lopp, Hornindal runt, och packningen börjar så smått ta form. Det ligger löparväst, stavar, energi och kartor framme. Jag tittar på prylarna som små barn tittar på julklapparna under granen. Så nära men ändå så långt bort.

Det här kanske var det bästa som kunde hända min löpning? Jag har ju aldrig varit så sugen på löpning som nu? (Jag tror ju egentligen inte på det där själv, men jag försöker hitta ljuspunkter).

Jag nöter på, det är helt ok än så länge. Jag håller mig till planen. Och jag gläds och inspireras av alla er löpare därute. Idag påbörjas till exempel den tredje upplagan av Göta Kanal Run, och jag känner personer både i arrangörsteamet och deltagarna. Som jag kommer att tänka på Er, och jag vet att ni kommer få en fantastisk upplevelse i (och ur) löparskorna. Och Hornindal Rundt, Norge är fantastiskt. Det är jättekul att vi har ett gäng Bergslöpare på plats där i år igen. Jag ser fram emot att få ta del av utförliga race-rapporter sedan. Och jag kommer inte att tro er om ni säger att det var jobbigt eller gjorde ont. Just nu har allt med löpning ett rosa skimmer omkring sig och jag har glömt hur jobbigt det kan vara, hur ont det kan göra (men å andra sidan är ju även det två faktorer som på sitt sätt bidrar till tjusningen med löpning, att överkomma smärtan, att inse att kroppen orkar så mer än vad man tror).

Jag ska fylla träningsdagboken i sommar. Det kommer inte bli som jag har tänkt, men det kommer att bli bra ändå!