Om det hade varit 10 år sedan och någon hade sagt att jag skulle springa ultralopp i alperna hade jag skrattat högt åt dem och struttat iväg i mina klackar. Idag är det många år sedan jag bar högklackat, jag har tappat en del blåa tånaglar och jag tycker att det är en ynnest att få gå till fotvårdsspecialisten.

I gymnasiet hade jag ångest när vi skulle springa 2 varv på banan runt området på 20 min, 3 km var det visst. Just de där 20 min var ett slags riktmärke under en lång. 3 km på 20 min….då vet jag att jag är ’godkänd’. Sedan gymnasiet sprang jag inte ett steg om jag inte var tvungen att hinna med bussen eller liknande. Under många år höll jag mig aktiv med ridning och sedan hittade jag klättring. Via klättringen fick jag en kompis som höll på med en svensk klassiker vilket jag inte visste vad det var. Det fanns inte i min värld att börja springa men nånstans i huvudet började jag undra vad alla tyckte tjusningen var. Kompisen peppade och jag gav mig själv ett datum då jag skulle klarat en mil. Samma vår sprang jag Vårruset för första gången och Blodomloppet.

Som många nya löpare tog jag i allt jag förmådde, hade inte riktigt koll på teknik o skor eller något slags träningsupplägg. Knäna gjorde ont och det blev svårare och svårare att hitta motivationen att ta sig ut. Klättringen var fortfarande mitt fokus men ungefär ett år efter första milen hängde jag med en grupp ut och fick testa hur det var att springa terräng för första gången. Jag hade inte ont efteråt! 2 år efter min första mil stod jag super nervös i en skog och väntade på starten i mitt första Kullamannen lopp. Jag tror att det var där vårsolen på ett blomstrande Kullaberg jag kände att detta var min grej! Det var brant och det var jobbigt men all klättring hade gett mig benstyrka och jag gick om folk i uppförsbackarna! Jag minns en smått euforisk känsla vid målgång även om det inte var nån sluttid att skryta med.

Jag är inte en löpare som har placeringar och fina tider att skryta med. Jag, liksom många andra, njuter av traillöpning. Varierad löpning, skogens alla årstider, fåglar som kvittrar, höga berg, djupa dalar, lera, is, myr… Jag springer med klocka och håller lite koll på tid etc och visst spökar de där 3 km på 20 minuter i bakhuvudet men nu skall det vara bra tekniskt för att jag inte skall klara dem.

I går eftermiddag anlände jag och min sambo till Schweiz för andra gången i löparsammanhang. Destinationen är den lilla byn Grindelwald och det kända berget Eiger. Eiger Ultra lockar ca 3000 löpare från 70 länder som skall ta sig runt de fyra olika sträckorna; 16, 35, 51 eller den riktigt tuffa 101 km nu på lördag. Efter en rejäl stukning av foten förra året då jag var med på 51km så har jag inte riktigt kunnat komma tillbaka i samma skick. Det är 35km som väntar i år istället och massa massa höjdmeter… rapport och bilder utlovas!

Welcome Trailrunners! Tack för att ni följer mitt trailäventyr..nu kör vi!!